Jag är ingen sportkille men...

Jag är ingen sportkille. Ingen fanatiker. Lagom intresserad, men följer hyggligt med sportnyheter etc. Men när jag går på ishockey, som tillhör mina favorithobbies och som skiljer sig från ALLT annat jag gör, så blir jag som förvandlad. När jag entrar istadion så blir jag så upprymd av en speciellt laddad känsla. Så engagerad, absorberad, så bortkopplad från allt annat osv. Och att jag njuter av den underhållning jag bjuds på. För det är faktiskt underhållning från början till slut. Inte bara sporten, matchen, utan allt runtomkring. En totalupplevelse.
Jag är ingen sportkille, men när jag kommer in i isstadion förvandlas jag till något som jag ibland inte tror att jag kan känna. Den enda liknelsen som kommer i närheten är när jag går på en konsert som jag vill och känner för. Då kan jag också få samma "absorberande" känsla.

Cafe Maritza

I många år hade jag som tradition att gå och fika varje lördag.
Ofta så där vid halv 2-tiden. Efter några ärenden på stan.
En mycket trevlig och fin tradition.
I många år gick jag och många av mina vänner och bekanta på Café Maritza.
Det var på den tiden Hennes & Mauritz låg på Södergatan. De låg i gamla EPA's lokaler. Malmös första varuhus. Rulltrappan finns kvar som är en verklig raritet. Malmös första rulltrappa. Nu kom jag från ämnet med detta hus inrymmer så mycket Malmö historia, som inte kan förbigås.
Nu var det så att just denna rulltrappa ledde upp till Cafe Maritza. Och om man hade fått en bra plats på cafeet så kunde man sitta och se alla som kom upp för rulltrappan. Med spänning.
Det fanns vissa som också hade Maritza som "spanarcafé". Här kunde man knyta kontakter...
Nu gick jag hit varje lördag för att fika. Ofta var vi ett stort gäng. Ibland blev vi upp till 20 personer. Man visste aldrig riktigt vem som skulle komma. Men alla visste att fikan pågick på samma tid och samma plats, så det var bara att gå dit om man kunde och ville.
Ofta hade jag repa efter på lördageftermiddagen med Sieben Slips, så det satt bra med en fika
i magen innan.
Café Maritza var ett verkligt samlingställe. Alla dagar i veckan.
Tyvärr finns det inte kvar.

Min lärare - 40 år på samma plats!

Jag gick i högstadiet under åren 1967-1969 på Rörsjöskolan.
Då hade jag en väldigt trevlig lärare som "umgicks" en del med eleverna.
Han var vakt på skoldanserna, han följde med oss till Österrike etc etc.
Häromdagen träffade jag honom på en rest nära mitt jobb.
Tillsammans med den nya rektorn på Rörsjöskolan. Som är en annan gammal vän
till mig. Han var DJ på Kulturbolaget i många år och han bor på min gata.
Nu kom han och min lärare gående för att luncha. Min lärare är fortfarande på
Rörsjöskolan! Det är 40 år sedan nu. Det är ju en enorm tidsrymd. Och tänk att han
är kvar där. Som en länk mellan idag och det förflutna.
Han var ju nyutexaminerad då på 60-talet. Och vi var några av hans första elever.

Norrköping

Jag gillar Norrköping därför att härifrån kommer Eldkvarn. Och att de har ett legendariskt fotboillslag. Och för att de behöll spårvagnarna när alla andra städer tog bort den. Och för att
här finns en stor del av den svensk arbetarklasshistoria.