Jag och Alice

I januari 1989 var jag i Cannes på den årliga skivbolagsmässan Midem.
Alice Cooper hade precis släppt sin stora hit "Poison". Den hördes överallt.
Detta var ett kritiskt år för mig. Jag kände och tänkte att det här är mitt sista Midem.
Jag var på väg ut ur skivbranschen. Visserligen kämpade jag, men insåg nog att det inte
var så långt kvar. Vilket skulle visa sig vara helt fel....
Imorgon ska jag gå på konsert och se ... just det ... Alice Cooper.
Och nu har jag Alice som artist för Norden. Jag jobbar alltså med Alice.
1989 trodde jag allt var slut. Nu är det jag och Alice.....

Wales

För en del år sedan reste jag i Wales. Wales är ett underbart landskap och skiljer sig en del från resten av brittiska övärlden. Mitt syfte med resan var väldigt ovanligt. Jag följde med som turnéledare och skivbolagsmanager på en turné med folkmusikbandet Filarfolket. Vi hade precis släppt deras platta i England och en 10-dagars turné var inbokad. Det var lågbudget. Vi bodde i buss eller hemma hos folk. Men det var fantastiskt roligt. Bra turné, enorm publikresponse, träffade många trevliga människor och hade roligt på alla sätt. Och så fick jag se den verkliga
walesiska landsbygden!

Mitt Danmark

Jag har ett ganska starkt förhållande till Danmark. Och verkligen ett utvecklat förhållande på alla sätt. Jag har jobbat i, och med Danmark i alla år i musikbreanschen, snart 28 år. Jag har haft flickvän i Danmark och kag har varit där enormt mycket.
Jag kommer att återkomma till mitt Danmark många gånger.

Redan tidigt började jag intressera mig för Danmark. Åkte över själv på lördagar och gick ut.
Träffade folk, lärde känna människor och ställen. Hur vågade jag? Med mitt dåliga självförtroende? Helt ensam utmanade jag mig själv nåt enormt. I ett annat land där de knappt förstod vad jag sa. Där försökte jag hitta något. Nåt jag ville finna. En stämning, en stil, en relation, en känsla. Jag uppnådde mycket och lärde känna ett land som om det nästan är mitt eget.
Mitt Danmark är en lång historia. Det kommer mera

Slottstaden och jag och min mamma

Jag har ett mycket speciellt förhållande till Slottstaden. Uppväxt där mellan 0 - 6 år.
Mina tidigaste minnen finns därifrån när vi bodde på Stallmästaregatan.
Sedan flyttade vi till Rundelsgatan 6-18. Vid 18 års ålder flyttade jag ut, till Lund. Och mina föräldrar flyttade då tillbaka till Slottstaden.
I Slottstaden bodde hela min släkt på pappas sida. Alla bodde inom några kvarters avstånd. Och min bror hade lägenhet där. Så det är verkligen "hemma".
Sen älskar jag Slottstaden. Denna luftiga, gröna, fina stadsdel som har ett alldeles speciellt liv.
Häromåret åkte jag igenom Slottstaden med en person från Stockholm. Och han reagerade spontant på vilket fint bostadsområde detta är. Rent utseendemässigt.
Och så nära till havet förstås.

Då kommer jag att tänka på min mamma. Jag har alltid sett upp till min far. Jag har ofta saknat bekräftelse, eller snarare behövt bekräftelse för att stärka mitt dåliga självförtroende. Min far gav mig bekräftelse ibland. Jag såg upp till honom. Försökte vara nära honom, även om jag också tog avstånd från mycket gällande honom. Det är ett speciellt förhållande. Det går inte ens att förklara, men han har haft och har en enormt stor plats hos mig.
Och min mamma har kommit lite i skymundan. Fast mest efter deras död. När de levde hade jag nog mer kontakt med min mamma.
Så fick jag en tydlig uppenbarelse nyligen vid en meditation. Nämligen att jag egentligen är mycket mer min mamma. Jag har mycket mer av henne i mig än vad jag tror. Hon stod för det osäkra, det hjälpsamma, det stöttande, underkastelsen, utplånande av sig själv, snällhet, godhet , alltid bry sig om andra- tänkandet osv.
Och oron, den ständiga oron. Allt detta som jag har i olika stora portioner. Alltihop, mer eller mindre. Och jag inser plötsligt hur mycket hon har betytt och påverkat mig. Inte helt ny upptäckt, men jag ser den mycket klarare nu. Mer än nånsin!! Nästan så kusligt att : "jag är ju hon".
Min fru brukar säga det också.
Tänk vad livets intryck ibland förändras eller förstärks.