När Don Cherry jammade med oss

Det är möjligt jag har berättat denna anekdot tidigare. Men den tillhör en av de upplevelser jag inte skulle vilja vara utan.

För många år sedan drev och spelade jag i ett band som hette Sieben Slips. Innan vi tog det namnet hette vi Svensson Band. Jag minns faktiskt inte om vi var Svensson Band eller Sieben Slips när detta hände, men det har mindre betydelse.

För att börja baklänges så var Don Cherry en mycket duktig jazzmusiker, trumpetare.

Internationellt berömd. Han bodde halva året i New York och halva året i Tågarp i Skåne.

Han dog för några år sedan.

Hans har 2 berömda döttrar, nämligen inga mindre än Neneh Cherry och Titiyo.

Mitt band hade replokal på Carlsgatan i Malmö, nära Centralstationen.

Lokalen låg i källarplan med fönster ut mot gatan.

En dag när vi repade, så knackade någon på rutan. Vi undrade givetvis vem det kunde vara?

Nån som ville klaga på oväsendet?

Nej, men utanför stod en distingerad herre med en liten väska. Han undrade om han fick komma in för han tyckte det lät så spännande och trevligt. Vi var väl ganska klara på att det var Don Cherry som stod där, men situationen i sig var så osannolik så vi blev osäkra.

Då tar han upp sin trumpet ur väskan och ber oss fortsätta repetitionen. Och så spelar han med i ett jam en stund. Efter ett tag säger han att han tyvärr måste gå för han var egentligen på väg till Tågarp och tåget går snart. Han tackar ödmjukt för musiken och går ut ur lokalen.

Vi står kvar förundrade. Vi har nyss haft besök av en världsberömd jazzmusiker som har jammat med oss. Av egen vilja och eget initiativ.

Ödmjukt, trevligt, positivt.

Ett minne för livet!