Hur vågade jag?

Skidresa 1969 med Rörsjöskolan. Jag gade efter många om och men bestämt mig för att följa med. Jag var rädd för resan. hade aldrig rest utomlands och aldrig varit borta en veka utan mina förälrar. Dessutom var det 9:e årskurs. Jag behövde plugga.Det gällde att få bra betyg ( vilket jag sedermera lyckades med dp jag gick ut med 4,6 i genomsnitt, max var 5,0). Men på nåt sätt utmanade jag mig själv så som jag sällan har gjort eller gör.  Jag ville "vara med i gänget". Jag hade hört det var kul när skolan gjorde samma resa året innan. Så jag anmälde mig och ställde in mig på resan. Dessutom var det till stor del den "trevligare delen" av Rörsjöskolans elever som skulle åka. Vi var väl ca 30 st.
Vi åkte buss till den lilla byn Thiersee i Österrike. Och under denna resa hände mycket, som jag ska återkomma till. Mycket mer och mycket värre än vad jag nånsin kunna föreställa mig. Men nu tönkte jag berätta om skidåkningen. Backen i Thiersee var minimal. En barnbacke. Passade mig utmärkt. Jag kunde inte åka skidor. Fick gå i skidskolan. Jag var usel. Inte min grej alls. Men kämpade på.
En dag skulle vi göra en utflykt allesammans till en närbelägen större ort, Kitzbuhel. Detta är en stor skidort. Här sker även stora internationella tävlingar. Vi åkte upp i kabinlift till toppen av backen.
Men vad är detta? Det var ju en jättestor backe. Lång, brant, svår. En officiell tävlingsbacke.
Hur ska jag ta mig ner här? Det går ju inte. Men det fanns inget val. jag fick börja åka, Fick snedda enormt för att överhuvudtaget kunna sicksacka mig ner. Så rädd jag var. Men jag lyckades och jag kom ner. Än idag en obegriplig bedrift med mitt usla skidåkande. Ungefär som pm man precis lört sig spla Bä Bä Vita lamm på blockflöjt och sedan direkt ska spela Fur Elise på piano.