Testar

Hej

Testar min egen blogg. Nya inlägg på gång

Pressgurka och min mamma

Min mamma serverade alltid pressgurka. Till kotlett, köttbullar, kyckling, ja allt. Jag älskar pressgurka. Och jag förknippar det väldigt mycket med min mamma.

Den goda människan

Det kan tyckas banalt och naivt, men jag tror faktiskt att världen hade varit bättre om fler människor hade varit goda, godsinta och mer empatiska.
Många hävdar att det är de politiska och ekonomiska systemen, strykturerna, ideologierna etc som styr världen och som skapar de motsättningar och spänningar som finns. Säkert sant i sig.
Många säger att det inte är enskilda personer som skapar eller bestämmer utan dessa är offer för systemen eller omständigheterna. Hade inte Hitler funnits hade det kommit någon annan som liknade Hitler. Samma sak med Pinochet etc etc. Säkert troligt
I vänstern har man alltid hävdat kollektivet och den samlade kraften, inte individen. Ibland har det gått så långt att individen suddas ut och får en alltför liten betydelse i det kollektiva sammanhanget. Det kan säkert också vara rätt till en viss grad.
Men trots allt detta så tror jag ett den enskilda människan, stor eller liten, med eller utan makt, kan ha stor betydelse och kan påverka vår värld. Väl medveten om att det låter lite hippieflummigt ( en tid som jag dock gärna ser tillbaka på) med budskapen om "peace, love and understanding" är minst lika viktigt för den enskilde människan som för samhället.Och i hippierörelsen var ofta människan i centrum! Vi skulle vara goda människor , vara goda mot varandra och  ge varandra kärlek på olika sätt. Jag tror stenhårt på att världen hade varit annorlunda om fler människor tog fram den goda sidan.
Ska återkomma mer i detta ämne

Min pappa är med mig

Jag har aldrig riktigt kommit över min pappas död. Det känns som om han alltid är med mig. Kanske är han det? Ofta så undrar jag; vad skulle han tyckt om detta? Vad skulle han tyckt om denna personen? På nåt sätt relaterar jag mig själv till honom hela tiden. Inte så att vi var särskilt lika, vare som om åsikter, det liv vi levde eller som människor. Jag är mycket mer lik min mor, som var den snällaste person som levt på jorden. Hon gjorde allt för mig, och var ständigt orolig - för mig. Om allt! Men med min far har jag en annan relation. Och uppenbart lever hans ande eller själ i mig.

När jag har blivit inlåst

Jag har ju en viss benägenhet att göra bort mig och hamna i udda situationer. T ex att bli inlåst. Jag har säkert blivit inlåst många gånger som barn och i lekar m m. Men i "modern" tid kan jag erinra mig några tillfällen där jag blivit inlåst på riktigt, men på de mest märkliga ställen. Som t ex vid bilbesiktningen i Valdemarsro, biltvätten på Statoil och i Malmö Arena. Ska återkomma till vart och ett av dessa episoder.

Tillbaka

Efter lite strul med inloggningen till min blogg är jag nu tillbaka. Nu ska jag försöka skriva regelbundet igen. Händelser, reflektioner, tankar, berättelser, ja allt som jag vill jag skriva om

Glädjestunder

Jag har naturligtvis jättemånga glädjestunder. Och det skulle kunna fylla en hel bok. Alltifrån att träffa en vän, gå på hockey match, läsa en bra bok, sätta på en bra skiva, få sig ett gott skratt av en bra historia etc etc.
Sen finns det alltid stunder man minns lite extra. Även dessa är många. Men ibland förtjänar de att nämnas.
Ifjol var jag på Roskildefestivalen tillsammans med flera medarbetare från mitt jobb. En dag åt vi tillsammans på festivalen. En sen eftermiddag när solen började sänka sig. Det var inte supergott, vi satt på hårda bänkar och det var ganska trångt. Och det var stökigt och allmänt obekvämt.
Men vi var både barn och vuxna och vi hade så trevligt ihop. Helt enkelt bara trevligt!! En helt suverän upplevelse som lever sig kvar.
En annan är det gäng från Rörsjöskolan som träffas 2 ggr om året. Varje gång olika den andra. Olika människor som dyker upp. Vi väljer olika restauranger. Men det är lika roligt varje gång. Trots att det dricks, snackas och vi har olika liv nuförtiden, så är det som den bästa familjeträff. Och aldrig tillstymmelse till bråk, ovänskap. Inte ens några heta diskussioner. Inga krav, ingen prestige. Vi har helt enkelt bara roligt ihop och njuter av varandra.

Hånad!!

Under de mest utpräglade proggåren gick det ibland så långt att man inte fick lyssna på viss musik. Eller att det ansågs fel. Det fanns ju ofta en både puritansk och även sekteristisk syn på många sakerna proggvärlden. Och i fallet musik var det nog värre än allt annat. Abba var t ex bannlyst. Det fick man inte gilla. Abba var den kommersiella musiken främsta exempel. Andra exempel var Bee Gees. Eller även David Bowie, som i en period sades ha uttalat sig positivt om rasistiska National Front i England. Vilket var helt felaktigt. Queen var också tveksamt. Proggen visste inte var man hade Freddie Mercury
Jag gillade Abba. Redan från början. Jag älskade Bee Gees och det gör jag fortfarande. Bee Gees är ju ett band som genomgått många faser. Först 60-talspop där bandet sedermera blev påverkat av den psykedeliska vågen. Sedan Saturday Night Fever  och deras disco-era. Sedan som låtskrivare till Dionne Warwick, Barbara Streisand m m. Genomgående kanonbra. Och allt beroende på deras synnerliga talang för att snickra melodier.
Jag gillade Abba, Bee Gees och Queen
Jag blev hånad för min musiksmak. Många i min omgivning tyckte det var hemskt att jag kunde förfalla så och lyssna på dessa artister. Inte bara lyssna, utan njuta. Men jag ger aldrig avkall på det som jag anser vara bra musik eller som jag upplever som tilltalande.

Tivoli

Idag var jag på Tivoli med Playgrounds Malmökontor.
En trevlig upplevelse och härlig dag.
Förutom att jag älskar Tivoli och tycker där är jättemysigt och trevligt så har Tivoli en särskild plats i mitt hjärta. Nämligen att min far älskade Tivoli. Och han åkte dit med mig som liten. Och under alla uppväxtåren. Särskilt minns jag när vi körde de små båtarna i dammen. Ett härligt minne.
Min far fortsatte att åka dit. När Emanuel och Manfred var små tog han dem med sig dit. Och vi hade så trevligt. Sista gången var så sent som året innan han gick bort.
Så Tivoli kommer för alltid att leva starkt inom mig.
Och dagens utflykt dit befäste alla positiva känslor

Att tycka synd om alla

Jag har en egenhet som är att jag tycker synd om så många. Både människor och djur.
Det kan handlar om att jag tycker synd om ngn för att något har hänt eller för att någon ser ledsen ut.  Eller för att jag vet att ngn inte mår bra, av olika skäl. Då kan jag både känna medlidande, empati och verkligen bry mig. Jag kan t o m tycka synd om en liten mus som tagit sin i i vår källare. Eller som vi nu har; en katt som olydig tar sig och äter upp Lizzies ( vår katt på Aglaiavägen) mat. Trots att det är en tjuv tänker jag att den katten kanske inte har nåt hem. Och ingen egen mat. Jag skulle t ex  kunna ha värdens största utskänkninghus  bara för att jag tycker synd om så många djur. Eller bryr mig, hur man nu vill se det.

Att vilja mycket .... för mycket

Som bekant är jag ingen person som sitter still och väntar på att saker ska ske.
Snarare är det väl så att jag är intresserad av så mycket och vill använda mitt liv till så många saker som möjligt hela tiden. Förutom ett synnerligen aktivt jobb som ligger på maximum av vad en människa kan klara, så träffar jag regelbundet mina vänner ( som betyder så mycket) , har alltid prioriterat familjen, går på hockey som är ett stort intresse, spelar i band, skriver musik, går på meditation och läser gärna en bok inemellan. Förutom att jag har stora intressen i politik, historia, kultur,  musik ( inte minst, som jag lever med lika mycket på fritiden), cirkus -  mitt "okända" intresse osv.
Nu blev jag rent trött när jag skrev detta. Gör jag allt det här?

Att vara pappa, älskare och barn samtidigt?

Kan man bara pappa, älskare och barn samtidigt? Ja, det säger åtminstone några av mina vänner att jag är i förhållandet till min katt i Gislöv, Mizzie.
Dels är jag den som ger henne mat och då får man ett förälderskapsförhållande i katters värld.
Det är ganska allmänt vedertaget. Dels är jag då hennes älskare eftersom vi har ett synnerligen nära
och varmt och älskvärt förhållande och hon är bara efter mig hela tiden.
Och dels är jag också hennes barn när hon kommer och slickar och rengör mig gång efter annan. Så som katter gör med sina ungar.
Så, så kan det vara.

Tillbaka

Efter en längre tids uppehåll ämnar jag börja skriva här på min blogg igen. Och hoppas att ni som läser denna kommer tillbaka eller fortsätter läsa mina "anekdoter". Precis som tidigare kommer jag att skriva om upplevelser, erfarenheter, reflektioner, händelser utifrån och med mig själv i huvudrollen. Kanske än mer personligt än tidigare, för som någon sa: "Om inte du skriver om dig och det du har upplevt kommer ingen annan att göra det! Så sant som det är sagt. Jag kommer dock, i likhet med tidigare, aldrig att lämna  ut känsliga uppgifter om andra eller namnge personer som inte behöver namnges etc etc. Allt kommer att vara utifrån mig. Hör av mig!

Utanför mitt fönster

Utanför mitt fönster i Gislöv där jag sitter och arbetar, läser m m , så har jag fågeholk och rör med mat för fåglar. Jag fyller på dessa regelbundet. Och det är en alldeles enorm trafik av sparvar, domherrar, koltraster m m. Det är så härligt att se dessa glada fåglar få mat för dagen.
Vidare så har jag 5 fasaner på tomten som också kommer och äter. 2 hanar och 3 honor. Hanarna är enormt vackra i sin färgprakt.

Smeknamn

Smeknamn är ju väldigt vanligt förekommande. Många gånger är det en naturlig utveckling från namnet som sådant, som t ex Lars blir Lasse, Kenneth blir Kenta, Christer blir Chrille osv.
Ibland uppkommer ett smeknamn utifrån en specifik händelse eller ett karaktärsdrag hos personen ifråga.  Ibland är smeknamn helt obegripliga.
Själv har jag haft massor av smeknamn som har använts flitigt ( och som vissa fortfarande använder) såsom Mirre, Murre, Blixten, Gnistan, Flackis, Flaky the Greek, Torre, Togge, m fl.
Men när jag jobbade på KF-lagret fanns de värsta av alla tänkbara smeknamn, och där folk verkligen kallades vid dessa.  Eller vad sägs om Råttan, Bulten, Prippen, Bonden, Gumpen, Hingsten och Grisaknoen.

Intresserad av mycket

Jag har alltid varit intresserad av många saker. Och försökt göra så mycket som möjligt. Förutom musiken, jobbet , vänner så har jag stort intresse för så skilda saker cirkus, astronomi, matematik, politik, historia, ishockey etc etc. Och intresset är så pass stort att jag i alla dessa områden ( det finns fler) då och då försöker "bilda mig" och läsa och lära.
Nu under julledigheten har jag ägnat mig åt mycket läsning . Och då har jag läst så skilda böcker med ämnen som klimatförändringen, svenska fackföreningsföreträdares uppgörelse med socialdemokratin,
en bok om självkänsla och en skönlitterär roman.

Mörkrädd

Jag har alltid varit mörkrädd. Riktigt mörkrädd. När vi bodde i Skanör på somrarna så låg vårt sommarhus beläget på ett sådant sätt att sista biten fram till huset var en enslig skogsväg. Helt mörk utan lampor. Varje gång jag skulle hem på kvällen var jag jätterädd. Jag satte upp högsta fart på cykeln.
Jag öppnade grinden med största hastighet och rusade in i huset. Ibland låste jag inte ens cykeln, för jag hade inte tid och vågade inte vara "i mörkret". I princip har jag varit mörkrädd hela mitt liv. Ända tills för några år sedan.
Då fick vi en katt till vårt sommarställe i Gislöv. En katt som bor där i huset. Och vi åker dit och ser till henne och ger henne mat regelbundet. Tomten är helt mörk på kvälls- och nattetid.  Tidigare vågade jag knappt bo där ensam på gr av mörkrädslan. Men nu när katten finns är allt omvänt. Jag går runt på tomten nattetid ( och letar efter henne ibland), jag går ut och hämtar ved, jag går till bilen etc etc.
All mörkrädsla är borta. Det är ju knappast så att katten skulle kunna skydda mig mot hemskheten i mörkret, men på nåt sätt är allt förändrat. Jag är inte ensam längre. Jag har ett ansvar för katten. Jag har en mycket stor trygghet på grund av katten.  Och jag har lärt mig leva med mörkret. Det är t o m så att det inte bekommer mig längre. Märkligt, och lite svårt att förstå, men sant.

Mina "barndomsvänner" dyker upp i royaltyn...

Varje halvår sitter jag och godkänner royaltyavräkningar till Playgrounds artister. Det är en enorm mängd royalty till ett mycket stort antal artister och musiker.
Däribland dyker det upp några som man kanske inte förväntar sig. Nämligen artister som var aktuella när jag var barn eller väldigt ung. "Barndomsvänner" skulle man kunna säga. På den tiden levde man mycket genom artister , programledare och andra kändisar. Det var också lättare att följa dessa. Det fanns inte tillnärmelsevis så många som idag och alla var på nåt slags i samma fåra - populärmusiken. Det var först mot slutet av 60-talet som hela populärkulturen började dela upp sig i olika genrer och avdelningar.
Och så plötsligt sitter jag där många år senare och så dyker några gamla namn upp. Jag brukar normalt inte nämna eller lämna ut namn här på min blogg, men i detta fallet tror jag inte det spelar nån roll.
Men det är bl a en sångerska inom jazz- och schlagerfacket från 50- och 60-talet, som finns med på några skivor Playground har i sin katalog.
Och så är det Kjell Alinge. Legendarisk programledare från radion. För de som följer min blogg har jag tidigare skrivit om honom och hans program " Pop i Sommarnatt" från sent 60-tal. Ett av mina favoritradioprogram alla tider. Och även han dyker upp i royaltyhögarna för hans senare "radioshow"
"Hemma Hos".

Mandolinspelaren

Nyligen var jag på konserten " Jul i Folkton". En mycket speciell konsert och konsertkoncept som jag går på varje år. Och det är en av årets höjdpunkter i konsertväg. Fantastiska musiker som bjuder på en härlig kväll. Några av dessa spelar mandolin och då kom jag att tänka på mig själv.
Det är ytterst få personer som vet att jag har spelat mandolin. Men i mycket tidiga barnsben så började jag spela mandolin. Och gick och lärde hos en underbar lärare. Han såg framför sig mig med en lysande framtid som mandolinist. Och jag fick diplom av Kommunala Musikskolan. Tyvärr fortsatte jag inte utan gick över till piano. Men det  var kul att spela mandolin ( och jag kan spela lite än idag) och ett kärt minne att ha.

Beatles - 50 år

I den gångna veckan fyllde Beatles 50 år. Dvs det var 50 år sedan deras första riktiga singel släpptes.
Det har varit mycket uppmärksamhet och skriverier. Jag skulle kunna skriva min Beatles-historia.
Jag växte upp med dem mer än något annat. De var mina barndomskamrater i barnkammaren, på pojkrummet, med kompisarna. Jag har skrivit det förr att Beatles förändrade allting, ja hela samhället.
De var först med allt nytt , även utanför musiken. Från långt hår till att kritisera Jesus, införa meditation, anlägga skägg ( plötsligt gjorde alla det när samtliga betalar skaffade skägg) etc etc. Man gjorde "omöjliga" singelsläpp mot alla konventioner, regler etc. Bara för att nämna några saker. Listan skulle kunna bli oändlig av påhitt de gjorde som många sedan följde.
Åren 1965-1970 förändrades världen på alla sätt och på ett sätt som knappast skett vare sig tidigare eller senare. Den största omvälvningen nånsin där ungdomskulturen blev både en social, ekonomisk och politisk faktor som genomsyrade hela samhället.
Det var inte Beatles i sig själv som stod för hela denna förändring, men jag vågar gå så långt att de var en katalysator för allt det som växte fram. Deras inflytande satte igång en islossning av sällan skådat slag.
Musiken är än idag helt outstanding. Förmodligen den bästa musik som har skrivits nånsin om man beaktar helheten. Melodierna, sångerna, rösterna, arrangemangen, odödligheten, nyskapandet, bredden.
Oslagbart. Har aldrig funnits nåt liknande före och ej heller efter.
Med detta sagt så finns det otroligt bra musik av alla slag , i alla genrer och länder, som hela tiden flödar fram. Det är viktigt att framhålla, då Beatles utifrån min horisont INTE handlar om nostalgi. Det var bara extraordinärt bra! Därför säljer de fortfarande väldigt bra och alla nya generationer upptäcker dem i ett konstant flöde.
Men jag tror aldrig det kan komma ett nytt "Beatles" igen. De var unika och förblir sådana.

Stocholms tunnelbana

Under min semester på Ios i år så blev jag kallad för "Stockholms tunnelbana".
Varför? Jo , vi semestrade tillsammans med ett annat par. Och varje gång vi skulle gå nånstans, vd förflytta oss från en plats till en annan gångledes, så gick jag alltid före alla dem andra. I snabb takt. De hängde inte med. Jag går nämligen ofta väldigt fort. Så de tyckte att jag går som folk gör i Stockholms tunnelbana.

Väluppfostrad?

På vårt lantställe har vi en katt. Katten kom en sommar för några år sedan och på ett mycket charmerande sätt bjöd in sig själv till huset. Katter har ju en inneboende strävan att hitta ett hem. Denna katt hade funnits något i området just denna sommaren och gjort sig känd som "mormorn".
Hon hade nämligen fått källingar, varav en i sin tur fått nya källingar ganska tidigt. Därav uttrycket mormor. Emellertid vet ingen  var hon kom ifrån utan hon bara dök upp. Sannolikt har hon blivit övergiven och hon ville så gärna hitta ett nytt hem.
På alla sätt visade hon sin tillgivenhet och kärlek till oss direkt. Hon följde med var man än gick och vad man än gjorde (det gör hon än idag). Varje gång vi åkte till sommarstället var hon dör och fick mat
Och fick vara inne. Och fick sova inne. Och hon var så glad för det. Och lika ledsen varje gång vi lämnade. Till slut blev situationen ohållbar. Varje gång vi skulle lämna och "ta ut" henne så sorang hon och gömde sig. Till slut sa jag att då får du bo här. En i princip lika ohållbar situation , men så fick det blI. Hjärtat fick bestämma.
Sedan dess lever hon som en prinsessa i et helt hur med värme och komfort, alltid fyllda matskålar, men kan samtidigt njuta av utelivet när vi är och hälsar på. Vilket vi är ca 2 ggr i veckan.
Det speciella med henne är att när det är kväll så kommer hon och hämtar mig för att nu är det dags att gå och sova. Hon bokstavligen talat "hämtar" mig. Sen lägger vi oss och hon ligger kloss intill hela natten. Med kroppen exakt intill och nära huvudet. Sen ligger hon kvar tills jag går upp.
Mycket väluppfostrat!! Man undrar vem som ha lärt henne detta? Och hur de har gjort, för detta är ju något hon säkert har gjort hos första ägaren, även om hon har utvecklat det till sin grej hos oss.
Men ytterst artigt och väluppfostrat.

Otacksamhet

För många år sedan jobbade jag som redaktionsvaktmästare på Sydsvenskan. Vi servade alla journalister med pennor, papper, tömde teleprintrar, gick ärenden, fixade saker som gick sönder. Ja allt som kan tillhöra ett vaktmästeri.
Där arbetade en äldre mycket snäll man. Han hade varit där i många år. Han började alltid kl 7, men var trots allt på jobbet 20 minuter före. Alltid. Då gjorde han lite förberedande jobb för journalisterna innan de skulle komma.
Han var den gamla typen av arbetare som verkligen ville göra rätt för sig och göra ett bra och hederligt jobb ( jag säger inte att det inte är så idag, men beskriver här hans karaktär).
En dag kom en journalist in på vaktmästeriet ( vi hade ett eget rum) och skällde ut honom för något som han hade gjort fel. Eller som åtminstone journalisten uppfattade som fel.
Det var en mycket otrevlig och obehaglig utskällning. Jag tog illa vid mig å min kollegas vägnar.
Men denne snälle man behöll lugnet och så sa han följande, med tårar i ögonen:

"Jag går hit varje dag 20 min före arbetstid. Inte för att jag måste, och jag får inget betalt för det , men jag gör det  för att jag vill hjälpa er journalister så att ni har allt på ert bord när ni kommer till jobbet.
För att ni ska ha det bra. Men om detta är tacken, så kan jag sluta med det omedelbart, ifall det är det du vill"

Journalisten blev helst ställd och paff. Han sa inget, inte ens en ursäkt utan gick bara ut.

Jag glömmer aldrig denna episod. Den berörde mig mycket illa och jag tänker ibland på den som ett exempel på hur man ska vara med sina medmänniskor. Och hur mycket empatin betyder.

Tillbaka till bloggen

Många har frågat varför jag inte bloggat på sista tiden. Och jag svarar att jag tyvärr inte hunnit. Men att jag har jättemånga uppslag, idéer, reflektioner och anekdoter jag samlat. Så det kommer.
Jag har också fått förfrågningar om att jag skulle bli än mer personlig i min blogg. Om inte jag skriver det jag vill uttrycka, så är det ingen annan som gör det heller.
Jag kommer nog att bli mer personlig och lämna ut mig mer. Men jag kommer inte att frångå principen att jag inte lämnar ut någon annan. Denna blogg handlar om mig och utifrån mig. Den etik jag håller med att normalt inte utlämna något som kan skada eller påverka andra i min omgivning kommer jag att hålla fast vid. Nu kommer det snart en fin historia från ett av mina jobb: Redaktionsvaktmästare på Sydsvenskan

Samlaren

Många säger att jag samlar på mig allt möjligt. Och hemma har vi stora lager av mat, drycker, kattmat och mycket annat. Jag brukar hänvisa till den gamla folkbroschyren "Om kriget kommer" och om det blir fråga om belägring. Då kan vi klara oss länge.

Tallriken

Jag leker med en rolig tanke. Jag tänker göra min egen mattallrik.
Den ska innehålla det som jag alltid skulle vilja ha på in tallrik - i princip till alla
maträtter. T ex en skiva ost, rårörda lingon eller nåt annat jag älskar. En slags bastallrik
för all mat. Sen kan det bli en otrolig blandning. Vi får se

Från en annan värld

Nu har jag njutit av 2 veckors vistelse på min favoritplats utöver alla - Ios.
Den lilla oansenliga ön mitt i grekiska övärlden som har allting. Bokstavligen talat allting.
Ypperlig vacker by som slingrar sig kring ett berg, med en utsikt som slår det mesta.
Pittoreska och tjusiga gränder i massor. Finaste tänkbara stränder. Mycket trevligt folk
och mycket bra infrastruktur ( numera) med bussar som ständigt kör mellan hamnen - byn och stora stranden. Massor av suveräna restauranger i toppklass. Ett rikt urval. Vill man inte äta grekiskt varje dag finns det åtminstone 3 bra italienska restauranger, 2 thai och 2 mexikanska.
De italienska restaurangerna är helt suveräna.
På kvällen njuter vi av utsikten över Ios Bay, hamnen och dalen. Ett landskap som imponerar

Hur vågade jag?

Skidresa 1969 med Rörsjöskolan. Jag gade efter många om och men bestämt mig för att följa med. Jag var rädd för resan. hade aldrig rest utomlands och aldrig varit borta en veka utan mina förälrar. Dessutom var det 9:e årskurs. Jag behövde plugga.Det gällde att få bra betyg ( vilket jag sedermera lyckades med dp jag gick ut med 4,6 i genomsnitt, max var 5,0). Men på nåt sätt utmanade jag mig själv så som jag sällan har gjort eller gör.  Jag ville "vara med i gänget". Jag hade hört det var kul när skolan gjorde samma resa året innan. Så jag anmälde mig och ställde in mig på resan. Dessutom var det till stor del den "trevligare delen" av Rörsjöskolans elever som skulle åka. Vi var väl ca 30 st.
Vi åkte buss till den lilla byn Thiersee i Österrike. Och under denna resa hände mycket, som jag ska återkomma till. Mycket mer och mycket värre än vad jag nånsin kunna föreställa mig. Men nu tönkte jag berätta om skidåkningen. Backen i Thiersee var minimal. En barnbacke. Passade mig utmärkt. Jag kunde inte åka skidor. Fick gå i skidskolan. Jag var usel. Inte min grej alls. Men kämpade på.
En dag skulle vi göra en utflykt allesammans till en närbelägen större ort, Kitzbuhel. Detta är en stor skidort. Här sker även stora internationella tävlingar. Vi åkte upp i kabinlift till toppen av backen.
Men vad är detta? Det var ju en jättestor backe. Lång, brant, svår. En officiell tävlingsbacke.
Hur ska jag ta mig ner här? Det går ju inte. Men det fanns inget val. jag fick börja åka, Fick snedda enormt för att överhuvudtaget kunna sicksacka mig ner. Så rädd jag var. Men jag lyckades och jag kom ner. Än idag en obegriplig bedrift med mitt usla skidåkande. Ungefär som pm man precis lört sig spla Bä Bä Vita lamm på blockflöjt och sedan direkt ska spela Fur Elise på piano.

Att göra vin

Nyligen träffade jag några vänner och vi kom osäkt in på att diskutera gamla minne och främst anekdoter om fylla och tokigheter i samband med alkohol. Jag skulle kunna skriva många historier om fester, fylleberättelser osv, men har ransonerat den varan.
Dock för många år sedan så bodde jag i kollektiv. Och vi brukade festa på fredagar och lördagar.
Ofta hade vi mycket gäster på besök. Stående gäster, inbjudna gäster och spontanbesök.
Då och då så gjorde vi vin. På det där kemiska sättet genom att sätta en sats med jäst, socker och annat i en dimejang och så skulle det stå några veckor. En sats brukade ge ca 25 flaskor.
När man kommit ungefär halvvägs var det dags för ett "moment" , där vinet skulle "omtappas".
I detta moment började vinet ta form , men det var inte färdigt.
Emellertid hände det att vi inte kunde vänta längre utan vi tappade över vinet direkt i flaskor
och bjöd våra vänner på det. Och alla drack......

Slottstaden

Ibland reflekterar jag över varför vissa påverkar en starkare än andra. Trots att logiken säger annorlunda. Ett väldigt konkret exempel är mitt förhållande till Slottstaden i Malmö. Jag har alltid tyckt att detta är en vacker, trevlig och ovanligt luftig stadsdel. Med mycket grönutrymmen mellan husen och nära till Ribersborg. Ett synnerligen bra placerat bostadsområde och stadsdel. Hela min släkt på min pappas sida bodde och levde här. Men själv har jag endast bott här upp till 6 års ålder. Och därefter flyttade vi till Rundelsgatan mitt i city, vid Caroli City. Här bodde jag mellan 6- 18 års ålder. Hela min aktiva uppväxt där livet till stor del formades. Här är alla mina starka minnen av skolorna jag gick på, vännerna, kvarteren, typerna, miljöerna, affärerna etc etc.  Och allt detta är givetvis det som sitter djupt i mig och lever. Men trots allt så har Slottstaden en otroligt stark ställning inom mig. När jag befinner mig i Slottstaden, vilket är ganska ofta, så känns det som hemma. Eller hemma nr 2 i vart fall. Det är en bakomliggande känsla. Och rötter , hur de än uppstår , sätter oförutsägbara spår. Ibland relaterar jag detta till invandrare som helt tvingas lämna alla sina rötter, sitt land, ja allt. Jag har ändå möjligheten att besöka mina upptrampade spår varje dag om jag vill.

1:a maj

1:a ,aj påminner mig ofta om min farfar och farmor.
Som jag aldrig har träffat då de gick bort före jag kom till världen. Jag är ju sladdbarn som sagt, så
de gick bort långt före. Däremot lever de kvar i minnenas värld. Och inte minst i arbetarrörelsens.
Min farfar var byggnadsarbetare och mycket fackligt aktiv. Min farmor var med och startade Solidar i Malmö på 1890-talet och satt sedermera i dess styrelse. Min far kom från ett riktigt socialdemokratiskt hem, vilket också präglade mig i mina ungdoms år. 1968 tog min far med mig till Stortorget för att höra Olof Palme tala. En person som dock var kontroversiell i min fars tankebanor och som gjorde att han sedermera lämnade socialdemokraterna.

Broddmans

När jag började köpa skivor var det  första hand i butiken Broddmans i Malmö. Den låg på Gustav Adolfs Torg, ungefär där Bishop Arms ligger nu. Det var en butik med fotoartiklar, grammofoner, diverse av dptiden elektronikprylar samt skivor. De var relativt billiga. En LP -skiva kostande 19.90, eller möjliger 24,90. En singel 4,90.  Ingen särskilt charmig affär men en dåtida affär som sålde skivor. Det fanns inte då, i början av 60-talet, så många renodlade skivaffärer utan oftast var skivor en avdelning i affären.
Som t ex Broddmans, eller som t ex Philipssons som också sålde musikinstrument. Eller Anderssons Musuk som sålde noter, instrument - och skivor.
Några år senare, vid 1966 tror jag kom Rollis skivaffär. Den låg på Lilla Torg ungefär där Mellow Yellow ligger idag. Det var en ren skivbutik . Dessutom med lite specialsortiment. En del direktimport från England och USA. Butiken vände sig mer till med musikintresserade eller den tidens skivnördar.
Här kunde man också finna exklusiva utgivningar och rariteter. Här kunde man stå och snacka med musik och skivnyheter. Det gjorde man inte på Broddmans.
Så småningom begåvades Mamö med en rad skivaffärer som Musik o Konst, Record Store, Record Heaven, Folk o Rock, Jukebox och flera andra

Jag skulle egentligen inte finnas

Varför finns just jag och vem är egentligen jag? Och om inte jag hade funnits var hade jag varit då? Omöjlga filosofiska och existensiella frågor som tillhör det som ibland kallas sjätte dimensionen.

Men i mitt fall är det faktiskt så att 2 ggr historiskt sett skulle jag inte ha funnits. Men att omständigheterna ändå blev så att jag finns. Jag ska förklara.

Vid 3 års ålder fick min far difteri. Året var 1917. Difteri var en mycket svår sjukdom med oftast dödlig utgång. Lyckligtvis är sjukdomen numera utrotad.

Vid 3 års ålder har man egentligen ingen chans att överleva difteri. Min far var dödsdömd, men som ett mirakel så överlevde han. Här kunde alltså min tillkomst har tagits bortifall han hade dött.

Den andra gången kom senare i livet. Mina föräldrar fick en son, sedan inget mer. De kunde inte få fler barn. Då de ville ha ett barn till så fick de ett fosterbarn, en flicka. Emellertid så gick något snett så att barnet togs ifrån dem av de sociala myndigheterna. Troligen p gr av att min far fick problem med rättvisan och blev dömd till fängelse. Att bli av med fosterbarnet var en stor tragedi för mina föräldrar och särskilt för min mamma. Jag vet ju inget om detta utan har bara hört allt berättats, men sannolikt var det ett svårt slag.

Som mirakel nummer 2 så blev min far benådad och min mor lyckades bli gravid i elfte timmen.

Och så fick de en son till och det blev jag.

Så egentligen skulle jag inte finnas, men med hjälp av 2 mirakel så är jag här.

SMS i ambulansen

För fyra år sedan drabbades jag av ett hjärtrus. Det var sista gången av 3 och förhoppningvis sista nånsin, för jag trodde på allvar att jag skulle dö. Fick åka ambulans till Lund, därför att det var strejk på Umas i Malmö.

Under ambulansfärden blev jag bättre och allt återgick till det normala.

Så då låg jag i ambulansen och sände sms till om att jag var bättre igen.

Någon undrade om jag sände sms från dödsbädden, men så illa var det ju inte.

Uppgörelsen

För dem som inte tror det, så tänker jag väldigt mycket. Och det har jag gjort mer än någonsin efter att jag fick min livsfaskris som för några år sedan ( ska återkomma till den).

Och det är många tankar som går bakåt likaväl som i nuet. Och det är både personligt, eller personliga reflektioner om allmänna frågor, samhällsproblem, humanfrågor, ja allt.

Jag har märkt också hur jag har ändrat uppfattning om mycket. Och hur komplext livet är, från den lilla världen med ett skrubbsår på armen till globala krisfrågor. Och allt däremellan. Och det är just "däremellan" jag är, jag finns och jag kommer in.

En dag ska jag skriva en bok om mina tankar. Den ska heta "Uppgörelsen".

Här ska jag gå igenom mina tankar och göra upp med dem. Eller bara förmedla dem.

Ingen annan ska komma till skada, ingen ska vara utsatt, ingen annan kommer att vara med. Den handlar bara om mig.

Möjligen kommer den att förvåna många i sina stycken. Men det är ju en kul utmaning. Uppgörelsen.

Lille Torgny alltid minst

Idag träffade jag av en slump 2 av mina kusiner på lunchen. Jag har bara 5 st totalt, så det var ju en god utdelning. Det var jättetrevligt att mötas, om än kort.

Eftersom jag är sladdbarn ( rejält) och alla kvarvarande i min närmsta släkt är äldre, så blir jag alltid betraktad som den minsta. Lille Torgny som de alltid sa om mig.

Och det gjorde mina kusiner idag också. Fast jag har växt upp och blivit vuxen.......

Odödlighet

Jag har flera gånger skrivit att min far ansåg sig själv vara odödlig. Och så var det faktiskt.

Om jag minns rätt så hade han 7 hjärtinfarkter. Men överlevde alla och det var inte det han dog av. Så det kanske inte var så konstigt att han ansåg sig vara odödlig....

Kan djur tänka eller kan min katt tänka?

När jag gick i skolan fick jag lära mig att djur inte kan tänka. Jag vet inte om det är rätt eller om det var ett utslag av att hylla människan framför djuren.

Men det jag fick lära mig var att alla djur handlar efter sina instinkter, eller av inlärt beteende, samt reflexer i form av skydd mot yttre fara etc. Men att tänka , nej det var otänkbart.

Jag tror att djur kan tänka . Och jag tror att min egen katt kan det. Nyligen har vi renoverat ovanvåningen på vårt lantställe. Ovanvåningen var en av hennes favoritplatser. Massor av grejor, vrån att krypa in i, spännande alltihop. Nu har vi tömt andra våningen och inget är sig likt.

Merparten av sakerna ligger i trädgården under ett skjul. Katten känner sig bestulen på sitt hem. Har blivit helt förvirrad. Men hon hämtar mig gång efter annan. Och så tar hon till mig sakerna som varit på ovanvåningen. Hon ser det fortfarande som sina. Och vill visa mig att det är hennes. Så nog tycker jag inte det är bara instinkt eller reflex.

Hur ser man ut?

När jag nu var på en släktings begravning så mötte jag många människor från min mammas släkt.

Det är hela den gamla Tegner-släkten i Skanör och den är stor. Eller var.

Och vid sådana här tillfällen möter man personer som man aldrig annars träffar, eller i vart fall mycket sällan.

Flera säger då till mig att jag ser likadan som ut som jag alltid gjort. Det låter som om jag fått min fars gener. Han åldrades inte utseendemässigt alls efter 50 år fyllda. På foton av honom mellan 50 till 85 ser han likadan ut hela vägen. Tänk om det är så... det vore ju trevligt.

Min far och begravningar

Min far var alltid på begravningar! Dels hade han ju ett jättekontaktnät. På hans egen begravning kom närmare 600 personer . Avskedet höll på att aldrig ta slut.

Men dels spelade han på en masa begravningar. Själv ansåg han sig vara odödlig ändå tills de sista dagarna.

Begravning

Jag har precis varit på en begravning av en nära släkting. Begravningar berör mig alltid ganska starkt. Särskilt om det är en person jag har tyckt om eller kanske haft en nära relation till.

Begravningar väcker många tankar, utöver alla tankar kring själva personen som har gått bort och alla anhöriga. Nämligen tankar om livet. Att livet är inte oändligt och man har bara livet en gång ( såvitt vi vet). Och det gäller att göra det bästa möjliga av det, så långt man bara kan och förmår.

Sydsvenskans reception

För många år sedan arbetade jag i kontorsvaktmästeriet på Sydsvenskan. Som de flesta jobb jag haft - ett roligt jobb. Och intressant och omväxlande.

En av mina arbetskamrater var en man sm tidigare hade jobbat i Sydsvenskans reception.

Receptionen i Sydsvenska Dagbladet höghuskrapa vid Ludavägen. Här jobbade många människor och det var en ständig ström av människor ut och in. Så det behövdes en reception.

Han berättade då för mig att han alltid satt med batong när han hade suttit i receptionen.

Trots att han ite var utbildad securitasvakt ( så hette det inte då) eller liknande, så hade han en batong. Varför det , undrade jag? Var det för att det kom störiga människor som kanske var onyktra och då kunde det behövas ett verktyg att hota med?

Nej , inte alls. Han hade batongen för att försvara sig. Jaha mot vem?

Jo mot vattenråttorna!! Nära Sydsvenskan ligger Sjölunda-tippen. Och härifrån sökte sig vattenråttor till värmen och stack in i Sydsvenskan huset. Men det var inte vilka rttor som helst, utan vattenråttor stora som taxar. Och aggressiva mot människor. Min kollega sa att det var det värsta han varit med om nr han hade sett en vattenråtta komma emot honom.

Så efter det satt han alltid med batongen i beredskap.

Sedermera bad han om att bli förflyttad för att slippa detta obehag.

En gång såg jag en sådan vattenråtta där, som visserligen inte angrep.

Men efter att ha sett den förstod jag verkligen varför receptionisten behövde sitta med batong.

När jag följde med en artist till TV.....

Jag har jobbat med många artister. Den jag tänker berätta om här kan vi kalla Göran, som fingerat namn. Jag vill som alltid inte lämna ut någon i min blogg, men historien här nedan är som sådan helt sann och självupplevd.

För många år sedan släppte Göran en ny platta och denna skulle lanseras. Vi lyckades få med Göran i ett aktuellt underhållningsprogram i TV. Som gick på bästa sändningstid.

Programmet spelades in i Göteborg av Göteborgs TV och spelades in/sändes live direkt.

Ungefär vid kl 20-tiden på kvällen.

Göran var alkoholist, kraftigt alkoholiserad. Att han skulle göra ett liveprogram kl 20.00 var i princip otänkbart, då han drack större delen av dagen. Och när kvällen kom var Göran inte i bästa form. Eller så tyckte han kanske själv att det var dagens höjdpunkt, men knappast för ett liveframträdande i direktsändning.

Jag skulle resa med Göran till Göteborg och se till att allt fungerade. Jag var skivbolagets representant. Hur skulle detta gå?

Jag kände ganska väl till Görans vanor. Och misstänkte att han skulle ha med en kass med öl.

Vi skulle åka tåg tillsammans till Göteborg. En resa på den tiden på nästan 4 timmar.

När vi möttes på tåget kom han mycket riktigt med en kass öl. Starköl så klart!

Men jag kom också med en kasse öl. I min kass var det folköl (detta skedde under perioden då mellanölet var förbjudet).

Och så fort Göran tog upp en öl i sin kasse, så bytte jag ut hans starköl mot en av mina folköl.

Och så gjorde vi hela resan. Och hela dagen. Göran gick med på det. På så sätt så hölls Göras fylla något i schack. Och han genomförde TV framträdandet alldeles strålande!!

Taktiken med att byta ut hans öl hela tiden hade lyckats.

När TV programmet var över var jag så matt av denna anspänning, så jag sa till Göran: "Nu kan du dricka hur mycket som helst, jag bryr mig inte". Nästa dag åkte vi hem och Göran satt med sin kass med starköl (han jhade ju sina kvar). Mina folköl var slut....

När Don Cherry jammade med oss

Det är möjligt jag har berättat denna anekdot tidigare. Men den tillhör en av de upplevelser jag inte skulle vilja vara utan.

För många år sedan drev och spelade jag i ett band som hette Sieben Slips. Innan vi tog det namnet hette vi Svensson Band. Jag minns faktiskt inte om vi var Svensson Band eller Sieben Slips när detta hände, men det har mindre betydelse.

För att börja baklänges så var Don Cherry en mycket duktig jazzmusiker, trumpetare.

Internationellt berömd. Han bodde halva året i New York och halva året i Tågarp i Skåne.

Han dog för några år sedan.

Hans har 2 berömda döttrar, nämligen inga mindre än Neneh Cherry och Titiyo.

Mitt band hade replokal på Carlsgatan i Malmö, nära Centralstationen.

Lokalen låg i källarplan med fönster ut mot gatan.

En dag när vi repade, så knackade någon på rutan. Vi undrade givetvis vem det kunde vara?

Nån som ville klaga på oväsendet?

Nej, men utanför stod en distingerad herre med en liten väska. Han undrade om han fick komma in för han tyckte det lät så spännande och trevligt. Vi var väl ganska klara på att det var Don Cherry som stod där, men situationen i sig var så osannolik så vi blev osäkra.

Då tar han upp sin trumpet ur väskan och ber oss fortsätta repetitionen. Och så spelar han med i ett jam en stund. Efter ett tag säger han att han tyvärr måste gå för han var egentligen på väg till Tågarp och tåget går snart. Han tackar ödmjukt för musiken och går ut ur lokalen.

Vi står kvar förundrade. Vi har nyss haft besök av en världsberömd jazzmusiker som har jammat med oss. Av egen vilja och eget initiativ.

Ödmjukt, trevligt, positivt.

Ett minne för livet!

Skola på lördagar och skolmat på lördagar

Jag tillhör dem som har gått i skolan på lördagar. Det var mycket speciellt.

Skoldagen var ungefär 8-12. Jag minns vilken oerhörd befrielse det var när lördagen avskaffades och man var fri redan från fredag eftermiddag.

Lite speciellt i sammanhanget var att vi var tvungna att anmäla om vi skulle äta i skolan på lördagar eller ej. Eftersom det var det sista som skedde för veckan (måltiden serverades kl 12)

så var det många som inte skulle ha skolmat utan äta med sina familjer senare.

Jul i folkton

Nyligen var jag på en konsert under namnet och konceptet "Jul i folkton". En på alla sätt fantastisk konsert. Och musikerna som framträdde utstrålande en otrolig glädje, ödmjukhet och

engagemang i vad de gjorde. Och de var ömsinta och varma mot varandra.

Jag gjorde då en reflektion. Tänk om alla människor och världen i stort verkligen försökte vara

varma och snälla mot varandra. Bry sig, visa ödmjukhet och förståelse. Då tror jag faktiskt att väldigt mycket skulle se annorlunda ut. Det kan låta politiskt naivt och det är det nog också om man betänker vilka sociala och politiska problem vi står inför.

Men samtidigt tycker jag inte man ska förakta det lilla perspektivet. Hur global, hur stor, och hur omfattande alla problem är, så är vi ändå människor av kött och blod mitt i allt detta. Och det är i det lilla och nära perspektivet vi mår dåligt eller vi mår bra. Jag kan bli upprörd över orättvisor och förtryck i t ex Syrien, men mår kanske inte dåligt av det. Men om jag t ex hamnar i en jobbig situation med en närstående person såsom partner, familj, vän, kollega, så kan det påverka mig väldigt mycket.

Just därför tror jag det kan ha stor betydelse hur vi är mot varandra och kan påverka mer än vi tror.

Mörkrädd

Jag har alltid varit mörkrädd. Lite bättre har det blivit på senare år.
Men jag minns särskilt när vi bodde i Skanör på somrarna.
Vårt hus låg på en enslig väg. De sista 400 m var helt mörka, utan ljus.
Jag kom ofta hem sent på kvällen när det var mörkt.
Och varje kväll var jag så rädd , så rädd.
Jag cyklade alltid ( nåt annat skulle jag inte våga).
Så jag tog sats. Och cyklade det fortaste jag kunde. Rusade in genom grinden, ställde cykeln mot huset och rusade in.
Det tog ca 1 minut och denna minut var lika lång och obehaglig varje gång.

Malmö Redhawks

Det är inte alla som vet det, men mitt förhållande till Redhawks är mycket starkt.
Att gå på hockey är bland det roligaste jag gör och så har det varit i massor av år.
Det räcker att jag kommer in i Malmö Arena, innan matcherna ska börja, så fylls jag
av ett välbehag. Totalt avkopplad, totalt bortkopplad från allt annat och kan bara leva i den stunden. Det är underbart.
Sen gillar jag hela den inramning, den underhållning, spänning, musiken, farten, dramatiken som man bjuds på under ca 3 timmar.
Jag har även engagerat mig i Redhawks. Köpt in mig i laget med aktieandelar, om än blygsamma, går på alla möten och är väldigt intresserad av allt som sker i klubben.

Bilprovningen

Besiktigade bilen nyligen. Förr var besiktningen en pärs. Bilprovarnas attityd var som östtyska gränspoliser. Idag tycks de ha gått på charmkurs. De är trevliga, hjälpsamma, språksamma.

Inlåst på en Statoilmack

För dem som följer min blogg så har jag ytterligare en egenhet, nämligen att bli inlåst på det mest märkliga ställen. T ex Malmö Arena som jag tidigare berättat om.
Detta jag nu ska berätta hände för en del år sedan. Jag var på Statoil och tvättade bilen.
Det var kväll. Jag var med inne i "tvättstugan". När tvätten var klar så höll jag mig kvar och satte på antennen, ändrade backspeglarna m m. Plötsligt går dörrarna igen.
Och jag kommer inte ut hur jag än gör. Dessutom var detta sent på kvällen , så det var ingen annansom skulle tvätta bilen.
Jag kom inte ut. Inlåst på Statoil!
Och detta var när mobiltelefonerna var gammalmodiga. Inga sms, inget internet. Jag fick ringa hem till Tina, som i sin tur fick ringa macken. Så kom de ut och öppnade. Pinsamt!

Personligt

Jag har fått höra från olika håll från dem som läser min blogg att jag borde skriva mer om mig själv. Mer personligt. Om inte jag gör det kommer ingen att göra det.
Jag tar den uppmaningen och utmaningen på allvar. Dock kommer jag att hålla fast vid min etiska bloggprincip att inte lämna ut andra (såvida det inte är helt oskyldiga saker) , utan hålla allt till mig själv.

Branddammarna

I Skanör, där jag bodde på somrarna, så fanns det s k branddammar.
Några var naturliga dammar, några var "anlagda".
En branddamm hade funktionen att här kunde brandkåren hämta vatten och fylla på brandbilen vid brand. Därför ansågs barnddammarna förr fylla en viktig samhällsfunktion.
Vi hade stor respekt fär branddammarna. De låg nära hus och bebyggelse. Och särskilt en damm i "Vången" i Skanör var inbäddad i mystik. Ingen visste hur djup den var. Det sades att den var så djup att det inte gick att mäta. Och om man gick i dammen så var den full med gyttja längs kanteran ( troligen sant) så då skulle man aldrig komma upp igen. Så vi var alla så rädda för att ens närma oss denna branddamm och ävenalla andra branddammar.
De var den verkliga skräcken; det mystiska och det farliga.

Bakväg till Kulturbolaget

PÅ 80-talet låg KB vid Erikslust, i det gamla "danspalatset" som just hette Erikslust.
Här var jag mycket och såg många konserter. Och hade band/artister som spelade här.
Och jag har själv spelat där med Sieben Slips.
Dan Hyöander spelade på KB flera gånger om året som oftast.
Jag kände de dåvarande ägarna väl. Och relativt ofta fick jag gå in bakvägen ( som vissa andra också fick. Vi var en liten "KB-svans"). Bakvägen var en järntrappa som satt på sidan av huset.
Den sida som vetter mot Fridhemstaden.
När man kom upp för trappan kom man rakt in i KB's kök. Så i likhet med Kramer Pub (se tidigare blogg) så sa man "hej hej" till kökspersonalen och så försvann man snabbt in i lokalerna...

Gula faran

När jag var liten var vi alla rädda för "gula faran".
Gula faran fanns på Kirseberg. Ingen visste riktigt vad det var.
Troligen nåt gäng som man kunde hamna i slagsmål med.
Själv vet jag ingen som råkat ut för den, men alla levde med skräcken "gula faran".
Namnet är också lite märkligt. Vet inte varifrån det härstammar. Visserligen fanns det ett gult hus i Beijers park. Och på 60-talet var många rädda för Kina. Kineserna kommer och tar oss ( om inte ryssen hinner före).
Fenomenet är dock att i varje stadsel var man rädd för den närmaste grannen. Där fanns farliga gäng. Trodde vi , eller så var det sant...

Bakvägar

Det finns ett "fenomen" som är vårt att uppmärksamma, nämligen bakvägar..
Jag vet inte hur vanligt förekommande det är idag, men det fanns en periodi mitt liv där jag tillbringade största delen av min lediga tid på krogen. När jag var ute ständigt och jämnt.
Då blev man också "känd" på vissa ställen och började tillhöra "the incrowd".
Dessutom hade jag vissa fördelar med mitt jobb i musikbranschen.
Med bakdörrar menar jag då att det gick att komma in på vissa nöjeställen via en bakväg eller bakdörr. Ofta ganska absurda sådana.

Det verkligt roliga exemplet är Gungan. Gungan var ett jazzställe som var mycket populärt under 70 - och delvis 80-talet. Det låg i Kramerhuset och ingången låg ungefär mittemot
Kockska Krogen ( idag Årstiderna). Kön in var oftast lång och tråkig. Gick långsamt.
I samma hus låg Kramer Pub som var ett annat andningshål. Där var ingen kö utan det var ett "öppet " ställe, - bara att gå in.
Efter ett tag var vi några som kom på att man kunde ta sig in till Gungan via Kramer Pub.
Genom att springa igenom köket på Kramer Pub så kom in på Gungan på andra sidan.
Givetvis inte tillåtet och kökspersonalen blev rosenrasande. Men vi bara sa "hej" och så rusade man vidare innan någon han reagera. Och vips så stod vi inne på Gungan och sedan var det ingen som kunde bry sig. Och där blandade vi oss snabbt med alla andra gäster.
En utmärkt bakväg. Det kommer flera.

Om snällhet

Många sätter likhet mellan snällhet och dumhet.
Tycker att vara snäll är väl ingen egenskap som räcker.
Jag håller verkligen inte med.
Jag sätter likhetstecken mellan snällhet och godhet.
Att vara snäll är oftast den finaste egenskap en människa kan ha.
För mig innebär det en person bryr sig om andra. Som vill andra väl.
Oftast förknippad med ödmjukhet och förståelse, vänlighet och värme.
Egenskaper jag värderar mycket högt.
Dags att inte se ner på ordet snäll.
Dags att "uppvärdera" snällheten.

Alfölds bröd och hjortron

När jag gillar något vill jag försäkra mig om att jag har rikligt av detsamma.
T ex Alfölds ungerska bröd som inte alltid var så lätt att få tag på.
En gång var jag på Coop vid Wessels. Då kom det in en vagn med Alfölds ungerska som de lastade in i hyllorna. Till expeditens stora förvåning så tog jag alla bröden och tömde hyllan direkt. Köpte samtliga. Lika bra tänkte jag och åkte hem och fyllde frysen.
En annan sak jag gör. Jag älskar hjortron. Varje år i aug-sept så finns det hjortron att tillgå. Ibland färska, men även djupfrysta. Dessa finns bara en ytterst begränsad period. Då går jag in på Ica Maxi och köper samtliga paket. Åker hem och lägger i frysen. Så har jag för ett år framåt. Till Tinas stora förtret som bara tycker att jag fyller frysen......

Österportskolan

Jag började min skolgång på Österportskolan i Malmö. Häromdagen gick jag förbi denna skola.
Och den ser exakt ut som den gjorde när jag gick där. Exkt samma fasad, samma skylt, samma grindar. Förmodligen är den helt renoverad invändigt, men utanpåhöljet är exakt.
Bredvid skola låg det ungerska bageriet Szantos Bageri, som sedermera blev Alfölds Bageri.
Bästa bröd jag nånsin ätit. Tyvärr gick bageriet i konkurs för en del år sedan. Szantos son gick i min klass.
Min skoltid på Österport är från 1:a till 6:e klass. Sedan när jag kom till Rörsjäskolan, så hade vi ändå vissa lektioner på Österport, bl a hemkunskap.

Telefonsnarkande

Vi går tillbaka ca 4-5 år i tiden. Jag deltog i en telefonkonferens med 6-7 personer.
Det var ett långt och tråkigt möte. Jag tror ( eller snarare jag vet) att jag nickade till efter ett tag.
Och uppenbarligen så har jag snarkat lite. För plötsligt hör jag nåon av deltagarna som undrar vem det är som snarkar? Då "vaknar" jag till. Och låtsas som ingenting.
Det var ju ingen videokonferens. Och ingen fick nånsin veta vem det var som somnade och snarkade i mötet....

Kan man stå och sova?

Kan man stå och sova? Det påstås åtminstone att jag har gjort det.
Ibland kan jag bli väldigt trött.
En gång på 90-talet var jag i London med några medarbetare från MNW. Vi
gick till en afrikansk klubb sent på kvällen.
Det var en svängig musikupplevelse i en mycket trång lokal.
Enligt mina kolleger stod jag rakt upp och sov delar av konserten.
De tyckte att det var en otrolig bedrift och undrar hur jag gjorde.
Det vet jag inte, jag sov ju.

Malmö vill alltid vara störst....

Malmö är ingen riktig storstad. Det är en underbar stad och har fördelarna av att var både stor och liten på samma gång. Men staden , eller snarare de som styr, vill alltid att Malmö ska vara störst.

Kronprinsen var länge Nordens högsta byggnad
Turning Torso ÄR Nordens högsta byggnad
Malmö Stadsteater var länge den tredje största teatersalongen i Europa.
Kockums Varv var det tredje största i världen
Värnhemskolan var länge Nordens största skola

osv osv
Listan med exempel kan göras längre.
Om man inte är störst kan man ju leka störst. Det är vad Malmö gör.
Med god framgång.

Jag och Sven Tumba

Sven Tumba har avlidit. En av Sveriges största idrottsmän någonsin och förmodligen den bästa ishockeyspelaren vi sett.
Jag kände inte Tumba ( men det gjorde däremot min far, men säg vem han inte kände?).
Men han var som en barndomsvän. Någon jag växte upp mig.-
Och så fick jag till min stora glädje vara med och se och följa honom när han asvlutade hela sin karriär med att spela ishockey i Malmö FF (det som numera är Malmö Redhawks).
Varje gång han var inne på isen var det en fröjd. Det är mitt eget speciella minne av Sven Tumba.

En unik gitarrist

Igår besökte jag Snibbs Rockcirkus där även årets Fjellistipendium utdelades.
Jag sitter i styrelsen för Fjellisstiftelsen sedan start.
Den alltför tidiga bortgången av Fjellis väcker alltid tankar.
Jag fick den stora förmånen att lära känna Fjellis på väldigt många plan.
Många känner honom som musiker, en unik gitarrisdt, Malmö-profil etc.
Han och jag var klasskamrater i gymnasiet och kom snabbt nära varandra.
Sedan arbetade jag med honom som musiker och artist via mitt skivbolagsarbete.
Och därtill var han anställd i Amalthea under flera år.
Dessutom kände vi varandra personligen. Och vi har även spelat ihop vid
några tillfällen.
Det var en djup och bred bekantskap.
Och det känns jättebra att stiftelsen och minnet av Fjellis lever och består.
En unik gitarrist och musiker!
Och en fin människa som jag fick förmånen att lära känna.

14 grekiska öar + 1

Jag har varit på 15 olika grekiska öar.
Jag älskar Grekland i allmänhet. Maten, värmen, kulturen, människorna, landet.
Jag tycker mycket bra om Kreta.
Men av alla öar jag sett, och för övrigt allt annat jag upplevt, så är ön Ios den
vackraste plats jag någonsin mött.
Intrycket består. Jag kom hit för 35 år sedan (1976) och blev förälskad i ön.
Förälskelsen består och har enbart fördjupats..
Ios är en ö man blir beroende av.
Som någon uttryckte det: " När jag första gången åkte in i hamninloppet till Ios
så förändrades hela mitt liv".
Här finns allt.
Numera har ön utvecklats från ett liten fattig by till ett modernt samhälle.
Det är naturligt, men har egentligen bara gjort ön ännu vackrare.
Framförallt för att de har lyckats lösa vattenbristen, som var ett jätteproblem
under många år.
Och utbudet av t ex bra restauranger är exceptionellt

Sveriges förbannelse

Efter att ha vistats utomlands i 2 veckor så inser vad jag som är Sveriges förbannelse.
I Sverige gör vi allt för att trivas utomhus. Bygger fina verandor, uterum, skapar vackra trädgårdar, håller rent och snyggt etc. Vi har också en lång rad av uterestauranger och caféer,
Ofta på vackra platser. Många specialarrangemang görs för att vi ska adet skönt, trevligt, mysigt och kunna njuta av sommaren. I Grekland regnar det inte på 8 månader. Inte en droppe.
Alla vet att även nästa dag är det sol och varmt. Och nästa dag. Alltid.
I Sverige vet vi aldrig. Vi vet inte ens vad som händer de närmaste timmarna. Väderomslagen
kan komma snabbt.
I Sverige planerar vi , bygger vi, vill vi leva som i ett varmt land.
Men klimatet är inte på vår sida utom i korta perioder, eller vissa somrar. Alltid oförutsägbart.
Detta är Sveriges förbannelse.

Tillbaka!

Efter en liten tids uppehåll kommer jag nu att blogga regelbundet.
Historier kommer att varvas med upplevelser, reflektioner m m

Är vi på väg tillbaka till medeltiden

Nu har Finland också drabbats av ett nationalistiskt invandrarfientligt parti som fått visst stöd hos folket. Tillika med det fjantiga namnet "sannfinländarna". Har sällan hört nåt så dumt.
Dessutom är de emot abort, homosexuella och kvinnliga präster. Är vi på väg tillbaka till medeltiden? Det låter så. Och avvikande människor ( läs; gärna invandrare) ska ges skuld för de mesta. De ska väl snart brännas på bål också? Gemensamt för dessa bakåtsträvande partier
med mer eller mindre rasistisk grund är att de förenklar verkligheten, så att ingenting egentligen stämmer med hur verkligheten ser ut. Då är det lätt att bedriva politik. Då är det lätt att anklaga befolkningsgrupper som invandrare och homosexuella, att vara emot jämställdhet och höga skatter, att tala om svenskhet och finskhet som inte ens finns eller går att förklara.
Så gjorde man också på medeltiden. Man kunde inte förklara. Därför byggde man upp felaktiga världsbilder som gagnade makthavarna eller de syften man hade att vidmakthålla makten.
Är vi på väg tillbaka till medeltiden?

Roco

Jag har alltid haft en fallenhet för svarta jeans. Åtminstone de sista 30 åren. Ungefär sen punken kom, där det var mycket svart och svarta jeans.
I alla år har jag köpt mina jeans hos Roco ( affären även kallad "juden" i folkmun).
Häromdagen var det dags för ett nytt inköp. Trodde jag. Men då visar det sig att affären har upphört. Finns inte längre. Ingen skylt, ingentin, bara tomt. Var ska ja nu hitta mina svarta jeans till överkomliga priser?

Dave Mason

Jag har nyligen återupptäckt kanske en av moderna populärkulturens bästa låtskrivare, nämligen Dave Mason. Jag har alltid haft ett gott öga till honom. Han skrev några av Traffics stora hits, t ex Hole In My Shoe, och han har skrivit låtar som har spelats in av andra artister med stor framgång. En sympatisk musiker med brett register i en singersong-writer / pop tradition med lite inslag av psykedelia, lite västkust , blues, country ,m m. Men det jag upptäckt är hur mycket bra låtar och musik han skrivit. Och så många plattor han gjort. Och så bra han sjunger. I texten till en avplattorna nämns han just som en av de sorgligt nog mest bortglömda artisterna, samt att han inte riktigt fått det erkännande som han egentligen borde ha.
För mig har han seglat in bland de stora! Minst en Dave Mason låt per dag.

Café Maritza

Under många år hade jag som tradition att at en lördagsfika. Ofta så där vid halv 2 tiden, efter att jag hade gått lite ärenden på stan. Vi var många som delade denna traditionen, både bland vänner och lite mer okända människor. Det fanns ett café som var huvudställetv för fikan, Café Maritza, Här samlades massor av folk just vid halv 2 tiden och som sagt många av mina vänner. Maritza låg ovanpå dåvarande Hennes & Mauritz ( tror jag , det kan vara fel). Egentligen var det gamla Epa. Och där fanns Malmös äldsta rulltrappa, som var så smal att man knappt fick plats med benen. Maritza var stort. Där fanns alltid plats. Och ibland blev vi upp emot 20 st som fikade tillsammans. Det var en kul grej. Här sammanfattades veckan som gått, här smiddes planer inför lördagkvällen osv. Tyvärr upphörde caféet och vi skingrades. Därefter har det varit fikasamlingar på Siesta, Knus och andra ställen. Men inget som påmint om Maritza

Containerfolket

Jag bodde på Rosengård i 7 år under 70-80-talet. Jag bodde i den del av Rosengård som ansågs vara värst i form av utslagna människor, sociala problem etc etc. Nedanför huset där vi bodde på Von Rosens väg stod alltid en container. Det var på den tiden containerna var öppna. Och fick lov att vara det. Innan det uppdagades att barn och andra kröp ner i containrarna, med hiskeliga följder. Varje dag slängde folk saker i containern Varje dag plockades många av dessa saker upp direkt. Jag minns när vi slängde en gammal soffa. Det tog inte 5 minuter förrän soffan hade bytt ägare och fått ett nytt hem. Det var många som "låg och bevakade " containerm , och så fort det dök upp nåt intressant så plockade man hem det. Ett sympatiskt handelsutbyte egentligen. Kanske skulle man göra så på vissa offentliga platser. Man får lov att sätta av grejor och så får vem som helst ta.

Klubb 54, Lejonsalen, Dads Dancehall

För många år sedan gick jag och mina kompisar ut och dansade. På traditionella dansrestauranger. Det var en ganska kort period i tidig ungdom.
En av de ställen vi gick till hette först Klubb 54 och sedermera Lejonsalen.
Det låg på Föreningsgatan nära Rörssjöskolan. Under min tid på Rörsjöskolan så fungerade Klubb 54 som en av 2 matsalar för skolan på dagtid.
Lejonsalen var speciellt. Ett klassiskt danställe, men ganska sunkigt. Ner i en mörk källare.
Stället fick sedan en helt ny skepnad under några få år på 70-talet. Plötsligt gjordes det om och blev rockklubb. Under namn Dads Dancehall. Här uppträdde främst engelska punk- och new-wave band, samt lokala band. Här såg jag för första gången The Clash, The Jam, Elvis Costello m fl. Dads Dancehall blev en legendarisk klubb. Först med att ta hit dessa nya namn.
Här spelade även Dan Hylander & Raj Montana Band, Nationalteatern m fl. Och jag har t o m själv spelat där i bandet Svensson Band, som var en förlaga till det som sedan blev Sieben Slips.

När tomheten infinner sig

Jag är intresserad av mycket. När jag blir intresserad blir jag det ofta ganska rejält och intensivt.
Ett av mina riktigt stora fritidsintressen är Malmö Redhawks och ishockey. I 6 månader är det match varannan dag. 3 ggr i veckan. Ofta 2 hemmamatcher i fina Malmö Arena.
Det blir ju intensivt. Och mitt intresse har bara ökat. Jag följer laget, jag läser allt som går att läsa, jag har även köpt in mig som delägare , med en väldigt liten andel men ändå för att vara med och stödja. Jag är engagerad, går på alla matcher jag kan och lever med spelarna och lagets utveckling. Jag delar detta intresse med mina söner så detta har blivit en av våra stora grejor tillsammans. Och det är jättekul! Och det tar ju verkligen tid i anspråk. Men det är så roligt.
Och så är det ju Malmö!! Min kärlek till denna stad får ett nytt uttryck , en ny ventil.
I 6 månader har jag nu levt med detta intensiva. Detta år mycket i motgång. I måndags avgjordes allt då Malmö inte klarade av att gå vidare till fortsatt slutspel. Hade laget gjort det kunde säsongen blivit ytterligare 6 veckor lång.
Plötsligt i ett ögonblick så var allt slut. Festen över. Och nästa match är om 7 månader.....
Onekligen en tomhet som infinner sig.
Men så får jag ju tid till annat.

Det finns ofta en "Håkansson"

På min fars firma fanns det en person som var mycket "allt i allo". Det är många år sedan, men jag vill inte nämna honom vid namn. Vi kan kalla honom Håkansson.
På många firmor finns det ofta en person som är lite av allt. Rycker in där det behövs, allt från vaktmästare till bud, vanliga kontorsgöromål etc. En person som kanske kör chefen när det behövs och är allmänt behjälplig, pålitlig och lojal.
Detta har jag hört från många andra håll.
Många firmor har en "Håkansson". Ofta är det en väldigt snäll person som verkligen vill hjälpa till och bidra. Så var det även på min pappas firma. Jag gillade verkligen "Håkansson".

Jag som säljare!

Det är möjligt att jag skrivit om dena händelse tidigare. Men jag jobbade som säljare på deltid perioden 1980-1991. Det ingick i mitt skivbolagsarbete att även sälja skivor. Till att börja me var det enbart Malmö. Det fanns närmare 25 st skivaffärrer eller försäljningställen på den tiden.
Sedermera blev distriktet utökat och blev Skåne, Blekinge , Halland och Småland.
Det var väldigt kul på alla sätt.
Säljjobbet bedrevs både per telefon och besök.
Varje måndag hade jag en ringlista då jag skulle beta av så många affärer som möjligt.
Måndag har alltid varit en traditionellt stor beställningsdag, eftersom butikerna behövde fylla på efter helgens försäljning.
Så satt jag där med mina ringlistor.
Varje kund hade ett säljkort. Där förde jag in när de beställde senast, eventuella förfrågningar,
andra noteringar etc etc. På kortet stod också kundens namn, kontaktperson, tel nummer osv.
En av många kunder var Stigs Musik i Örkelljunga och där fanns det en tjej som var inköpare.
Hon hette Laila.
Och hennes namn stod alltså på mitt säljkort för Stigs Musik i Örkelljunga.
En gång när jag ringde dit drabbades jag av en total blackout.
Som vanligt svarade hon "Stigs Musik - Laila" varpå jag råkade presentera mig som:
"Hej, det är Laila". Det blev alldeles tyst i andra änden av luren. En mansröst som presenterar sig som Laila? Det tog några sekunder innan jag insåg mitt misstag och innan jag förklarat mig.
Tänk så fel det kan bli ibland. Men ingen skada skedd.

När jag spelade flygel mitt i natten

I min uppväxt lärde jag mig spela piano.
Och jag älskade det . Då som nu.
Jag är klassiskt utbildad, så det var en grundlig utbildning
under många år. Mina föräldrar hade ett gammalt slitet piano, men som dög bra ändå.
När jag började studera i Lund, och även flyttade dit, så uppstod ett problem.
Var skulle jag kunna spela piano. Jag hade ju inget eget piano och det var omöjligt att få plats med i ett studentrum. Visserligen kunde jag spela när jag hälsade på mina föräldrar, men det kunde gå långt mellan gångerna.
Jag hade ingen bra lösning på detta och tyckte det var verkligen tråkigt.
Men då fick jag ett tips. Jag kontaktade Musik institutionen vid Lunds Universitet, som då låg precis invid gamla AF. Där hade de träningslokaler för alla tänkbara musiker.
Och jag lyckades få lov att spela där. Det enda villkoret var att jag enbart fick spela på tider
då institutionen normalt var stängt. I realiteten efter kl 22.00 på kvällarna, samt helgerna.
Jag fick t o m egen nyckel.
Så ibland på kvällarna kanske vid 22-23 tiden så cyklade jag iväg till institutionen. Och
det allra bästa var: här var det inte piano utan en flygel! Det är stor skillnad på flygel och piano. Vilken känsla, vilken kick. Här satt jag mitt i natten, mol allena, och spelade på en flygel.
Någon gång var där en saxofonist som övade i rummet bredvid, så vi fick stå ut med varandra.
Men känslan av att sitta ensam med en flygel mitt i natten var fantastisk. Och den hjälpte mig att hålla mitt spelande vid liv.

Barnkultur

Jag har alltid varit intresserad av att skriva musik för barn. Jag tycker det är så kreativt att skapa för barn - och med barn. Har även gett ut en del barnskivor på mina olika skivbolag. Jag har skrivit en del kortare barnmanus , typ sagor för barn, som bara ligger i byrålådan.
Och även gjort lite musik. Kanske ska jag satsa på barnkultur en dag.

Gondolens historia i Malmö

Gondolen var en pub/restaurang i Malmö som fanns under 60-70-80 talet.
Den låg där rest Atmosfär ligger idag, på hörnet Fersens väg och Storgatan.
Det var ett riktigt B-ställe. Inte särskilt trevligt och allmänt väldigt stökigt.
Inne i lokalen stod ett piano. Efterso det var trångt så blev det så , under kvällarnas gång,
att någon satte sig på pianolocket. Ganska naturligt när det är ont om plats. Då hördes ägarinnans röst genom hela lokalen: "Sitt inte på pianot". Hur bullrigt det än var så trängde hennes röst igenom både märg och ben.
I slutet av 70-talet drabbades många Malmökrogar av indragna alkoholtillstånd. Myndigheterna införde nya regler och det skulle vara balans mellan hur mycket mat man sålde och hur mycket folk drack. Detta slog hår mot ställen där drickandet var den överlägsna vinnare. Som t ex för ställena Bullen ( Två Krögare) och Chinatown ( La Couronne idag). Just dessa två ställen , Bullen och Chinatown, var stora vattenhål för utelivsmänniskor. Nästan centralpunkter om man inte ville gå på lite finare ställen eller rena ölhak som Centralens Pub och Sir Tobys ( som fortfarande finns)
När Bullen och Chinatown fick indraget alkoholtillstånd blev många "hemlösa". Då började alla gå till Gondolen. Gondolen fick ett uppsving av sällan skådat slag. Vips så hängde alla där.
Och hon skrek var femte minut "sitt inte på pianot".
Dock blev uppsvinget ganska kort och Gondolen återgick till son normala tillvaro för att senare försvinna som pub.

Leksaksaffären i Cannes

Varje år reser jag till Cannes för en mässa. Det har jag gjort i 25 år. När mina barn var små så gällde det alltid att få tid och springa i leksaksaffärer. Det var ju helt tvunget att ha något med sig när jag kom hem och det ville jag också. Jag hittade ett favoritställe. En afför med verkliga kvalitetsleksaker, bra märken och så. Och varje år gick jag dit och varje år hittade jag alltid nåt nytt som kunde passa ( och det var minsann inte lätt alla gånger).
Nu ser jag att denna affär har slagit in. Det var synd på en bra affär.

Jultidningar

När jag var sådär 10-12 år så skulle jag tjäna lite pengar inför julen. På den tiden var det vanligt att man skulle sälja jultidningar. Jag vet inte om detta fenomen finns kvar fortfarande.
Men man gick runt ocj ringde på för att sälja in tidningar, eller rättare sagt ta upp en beställning. Sen skulle man skicka in vad man hade spålt och gå ut och leverera tidningarna några dagar före jul. Allt var provisionsbaserat.
Jag misslyckades totalt. Tror jag sålde en tidning till en gammal dam som bodde våningen under oss. Och hon köpte bara för att hon tyckte synd om mig.
Nej, sälja jultidningar var ingen hit.

Djurliv

Jag har alltid älskat djur. Djur är en del av oss människor.
Som liten hade vi alltid undulat hemma. Och jag hade själv en undulat i vuxen ålder. Hund skulle jag vilja ha , men det har inte passat in i mitt liv så här långt.
Nu har jag 2 katter, eller nästan 3 med grannens katt som ofta söker sig in till oss.
Det sägs att djur gör människor lugnare, mer harmoniska och inte minst; medmänskliga.
Jag kan bara instämma. När jag är med mina katter ( och även med andra djur t ex hundar som jag känner) så blir jag så lugn och behaglig till mods.

Min kusin bortgången

Idag begravdes en av mina kusiner i S:t Olofs kyrka i Skanör.
Förutom hans bortgång påmindes vi om den fruktansvärda livstragedi han drabbades av.
Vid dryga 20 års ålder skulle han hoppa från brygga i Höllviken. Han var glad för att bada och dyka. Någon tid innan hade kommunen gjort ett arbete under bryggan och glömt ta bort en påle under vattnet.
Min kusin råkade dyka rakt på pålen med nacken. Han blev omedelbart förlamad i hela kroppen för resten av sitt liv.
På en sekund förändrades hans livsförutsättningar i bästa ålder.
Från denna dag kunde han inte göra något mer själv. Han fick ha hjälp 24 timmar om dagen med allt.
Ett sådant öde går inte att föreställa sig. Ingen förutom honom själv vet hur det känns.
Prästen vid begravningen som var en nära vän till honom , hade tydliga svårigheter att tala om denna händelse.
Trots denna förskräckliga händelse levde han ytterligare ca 40 år med gott humör, många vänner och blev med åren mycket beläst.

Begravningar

Under de senaste 10 åren har jag varit på många begravningar. Föräldrar, släktingar, vänner.
Jag minns hur min far sa att han sprang på begravningar alltid. Och det gjorde han.
Han hade ju ett alldeles enormt kontaktnät och hur mycket vänner som helst. Och han överlevde många av sina vänner. Själv trodde han ju att han inte kunde dö.
Begravningar kan man inte vänja sig vid. Det är bara hemskt. Ofta förtjusande vackert, berörande och stilfullt, men förfärligt.
Jag hoppas det inte blir för många framöver.

Lokal popbandstävling

För många år sedan, när jag bodde i Skanör på somrarna, så var vi ganska många i mitt gäng som kunde spela musik. En sommar bildade vi nån slags egen " Tio i Topp".
Det gick till så att vi fick framföra låtar live för vänkretsen och så fick alla rösta direkt.
Två band anmälde sig och ett tredje tjejband var på gång också. Jag själv var inte med i något av banden.
Det "stora bandet", Red Foxes, ville först inte ha mig med.
Jag startade då min solokarriär och körde själv istället. Gitarr och sång. Och ställde upp i "Tio i Topp". Det gick ganska bra om jag får säga det själv. Jag samarbetade också med det andra bandet, som jag tyvärr glömt namnet på ( alltså det som inte var Red Foxes). Efter ett tag ville Red Foxes ha mig med. Vi jobbade lite ihop och sedan blev det inte så mycket mer.

Jultomten

I många år var jag jultomte. Främst åt min närmsta vän på KF-lagret och hans familj, men även åt andra vänner.
Varje år lämnade jag vår julmiddag för att åka iväg till honom och agera jultomte där.
Det var roligt. Särskilt som barnen aldrig förstod vem jag var. Jag tror jag lyckades förställa rösten ganska bra.

Tillbaka

Till alla er som läser min blogg.
Jag är tillbaka efter ett uppehåll.
Från nu och framöver kommer jag att skriva
nya anekdoter och reflektioner. Håll utkik!

Leksaksaffären i Falsterbo

När jag bodde i Skanör på somrarna så var det alltid lika roligt att göra en utflykt till
Falsterbo. Det var som att göra en resa. Till en annan plats där det alltid fanns något nytt att se på. Ibland åkte vi bara dit för att titta. Ibland gick vi på puben Svarta Malin ( när vi blev tonåringar och uppåt) eller hälsade på nån kompis som jobbade i Falsterbo.
Det som jag minns som en alldeles särsklit stor händelse var när vi var ganska små i mitt gäng
och när vi bestämde oss för att köra till leksaksaffären i Falsterbo. Zadigs tror jag den hette. I Skanör fanns ingen leksaksaffär. Då sparade vi pengar i flera veckor. Och så bestämde vi oss för att göra cykelturen dit. Ofta en dag då det inte var för varmt. Detta var ju en stor utflykt även om vi bara talar om några kilometer. Det finns flera vägar från Skanör till Falsterbo. Den överlägset finaste är den väg som går mot kusten/havet och som ligger nedanför all bebyggelse.
Denna väg kallas "Kärlekstigen" och är än idag en upplevelse i sig.
Så vi begav oss oftast iväg via Kärlekstigen. Vägen mynnade fram nära den sedan länge nedlagda tågstationen och ganska nära Zadigs.
Väl framme i leksaksaffären så fanns det hur mycket som helst man ville köpa. Det gällde att välja rätt. Vi brukade tillbringa flera timmar med att bara titta. För att sedan till slut handla och därefter börja den "långa" hemfärden.
Denna utflykt var sommarens höjdpunkt i flera år.

Mina anekdoter - hur det hela började...

Idén att börja skriva anekdoter , upplevelser och reflektioner från mitt liv och det jag har gjort och gör föddes egentligen innan jag hade en blogg. Och innan jag överhuvudtaget visste vad en blogg var, för detta med bloggar är ju trots allt ganska nytt.
Det började när jag skulle fylla 50 år. Då anordnade jag ett s k "öppet hus". Jag hoppades då att det inte skulle hållas några tal. Och det gjordes inte heller, men det kom 2 st " inslag" från mina vänner ( och dessa var hur trevliga som helst). Nej, jag bestämde mig tidigt för att det är jag som ska hålla talet på min egen 50-årsfest. Ganska ovanlig och rolig idé , om jag får lov att säga det själv. Och då tänkte jag att jag kan ju inte bara stå och säga en massa saker om mig själv. Och det får absolut inte bli någon egotrip eller hybristal. Jag måste hitta nånting som är både bra, roligt och som på något sätt är jag eller anspelar på mig. Och som jag kan känna mig hemma i själv och känna mig bekväm.
Då kom jag på att jag ska berätta 3 st berättelser, s k anekdoter, från mitt liv. 3 Anekdoter som ändå visar lite vem jag är, men som ändå har något underhållande värde även för någon annan att höra. Och så blev det. Efter att ha funderat något så kom jag fram till de tre anekdorerna om:

1. Det absurda att jag har fått idrottstipendium..... och varför...
2. "Plankan" - när jag tvingades gå ombord på en grekisk båt på en planka och hela den historien bakom...
3. Föräldramötet i skolan där jag efter mer än halva kvällen upptäcker att jag sitter på föräldramöte i fel klass...

Lite "bortgörelse-Torgny" över alltihop, men jag har ju alltid gjort bort mig så det är väl lika bra
att leva upp till det epitet.

När jag sedan fick veta vad en blogg är och hur man gör, så har jag fortsatt på spåret att berätta händelser, reflektioner, infall m m från mitt liv, dåtid som nutid.

När vattnet tar slut

Förr var vatten nåt sällsynt på Ios. Det rådde en enorm vattenbrist. Mestadels var vattnet avstängt. Satt man på en resaturang kunde man plötsligt få besked att de inte kude laga för att vattnet hade stängts av. Det stängdes av då och då på dagen. Ungefär som i Gaza ( fast inga jämförelser i övrigt). Och på PapaAntonio där jag bodde var det värre än nån annanstans.
Duscharna var bara öppna mellan kl 17-19. Och det var långa köer. Och alla tryckte på för att alla ville ju hinna duschen innan kvällen. Det värsta var att duschen bestod av en liten stril. Det var ingen dusch utan en liten stril vatten. Denna skulle man både duscha i, schamponera in och tvätta håret i, ev tvätta något plagg. Samtidigt som man hade en skrikande kö utanför.
Då, plötsligt ( och väldigt ofta) stängs vattnet av. Mitt i duschen. Kanske precis när man schamponerat håret. Så kul. Det var alltså inte ens öppet mellan kl 17 och 19. Och stå där och vänta på att vattnet ska komma igen. Med kön utanför och tiden som rinner iväg mycket snabbare än vattnet
Det var en kamp, verkligen. Och då inser man vad vattnet betyder.
Idag har Ios löst detta problem och byggt en jättedamm. Ön har blivit tvungen att klara av vattenproblemet och eftersom det har kommit in pengar till öb har de kunnat bekosta en bra lösning.

Ibland känner man sig dum...

När man inte vet, och famlar sg fram , så hamnar man ibland i märkliga situationer.
Nyligen skulle jag gå på en toalett på en restaurang.
Men det var släckt på toan. Och jag kunde inte hitta någon knapp för att rända
någonstans. Fanns absolut ingen. Och där var ingen att fråga. Servitörerna på restaurangen
var långt borta och stressade. Så dum jag kände mig. Och jag kan ju inte kissa helt i mörker.
Till slut , när jag hade bestämt mig för att vänta, så kom en person gående mot toaletten.
Och han visste var knappen satt, så problemet var över.

Det är kombinationen som gör det

Ios är sedan många år ett andra hem för mig. Eller ,om man så vill, ett av mina tre om jag även räknar vårt sommarhus i Gislöv. Ios är ytterst en otroligt vacker by, en vacker hamn och vik. Dessutom en ö med fantastiska panoramavyer och solnedgångar. Detta räcker egentligen för att en plats ska vara underbar. Det finns många andra vackra platser i Grekland. Jag har varit på ett stort antal öar och platser i Grekland. Men inget är så vackert som Ios. Däremot kan man nöja sig med att befinna sig på en fin plats i Grekland och njuta livet där. Utan tvekan underbart
och härligt. På Ios finns dessutom restaurager och barer i massor, levande musik, grekiskt traditionellt liv, nattliv för den som vill etc. Det är kombionationen som gör det. Förutom den vackra byn med allt som tillhör , så finns det allt det öriga att tillgå om man vill.
Jag brukar jämföra Ios med Beatles. Beatles framgång var i botten deras fantastiska melodier.
Egentligen hade det räckt med dem, precis som att det räcker att Ios är så vackert i sig.
Men Beatles hade också 3 utmärkta sångare, varav 2 av dessa ( John Lennon och Paul McCartney) dessutom hade helt unika röster sett över alla kategorier och alla tider.
Därtill var Beatles otroligt kreativa och först med nästan allt, och hade en pådrivande roll
i samhälls- och kulturutvecklingen på 60-talet. Som sagt "det är kombinationen som gör det" och som gjorde Beatles till det yttersta fenomen de blev, och det är kombinationen som gör Ios så speciellt.

Det finns många personer jag riktigt högaktar. Bland dessa finns det en person som jag
skulle vilja tillskriva de vackraste ord jag kan hitta. Eftersom hon troligtvis inte
kommer att läsa det här så kan jag ange hennes namn. Dessutom skulle hon sannolikt bli
glad om hon fick läsa det jag skriver.
I många år bodde jag på vandrarhemsliknande pensionatet PapaAntonios på Ios.
PapaAntoni var en snäll, åldrande man, som inte arbetade så hårt längre. Hans fru hette
Lili. Lili var en av de snällaste mest godhjärtade människor jag har träffat. Hon ställde upp
för sina gäster på etrt osedvanligt uppoffrande och hjärtligt sätt. Hon var givetvis en kuvad
kvinna i ett patriarkaliskt samhälle och hennes roll var ju därmed tydlig. Men hennes hjärta
kan ingen ta ifrån henne. Hade hela världen bestått av människor som Lili hade det sett
annorlunda ut. Lili tog hand om alla, hjälpte alla, servade alla och slet som ett djur för att hinna med dagens göromål.
Hon var gammal redan första gången jag träffade henne på 70-talet. Enligt uppgift lever hon än som än äldre kvinna på Santorini och har god hälsa.
Lili kommer för alltid att leva inom mig som en verkligt stor människa.

Min far tog aldrig semester

Min far tog egentligen aldrig semester. Under mina tidiga uppväxtår tog han
ingen semester alls. När jag kom upp i tonåren så ändrade han något på detta.
Då jpbbade han förmiddagran och sedan pkte han ner till Skanör ( där vi bodde)
på eftermiddagarna. Oj så glad jag blev när han kom. Då kunde han och jag
t ex spela fotboll. Eller gå till stranden. Så fick vi lite tid tilsammans.

Inte alltid så snälla lekar...

Under min uppväxt bodde jag varje sommar i Skanör.
En härlig tid med bästa sommarupplevelser.
Och vi var ett trevligt gäng med blandning av släkt och vänner.
Vi umgicks alltid. Och hittade på massor. Vi lekte cowboy & indianer, polis & tjuv, vi
spelade fotboll, vi spelade spel som Risk , Monopol, Finans och Oljan, vi lekte gömme , vi spelade kort och vi hittade på en massa hyss.
Nån gång var vi uppdelade i olika gäng, ungefär som rivaliserande grupper.
Och jag blev intensivt jagad på min cykel.
I Skanör finns (eller snarare var det så då på 60-talet) 3 st huvudgator;
Östergatan, Mellangatan och Västergatan.
Vi i vårt gäng höll mest till på Östergatan för vi bodde runtomkring denna.
Men nu när jag var jagad så tänkte jag att om jag tar Västergatan ( som låg längst bort)
hem, så kommer jag att klara mig. Men absolut inte. Väl cyklande på Östergatan blev jag överfallen av "vännerna". Och de tog min cykel. Då blev jag ledsen. Jag ville inte bli av med min cykel. Det var ingen snäll lek. Det var otrevligt. Så jag gick hem gråtande utan cykel.
Nu var det ju ändå bara lek och jag fick tillbaka min fina blåa cykel. Men det var ändå lite hårt och kändes som över gränsen - då.
Men nu var det ju fina vänner så ingen skada skedd.

Min första måltid ute....

När jag var ca 13 år så fick jag min första "egna måltid"- upplevelse.
Mina föräldrar var i Skanör , där de hyrde hus på sommare ( och senare köpte eget sommarhus).
Jag var kvar i Malmö. Och jag hade fått pengar för att köpa nånting att äta.
Jag kände mig verkligen upprymd. Och jag gick till gatuköket som vid den tiden låg på Kaptensgatan. Ungefär där cykelbanan Kaptensgatan-Storgatan korsar idag.
Jag älskade gatukök. Och nu fick jag gå dit själv. Beställa min mat.
Det var stort. En stor upplevelse. Jag beställde köttbullar med mos och lingon.
Oooh, så gott jag tyckte det var. Mina egen måltid. Och varje gång jag fick pengar av mina föräldrar för att köpa mat så blev det köttbullar med mos och lingon. Och det är fortfarande gott. Det händer att jag går in på Stippes och tar just köttbullar med mos

Rädd för döden

Om det är nåt jag är rädd för är det döden.
Jag kan ibland ha mardrömmar om hur jag ska dö. Drunkning, kvävning,
överkörd.
Varför är jag så rädd för döden?
Det klyschiga svaret är ju att jag älskar livet.
Men jag tror det är mer att det är så mycket jag vill göra och att jag för det
mesta brinner av energi. Brinner av intresse för så mycket. Jag tycker så många saker är intressanta .
Mycket mer än vad många känner mig som.
Mitt inre brinner för så många saker.
Det är nog därför döden är det största hotet mot denna glöd.
Jag lever med glöden.

Akropolis

Det finns vissa händelser i mitt liv som kan betraktas vara ganska avgörande.
Då bortser jag ifrån så pass stora händelser som då jag träffade Tina, eller när barnen kom till.
Utan tänker mer på slumpmässiga händelser som fått en mycket stor betydelse för hur jag levtm vad jag gjort etc etc. Jag har t ex redan berättat hur jag började på Amalthea som ett halvårsvikariat och nu har jobbat mer än 30 år i musikbranschen..
Men det finns fler. Som t ex det jag strax ska berätta, "Akropolis", eller den mycket betydande händelsen som jag kallar "Buss 35" ( kommer)

Akropolis 1976. Jag var i Grekland för första gången. Hade blivit avlurad pengar i red light distrikt p gr av att jag var helt ovetande, dum och naiv( har jag berättat). Men träffade 2 trevliga tjejer från Malmö, där jag sedermera behöll kontakten under flera år med en av dem (tyvärr ingen aning om var hon är nu). Vi tre umgicks några dagar i Aten och hade rysligt roligt tillsammans.
En kväll gick vi upp på Akropolis, som är väldigt vackert på kvällen när det är upplyst.
Vi satt där på klipporna i mörkret.
Plötsligt hör en av tjejerna en röst i mörkret och hon utropar Pierre! Pierre var kusin till en fransman som hon hade varit tillsammans med föregående år på Ios. Hur kunde hon identifiera hans röst där mitt i mörkret? Vilken slump.
Plötsligt så befinner jag mig med 2 tjejer och en fransman.
Och de ska till Ios. Jag visste inget om nånting. Ios, vadå Ios.
Kom dit sa hon, Jeanette som hon hette.
De reste iväg och jag stannade ensam kvar i Aten.
Efter några dagar bestämde jag mig för att resa till Ios. Jag visste ju att Pierre och tjejerna var där.

Detta möte denna kväll på Akroplois i juli månad 1976 skulle för alltid ändra mitt liv. Plötsligt
fick jag ett andra hem; Ios. Plötrsligt fick jag en fransk vän, Pierre, som sedermera utmunnade i att jag fick många franska vänner och i många år åkte till Paris. T om "jobbade" där.
Samt att jag fick minnen med mig för livet, som lyser upp tillvaron än idag.

Speciella uttryck

Min far hade många speciella uttryck. Vissa av dem har jag bara hört från honom och aldrig nån annanstans. Han var ju för övrigt mycket speciell på många sätt.
T ex sa han ibland när man kom hem ; "hej svejs i lingonskogen"
Lingonskogen? Vad är det egentligen. Finns det speciella lingonskogar.
Och varför koppla det ihop med att säga hej.
Ett ännu mer märkligt uttryck för samma sak, dvs när någon kom eller hörde av sig;
"Hej du gamle käppkines". Käppkines? Vad är det? Och varför?

Men ganska roliga uttryck som alltid kan användas, så jag kanske ska säga till mina vänner: "Hej du gamle käppkines".

När jag var liten och körde buss

Jag har alltid varit intresserad av infrastruktur. Bussar, tåg, spårvagnar, hur människor reser och tar sig från en plats till en annan. Vet inte varför, men det har alltid funnits där. Ett tag tänkte jag också börja studera kulturgeografi, som ju handlar bl a om infrastruktur och samhällsplanering m m.
När jag var liten hade vi en ganska stor lägenhet. En gammal lägenhet med många konstiga utrymmen, gångar, skrymslen etc. Och här la jag upp olika "busslinjer" som tog mig från en plats till en annan i lägenheten. Och så kallade jag dem för 1:an, 8:an, 32:an eller vad som helst.
Sen hade min mor en slags gammeldags shoppingvagn på hjul som hon gick och handlade med.
Den var bar för då slapp hon bära. Hon hade tidigt problem med både arm och ben. Och det var på den tiden man kunde ta väskor med isg in i livsmedelaffärer. Idag måste de ju kolla allt sånt vid utgångarna och man ska helst inte ta med sådana in.
Men denna vagn passade utmärkt för mina "bussfärder". Så där körde jagomkring på mina olika "linjer". Outtröttligt. I timmar. Mina föräldrar var ibland förskräckta, men jag roade mig.
Och variationerna med olika busslinjer var många.

De verkliga hjältarna

Det finns många hjältar. Egentligen tycker jag att de allra största hjältarna är de som på olika sätt bidrar till att samhället fungerar varje dag, i vardagen. Städerskan, fritidspedagogen på dagis, fabriksarbetaren, busschauffören, dataoperatören, sjukvårdsbiträdet osv osv. Dessa vars arbete sällan värdesätts eller ens får någon uppmärksamhet. De märks först om de inte gör sitt jobb. Dessa är de verkliga hjältarna!
Sen finns det personer som på ett alldeles extraordinärt sätt bidrar eller hjälper till i en konkret situation. Och gör det utifrån en övertygelse och ett mänskligt patos som gör att de plötsligt begår handlingar som ingen annan vågar. Jag tänker t ex på Harald Edelstam, Sveriges ambassadör i Chile under kuppen 1973. Han såg den brutala regimens framfart och han vek inte undan en tum. Istället öppnade han dörrarna till svenska ambassaden för flykingar och familjer som flydde undan tortyr och skräck. Och han såg till att de kom ut ur landet och fick en fristad i
Sverige. Han tog t om över Kubas ambassad när den anfölls av regimen och utropade den till en svensk ambassad. På så sätt fickk ambassaden ett immunitetskydd och kunde inte längre anfallas.
Trycket mot honom blev till slut för stort och han utvisades själv ur Chile. Men då hade han hjälpt en lång rad av människor. Hans gärning satte stora spår i Chile, i Latinamerika och i hela världen.
Än idag hyllas han av massorna i Latinamerika. I Urugays huvudstad Montevideo finns ett torg uppkallat efter honom. Och hans dramatiska insats i Chile har filmatiserats i filmen med namnet "Svarta Nejlikan" med Michael Nyqvist i rollen som Harald Edelstam.

En annan hjälte av närliggande kaliber är Jan Eliasson. FN-ambassdör i många år med en lång meritlista i fredsförhandlingar mellan Iran-Irak, i Somalia, Sudan etc.
En ypperlig diplomat, knivskarpt intelligent, alltid saklig samt har egenskapen at framföra sina åsikter och handlingar i en trevlig och övertygande framtoning.
Hans största insats var att han lyckades evakuera nästan 5000 svenskar från Libanon på mycket kort tid under det korta kriget mellan Israel och Hizbollah i Libanon. På ett nästan mirakulöst sätt tog han sig an uppgiften och utförde den med bravur.
Idag driver han rörelsen Water Aid. En sjättedel av jordens befolkning har inte tillgång till
vatten så at det ens täcker dagsbehovet. Vatten är kanske den största bristvaran av alla, fast ingen uppmärksammar det. Därför har Jan Eliasson på ålderns höst dragit igång detta stora projekt. 69 år gammal och fortfarande hungrig på att förbättra världen för mänskligheten.

Dessa är de verkliga hjältarna, vardagshjältarna och de som på ett synnerligen dramatiskt sätt
hjälpt många människor i en nödsituation, ofta med stor egen risk.

Nu har jag gjort bort mig - igen! Bortgörelse på flygplan

Jag har ju altid hamnat i bortgörelsesituationer och ständigt gjort bort mig. I hela mitt liv.
Detta tycks fortsätta.
Häromdagen flög jag till Stockholm. Jag åkte med ett mycket tidigt morgonplan.
Jag var väldigt röt och ville bara sova. Jag brukar kunna få en 45 minuters sömn på
flyget till Stockholm. Ofta är det dessa 45 minuer som avgör om jag ska orka hela dagen eller ej.
Så slog jag mig till ro och lyckades somna in. Men vaknade efter en kort stund. Jag tyckte det var kallt. Jag är ju väldigt känslig för kyla. Så förstod jag så mycket, trots att jag var så trött, att det där luftinsläppet som finns ovanför varje sittplats var på. Alltså att det sipprade luft ur den.
Denna brukar jag bara ha på om det är väldigt varmt i planet. Nu var det uppenbart så att den var påskruvad innan jag satte mig i planet, men själva ventilationen gick inte igång förrän planet
började flyga. Så kan det vara ibland.
Hursomhelst så tänkte jag att den måste jag skruva ner i nolläge. Sagt och gjort! Trodde jag.
Men i stället börjar jag skriva på läslampan som sitter bredvid luftreglaget. Och jag skruvar och skruvar och inget händer. Varför blir det inte mindre luftflöde tänkte jag?
Trött som jag är märker jag inte att jag skruvar på lampan. Och till sist har jag skruvat av lampan, som trillar ner. Herregud, vad har jag gjort. Det satt ingen bredvid mig, gudskelov, men
väl bakom. Och de undrade nog vad håller han på med? Han skruvar av lampan?
Bortgörelsen var gjord. Jag lyckades skruva dit lampan igen, stänga av luftreglaget och sova vidare. Men undrar vad de andra i planet tänkte?

Citronvand

Min far älskade att åka till Köpenhamn och allra helst Tivoli. Han ville gärna åk dit med mig.
När min far tog med mig till Tivoli som liten, så var det bland det bästa jag visste.
Än idag älskar jag Tivoli, som jag tycker är en underbar plats.
Lustigt nog är det som jag minns mest från våra Köpenhamnsturer en dansk dryck: citronvand.
Citronvand är en läsk med citronsmak. Synnerligen god. Den fanns inte i Sverige på den tiden.
Man kunde bara få den i Danmark. Sedermera dök det upp en svenk motsvarighet kallad Citronsoda, som Apotekarnes tillverkade. Men den var inte alls som citronvand.
Citronvand från Danmark var nåt speciellt och det är det fortfarande.

Bullen!

Bullen, eller som det också heter Bull's eye eller Två krögare, är en av Malmös mest legendariska mötesplatser. Här har jag tillbringat en stor del av min fritid. I många år var jag här var och varannan dag. Det var mitt andra vardagsrum.
Här har jag lagt ner sexsiffriga belopp i allt jag ätit och druckit genom åren.
Här har jag träffat massor av människor, här fick jag några av mina bästa vänner och här träffade jag min fru, Tina.
Jag ska återkomma till Bullen många gånger.

För att visa ställets betydelse så ska jag berätta en kort historia. 1984 spelade mitt dåvarande band , Sieben Slips, in ett album.
Vi var iväg 14 dagar i Göteborg i en inspelningsstudio där.
Många av oss gillade inte Göteborg särskilt mycket.
Men inspelningsarbetet var koncentrerat och vi jobbade dygnet om.

Den sista dagen var en fredag och då slutade vi någon gång på eftermiddagen.
Vi packade ner allting, stuvade in det i våra bilar och satte färdriktningen mot Malmö.
Fast siktet var egentligen inställt på Bullen.
"Kör vi nu kan vi kanske hinna in på Bullen ikväll". Hela hemfärden gick ut på att hinna in på Bullen innan de stängde eller före att det blev så fullt där att de stoppade insläppet.
Och vi köre på, skyndade oss med avlastningen och rusade till Bullen.
Vi hann.
Och med en så underbart härlig känsla att vara hemma igen.....

Blåvita varor

När jag jobbade på KF-lagret började KF sin satsning på de blåvita varorna.
Tanken var att alla basvaror skulle tillverkas till låga priser men med god kvalité.
Utan lyxförpackning och glamorösa säljande tricks.
Bra basvaror till billiga priser.
Plötsligt fanns det blåvit tandkräm, smör, tvål osv sov. Varor där åtmistone jag endast kräver en god baskvalité.
Några kritiserade idén för att vilja införa Sovjetmodell. Typ att det skulle bara finnas ett märke av varje produkt. Så var inte alls avsikten. Alla andra märken skulle få lov att leva sitt liv som vanligt och marknadsföra sig. Men de blåvita skulle utgöra ett bassortiment för alla som nöjer sig med det på just denna typ av produkter.
Vilken bra idé tycker jag. Köpte man bara blåvitt sparade man stora summor utan att förlora nåt på kvalité och resultat.
Tyvärr så sjabblade KF bort idén och vågade inte genomföra den fullt ut.
ICA har idag sina ICA-märkta varor som är billigare. Men det har inte riktogt den sprängkraften som fanns i KF-idén.
Synd att en bra idé kompromissades bort, fast det är ju tyvärr inget ovanligt.

Den första gången ...

Nu ska jag berätta om den första gången jag blev kraftigt påverkad av alkohol.
Det har inte gått att berätta om detta tidigare, så länge jag har haft barn i uppväxtåldern och då går det inte att tala om detta.
Men nu är de stora så nu blir det lättare att prata om sina egna synder.
Den första gången jag blev rund under skorna var jag bara 13 år. Det kan tyckas tidigt, och det är det väl också, men på Rörsjöskolan där jag gick var det inte ovanligt alls. Jag var 13 år 1966 och det var precis i den tid när drogerna gjorde sitt stora intrång kombinerat med allmänt stor frigörelse mot den äldre generationen och etablissemanget och allt gammalt. Jag har tidigare skrivit om hur omvälvande 60-talet var och framförallt åren 65-70. På alla plan.
Nåväl, tillbaks till mikroplanet så gick jag en söndag och köpte ut 4 mellanöl. Mellanölet innehöll 3,6 % och det kände man av ganska snabbt. På den tiden kunde vem som helst köpa mellanöl i vanliga livsmedelsbutiker, vilket också kan tyckas märkligt i vårt annars ganska hårt alkoholreglerade land. Men så var det.
Sen gick jag hem till Per Krämer, som hade egen lägenhet. Jag kan namnge honom för han är tyvärr död sedan många år. Han kom från Blentarp och för att kunna gå i högstadiet behövde han bo i Malmö. Hans föräldrar ordnade en lägenhet på Slussgatan. Gatan finns inte längre och allt är rivet, men det låg ungefär där nya Polishuset ligger nu.
Att bo i egen lägenhet vid 13 var ju väldigt tidigt. Och lägenheten blev ett tillhåll.
Jag hängde där mycket. Och denna söndag när jag gick dit var det fullt med folk. Jag minns än idag vem som var där.
Och jag drack mina 4 mellanöl. Inget dramatiskt hände och jag blev inte jätteberusad, men så pass att jag kände att något hände inom mig. Och det kan nog sägas vara första gången....

Den norska damen

Jag har en ny mobiltelefon, en I-phone. Bra på alla sätt.
I samband med att jag bytte mobiltelefon så miste jag alla mina inlagda kontakter, så jag har börjat bygga upp dessa på nytt.
Ofta sparar jag då nummer som jag ringer.
Jag ringer ofta till vårt norska kontor och han som är chef där.
Och ganska nyligen har jag sparat hans mobilnummer efter att jag sökt honom på det numret en dag. Han brukar vara svår att nå på mobil så när jag försökte igen så skrev jag ett sms och bad honom ringa mig. Men inget svar kom. Så jag ringde igen - inget svar. Sände ett nytt sms.
Osv i flera dagar.
Inget svar. Mycket märkligt eftesom denna person brukar höra av sig relativt snabbt när jag kontaktar honom.
Plötsligt ringer det en norsk dam och fullständigt skäller ut mig. "Vad håller du på med?". "´Vad är du ute efter?" "Vad vill du med mig egentligen?"
Plötsligt förstår jag. Jag har slagit fel nummer - en siffra fel. Och lagt in fel nummer i mobilens kontaktregister. Och numret och alla mina sms har gått tll denna norska dam. Vilket förklarar att jag inte fick några svar tills denna utskällning kom.
Så lätt saker kan gå fel ibland .....

Tendens

Jag inbillar mig att de flesta människor skapar sina egna uttryck och benämningar för olika fenomen och händelser i deras vardag. Och att alla utvecklar nån slags " vokabulär" som man kan säga är sin egen. Internuttryck kallas det ibland.
Jag tror jag har många sådana. Och tillsammans med mina söner , vänner etc har jag genom åren utvecklat många sådana. Vissa ord eller uttryck kanske är så interna att man bara tänker dem.
Jag har ett uttryck som många av mina vänner har anammat och använder. Nämligen "tendens".
Om jag har något som inte är fullt klart eller utvecklat men "på väg mot" så kan man säga tendens.
T ex om jag har en cykel där luften sakta pyser ut, så kan jag säga att jag har en "tendenspunka". Eller du känner början till en förkylning så kan jag säga att jag är "tendensförkyld" . Eller jag har "tendensont" i halsen . Eller när våren nalkas så är det "tendensvår"osv osv.

30 år i musikbranschen

Nu i febr 2010 är det exakt 30 år sedan jag började i musikbranschen och att arbeta på skivbolag. Det är en väldigt lång tid och har varit och är en mycket spännande, omväxlande och bitvis oväntad resa. Eftersom jag sett så många personer komma och gå, så kan jag väl faktiskt säga att jag tillhör dem som varit längst i branschen nu överhuvudtaget. Inte äldst , men bland de längst deltagande.
Det hela började som ett vikariat på 6 månader och har nu blivit 30 år.
I slutet av 70-talet och början av 80-talet fanns det några människor i mina kretsar som började försöka leva professionellt genom att arbeta med kultur i olika former. Det var teater, grafik, musik, musikföreningar etc. Ofta personer som hade arbetat ideeellt under många år, men nu försökte "professionalisera" sig. Oftast till mycket låga löner och osäker ekonomi.
Jag tyckte det var spännande. Och eftersom jag själv tillhörde kulturkretasran genom att jag spelade själv, arrangerade konserter, hade varit med att arrangera Folkfesten under många år'
och ade stora delar av mitt kontaknät i denna "sektor", så kände jag att det skulle vara roligt att ha det som jobb. Men det fanns inte någon direkt möjlighet. Tills detta vikariejobb dök upp på Amalthea. Jag antog jobbet som då var på halvtid. För att klara ekonomin så satt jag modell på krokikurser, samt bar ut reklamblad en gång i veckan. Och så hade jag lite intäkter från musiken. Jag gick back varje månad i många år. Men hade lite att ta av eftersom jag hade arbetat i många år på KF-lagret och haft en bra inkomst, samt låga utgifter.
Och sedan är det ju som så att om man brinner för något så gick det ändå att hanka sig fram.
I 8 år arbetade jag med en låg halvtidslön. Men jobbade heltid och mycket mer än så! Så man kan ju säga att jag investerade jättemycket i mitt jobb, även ekonomiskt. Först 1988 fick jag en heltidslön. Samma år hamnade Amalthea i akut kris och konkursen var så när som den kunde vara. Genom en mirakulös plan, där jag fick delvis arbeta som säljare på Musikdistribution inom min Amalthea tjänst så lyckades vi jobba oss ur konkurshotet och sakta komma tillbaka. Under en period var jag den enda anställda. 1993 gick Amalthea formellt upp i MNW och jag blev ansvarig för hela utlandsrepertoaren inom MNW tillsammans med andra ledningsfunktioner.
Denna avdelning växte kraftigt och blev MNW's mest framgångsika under 90-talet.
1999 slutade jag på MNW och senare startade jag Playground, som fortfarande är min verksamhet.