Min pappa är med mig

Jag har aldrig riktigt kommit över min pappas död. Det känns som om han alltid är med mig. Kanske är han det? Ofta så undrar jag; vad skulle han tyckt om detta? Vad skulle han tyckt om denna personen? På nåt sätt relaterar jag mig själv till honom hela tiden. Inte så att vi var särskilt lika, vare som om åsikter, det liv vi levde eller som människor. Jag är mycket mer lik min mor, som var den snällaste person som levt på jorden. Hon gjorde allt för mig, och var ständigt orolig - för mig. Om allt! Men med min far har jag en annan relation. Och uppenbart lever hans ande eller själ i mig.