Biståndsarbetare Torgny Sjöö

I min ungdom, liksom nu, hade jag ett stort intresse för internationella frågor.
Följde internationell politik. Jag har alltid solidraiserat mig med förtryckta folk och kämpat för en rättvis världsordning. Mitt perspektiv har där alltid varit mycket klart. Jag var aktiv i svensk Chilekommittén i många år och satt i den nationella styrelsen. Chilefrågan brann inom mig. Aldrig har jag känt så för ett folk som fick lida. Jo, möjligen är det idag samma känsla för palestinas befolkning.

Jag hade en rent personlig plan att resa till Sydamerika i 6 månader. Bara resa runt.
Sparade pengar i många år då jag jobbade på KF-lagret. Tyvärr blev resan aldrig av.
Däremot säkte jag som biståndsarbetare till biståndsorganisationen UBV (Utbildning för biståndsverksamhet). UBV var en progressiv biståndsorganisation som arbetade mestadels i Sydamerika. Och som arbetade i Chle fram till kuppen 1973 och sedermer bl a i Colombia. Jag kände flera inom UBV. Det var en bra organisation och utförde ett bra arbete. Jag sökte dit för att bli biståndsarbetare. Man var borta 2 år i taget.
Dessvärre blev jag inte antagen. Jag hade väl de flesta kvalifikationer utom en:
ingen yrkesutbildning. Jag har ju "bara" en massa universitetsbetyg, med aldrig avslutad examen. UBV behövde färdigutbildat folk såsom ingeniörer, lärare, läkare,
psykologer m m.
Så det blev inget. Hade jag kommit med hade mitt liv sannolikt sett annorlunda ut.
Att vara borta i 2 år är en lång tid. Och det sägs att de som blir biståndsarbetare och arbetar mycket utomlands söker sig ut igen. De blir rotlösa och får svårt att vara hemma för länge. Mycke vanligt fenomen.

Det var nog meningen att jag inte skulle bli biståndsarbetare. Jag trivs bäst hemma (med lite småresor emellanåt). Jag trivs att vara rotad och ha det tryggt omkring mig. Det passar mitt dåliga självförtroende och det passar min längtan efter att ha det tryggt och bra. Jag är så orolig i själen oavsett trots alla trygghetsfaktorer.