Jag är inte centerpartist , men..

Jag är inte centerpartist, men jag högaktar Olof Johansson som idag fyller 70 år.
Han var en slags politiker som vi i mångt och mycket saknar idag. Det sägs att makten korrumperar. Olof Johansson visade på motsatsen. Han tvekade inte för att hoppa av både regering och partiledarskap när han motsatte sig beslutet om Öresundsbron. Han kompromissade aldrig i sitt motstånd mot kärnkraften. Han var beslutsam när det gällde Sjöborasismen och slängde omedelbart ut "Svin-Olle" och de andra ur partiet när de vägrade ta emot flyktingar.
Oavsett vad man har för åsikt politiskt, så stod han för sin sak och hävdade den. Och tog konsekvenserna av detsamma , även om det drabbade honom privat. Han satte sak före position. Det hedrar honom och gör honom till en ovanligt ärlig och hederlig politiker i svensk politik. Jag sänder därför en hyllning till honom på hans 70-årsdag.

Med fokus på duschen!!

Ios på 80-talet. Varje sommar rådde en stor vattenbrist. Resurserna räckte inte till turisterna och det regnar aldrig på Ios mellan april och november. Aldrig.
Vattnet var ofta avstängt. Där jag bodde var det duschtid mellan kl 17-20.
Och då gällde det att vara med. Jag gick alltid tidigt hem från stranden för att ställa mig i duschkön vid ca kl 16. Redan då var kön lång.
Väl inne i duschen så var det en stråle som var så tunn att man knappt såg den. Dessutom enbart kallvatten! Och med den strålen ska man duscha av all svett, allt saltvatten samt tvätta håret. Det var inte lätt och det tog tid. Samtidigt bankar alla på dörren eftersom kön bara växer och alla vet att kl 20 stängs vattnet av. Tänk om man inte hinner duscha innan kvällen....
Och som om detta inte var noig. När man väl hade lyckats tvåla in sig och schamponera håret med den obefintliga strålen , så stängdes ibland vattnet av mitt i. Mitt i duschperioden. Inget ovanligt. Och där stod jag med tvål över hela kroppen, håret insmort med schampo och ett ökat tryck på dörren från folk som vill in. Inget att göra, bara att vänta tills vattnet stängdes på igen.
Annars fick det bli mineralvatten hos handlaren att skölja av sig med.
Tänk vad en dusvh kan betyda mycket . Duschen och tillgången till dusch styrde en hel del av det dagliga livet. Men så skönt varje gång jag hade lyckats med bedriften att göra mig ren och få håret fint under denna besvärliga procedur.

Skolans band - allas stolthet

Under åren ´1967-69 gick jag på Rörsjöskolan. Några år som präglat mig starkt och där många minnen följer med. 60-talspop- och rocken var fortfarande fräsch, rebellisk, utvecklande, experimentiell och till synes utan gränser. På Rörsjöskolan hade vi vårt eget skolband; The Bloodhounds. Jag minns när jag såg dem första gången på skoldansen. Oj vad bra de var. Det var bland det bästa jag hört , trots att jag hade Beatles, Stones, Kinks, Who och mycket annat som referens. Men de lät verkligen bra. Spelade ju covers av delvis ovan nämnda band och många till. Men förutom att jag var ung och hemmablindskär , så bestod faktiskt Bloodhounds
av riktigt bra musiker. En av dem , Håkan Nyberg, har sedan spelat med en mängd artister i Sverige som Nationalteatern, Mikael Wiehe, Pontus Snibb, Bucharoos och många många fler. Vi som gick på Rörsjö var stolta över vårt eget band, våra lokala idoler.

Rösten på berget

Året är 1976 och jag reste till Grekland för första gången. Startpunkt givetvis Aten. Och började med att bli nästan rånad i red light districts. Det blir en separat historia.
Tog in på det berykatde vandrarhemmet Youth Hostel 2. Det var sjabbigt och riktigt dpligt. Men de hade en bra taverna. Här träffar jag två tjejer från Malmö. Jag har ju alltid haft lätt att umgås med tjejer. Vi tre blir ett team och tillbringar 5 dagar i Aten tillsammans. Vi har riktigt riktigt kul. Jag kan än idag se framför mig när vi gick hem sent på natten genom relativt folktomma gator i Aten.
Jeanette, en av tjejerna, hade varit i Grekland året innan. Och hon hade åkt till Ios och mött kärleken. En fransman, Jean Paul. Hon sa hela tiden till mig att jag måste åka till Ios. Och jag skulle ju åka ut till någon ö, så möjligen Ios då.

En kväll gick vi till Akropolis och satte oss i mörkret. Tog en drink.
Då plötsligt hör Jeanette en röst hon känner igen. En bekant röst i mörkret.
Den hon hör är Pierre, en fransman. Pierre var kusin till den fransman Jeanette mötte på
Ios föregående. Börjar låta som en förvecklingskomedi. Men så var det. Så plötsligt noterar hon hans röst mitt i mörkret på berget!! Pierre hade ju också varit på Ios. Plötsligt så ingår Pierre i gänget och jag börjar lära känna honom.
Nu får Jeanette höra från Pierre att Jean Paul inte är på Ios i år. Då är inte Jeanette så intresserad av att åka dit. Men tycker fortfarande att jag ska göra det. Så jag gör det själv. Och härmed börjar en livslång kärlek till denna plats och ö ; Ios. Väl där upptäcker jag vilket fantastiskt ställe det är. Efter några dagar kommer plötsligt Pierre dit! Så nu börjar vi slå följe.
Och det blir börjar på en lång vänskap. Vi träffades på Ios i närmare 10 år, han var i Sverige 2 ggr och jag bodde hos honom åtskilliga gånger i Paris .
Jeanette träffar jag senare på hösten hemma i Malmö. Vi hade kontakt sedan under några år, men sen försvinner hon från Malmö och jag saknar nya spår.
Men Ios blev det med många minnen, människor och upplevelser.

Att mentalt vara på en annan plats?

Detta är svårt att beskriva, men jag har funnit en liten plats, en liten ö mitt i den grekiska övärlden, som jag ofta lever i och för. Det är min andra hemstad. Ibland känner jag mig engagerad i de minsta detaljerna. Sådant engagemang uppstår oftast när man är väldigt betagen eller inspirerad. Jag sitter ibland och undrar hur de har det på Ios ikväll? Är det fullt på den restaurangen? Jobbar hon kvar? Hur är det på Far Out? Har nattfärjan anlänt? Är den försenad? Jag är ofta mentalt där. Som om jag är en del av Ios, en oskiljaktlig del. Ön är så liten och man får en helhetskänsla väldigt snabbt. Som också ger detta engagemang. Stora orter eller platser kan ge alienation, distans, man ser bara sin egen del. Ios blir ett helhetsengagemang, jag känner för min lilla ö.

Historien om hur jag en gång hamnade på Ios är en osannolik kedja av helt oberoende men överraskande händelser. Denna historia plus "Buss 35"-historien är några av de enskilda händelser som påverkat mitt liv mer än det mesta. För de som läser och följer vad jag skriva kan jag säga att båda historierna utlovas här på bloggen inom kort.

Tankar om vänlighet

Det finns mänskliga värden som är undervärderade. Som t ex att vara vänlig mot sin omvärld.
Det är bara att gå till sig själv. Tänk om man har ett problem med försäkringskassan. Ringer dit och ber om hjälp. Om bemötandet är vänligt kan det ändra en hel dag. Och man kan känna sig både nyttig och bra. Om man däremot blir ovänligt bemött eller avsnäst eller så, så är det motsatsen. Skillnaden kan vara väldigt stor.
Detta tänkande går att applicera i så många situationer, i princip allt som vi gör.
Vi skulle nå varandra, hjälpa varandra, stödja varandra så mycket mer om vi visar vänlighet. Man blir gladare, man kanske känner sig respekterad.
Nu löser inte vänlighet världsproblemen. Och man kan inte alltid vara vänlig eller till lags. Man kanske inte ens ska vara det. Men nog kan det hjälpa i vardagen.
En liten tanke om vänlighet.