Otacksamhet

För många år sedan jobbade jag som redaktionsvaktmästare på Sydsvenskan. Vi servade alla journalister med pennor, papper, tömde teleprintrar, gick ärenden, fixade saker som gick sönder. Ja allt som kan tillhöra ett vaktmästeri.
Där arbetade en äldre mycket snäll man. Han hade varit där i många år. Han började alltid kl 7, men var trots allt på jobbet 20 minuter före. Alltid. Då gjorde han lite förberedande jobb för journalisterna innan de skulle komma.
Han var den gamla typen av arbetare som verkligen ville göra rätt för sig och göra ett bra och hederligt jobb ( jag säger inte att det inte är så idag, men beskriver här hans karaktär).
En dag kom en journalist in på vaktmästeriet ( vi hade ett eget rum) och skällde ut honom för något som han hade gjort fel. Eller som åtminstone journalisten uppfattade som fel.
Det var en mycket otrevlig och obehaglig utskällning. Jag tog illa vid mig å min kollegas vägnar.
Men denne snälle man behöll lugnet och så sa han följande, med tårar i ögonen:

"Jag går hit varje dag 20 min före arbetstid. Inte för att jag måste, och jag får inget betalt för det , men jag gör det  för att jag vill hjälpa er journalister så att ni har allt på ert bord när ni kommer till jobbet.
För att ni ska ha det bra. Men om detta är tacken, så kan jag sluta med det omedelbart, ifall det är det du vill"

Journalisten blev helst ställd och paff. Han sa inget, inte ens en ursäkt utan gick bara ut.

Jag glömmer aldrig denna episod. Den berörde mig mycket illa och jag tänker ibland på den som ett exempel på hur man ska vara med sina medmänniskor. Och hur mycket empatin betyder.