Mörkrädd

Jag har alltid varit mörkrädd. Riktigt mörkrädd. När vi bodde i Skanör på somrarna så låg vårt sommarhus beläget på ett sådant sätt att sista biten fram till huset var en enslig skogsväg. Helt mörk utan lampor. Varje gång jag skulle hem på kvällen var jag jätterädd. Jag satte upp högsta fart på cykeln.
Jag öppnade grinden med största hastighet och rusade in i huset. Ibland låste jag inte ens cykeln, för jag hade inte tid och vågade inte vara "i mörkret". I princip har jag varit mörkrädd hela mitt liv. Ända tills för några år sedan.
Då fick vi en katt till vårt sommarställe i Gislöv. En katt som bor där i huset. Och vi åker dit och ser till henne och ger henne mat regelbundet. Tomten är helt mörk på kvälls- och nattetid.  Tidigare vågade jag knappt bo där ensam på gr av mörkrädslan. Men nu när katten finns är allt omvänt. Jag går runt på tomten nattetid ( och letar efter henne ibland), jag går ut och hämtar ved, jag går till bilen etc etc.
All mörkrädsla är borta. Det är ju knappast så att katten skulle kunna skydda mig mot hemskheten i mörkret, men på nåt sätt är allt förändrat. Jag är inte ensam längre. Jag har ett ansvar för katten. Jag har en mycket stor trygghet på grund av katten.  Och jag har lärt mig leva med mörkret. Det är t o m så att det inte bekommer mig längre. Märkligt, och lite svårt att förstå, men sant.