Processen

Processen är en bok av Franz Kafka. Det är emellertid inte den jag ska skriva om här.
Nyligen fick jag beskedet från en vän att hans far hade dött. Precis dagen innan vi skulle träffas.
Vi träffades ändå. Och förutom att han behövde stöd, så fick jag en dejavu upplevelse av min egen fars bortgång. Det är jobbigt att mista någon. Man kan reagera på olika sätt och olika mycket. Det är så många olika faktorer som spelar in.
Men en sak är säker: sådana händelse sätter igång processer. Processer inom en själv. Man bearbetar händelser, tänker tillbaka, blir reflekterande. Ibland inte bara över den bortgångna och ens förgållande till denne, utan över livet som helhet.
För min del tog det flera år att komma över min fars bortgång. Inte så att det märktes eller att mitt liv till det yttre förändrades. Men inom mig var det en mycket lång process. Och den är inte avslutad ännu

Min fars sista dagar del 2

När min far hade legat på sjukhus i ca 10 dagar, så bad han mig hjälpa honom med att betala några fakturor. Han var ju aktiv i Druidorden och anställd där på halvtid. Så jag samlade ihop lite papper och vi satt på sjukhuset och gjorde utbetalningar.
Några dagar senare, ca 5 dagar, så var det dags igen för utbetalningar. Då hade min fars tillstånd försämrats betydligt. Han var fortfarande vid medvetande och kunde prata. Men han började tappa humöret. Han kände att han inte blev bättre , bara sämre. En oro, ångest kom med stormsteg inom honom.
Och när vi skulle göra utbetalningar igen, ganska viktiga sådana, så märkte jag att han inte brydde sig. Han var inte deltagande längre. Då förstod jag att vi var på väg mot slutet. Och att han började ge upp. Mannen, min far, som aldrig nånsin hade gett upp.

3:ans spårvagn genom ljuva livet

3:ans spårvagn fanns i Malmö. Det var ringlinjen. Idag har man startat en ringlinje igen med bussar som man kallar just Linje 3.
3:ans spårvagn fanns också i Norrköping. Det har Plura berättat i sin låt "3:ans spårvagn genom ljuva livet". Låten där han med några få rader fångar hela sin uppväxt. Varje rad är en stark och tydlig bild. Varje strof är som ett kapitel i en bok.
Det blev för mycket även för Plura. När han skulle lägga sången i studion bröt han samman. Han klarade inte av att sjunga sin egen extremt känslomässiga och utlämnande text.
Jag är nästan jämnårig med Plura. Och jag känner igen mig alldeles enormt i denna text.
T ex i beskrivningen av honom som liten pojk:

"Vi var Dinky Toys pojkarna som flydde upp på taken; vi tävlade om allt men mest i att va vaken".

Hur kan man fånga så många bilder, associationer och livsintryck i en enda mening.
Dinky Toys var småbilar som inte finns längre. Ständigt kom det nya modeller. Alla lekte med Dinky Toys. Sen kom konkurrensmärket Corgi Toys.
Att beskriva sig själv som Dinky Toyspojken väcker alla känslor som kan förknippas med barndom, lek, bekymmerslöst levande etc etc.
Flydde upp på taken! Precis vad vi gjorde. Inte bokstavligt, men vi gömde oss, flydde undan föräldrar, oss själva. Vi var rörliga och oroliga.
Vi tävlade om allt! Precis vad pojkar gör. Prestation och åter prestation. Visa sig, lyckas.
Men mest i att va vaken! En synnerligen tydlig bild om att vara igång, hålla ut, aldrig ge upp, vara med to the bitter end.
Som sagt en mening som säger mer än många böcker tillsammans.

Jag skulle kunna fortsätta berätta om hela låten. Och det tänker jag göra i kommande.

Nöjer mig med två strofer till:

"Monika var min när hon inte var nån annans flicka.
Jag var sjutton , hon var 12, vi var dödsdömda i lyckan"

Jag läser igen: "Vi var dödsdömda i lyckan". En som är 17 och en som är 12. Det kan vara jättelyckligt, men kommer knappast att fungera. Kan det sägas bättre?

och

"En del gator går åt helvete! En del går upp i himlen"

En sammanfattning av vad livet står för. Punkt. Amen.
Precis så är det. Det kan vara människor, jobb, projekt, kärlek, vänner.
Men "en del gator går åt helvete och en del går upp i himlen"

Nu börjar jag snart gråta jag också.

Det är nåt visst med skolbyggnader....

Malmö har många äldre skolbyggnader. Verkligen fina sådana. Mellersta förstadskolan, Latinskolan, Pildammskolan, Magistratskolan , Rörsjöskolan för att nämna några.
Pampiga byggnader från tidigt 1900-tal. Rustika och rymliga. Nästan som att det är en ära att få träda in i någon av dessa stora gigantiska byggnader. Trapporna och/eller entreérna är nästan som gjorda för parader. Lite Ryssland.
Det finns även nåt auktoritärt över dessa kolosser. En svunnen tid då skolan hade en annan plats i samhället. När skolan var hård, kall och en ren utbildningsanstalt. Så var det fram till 60 -talet.
Sen tog "flumskolan " vid hade jag sagt om jag varit folkpartist.

Skolan var en uppfostringsanstalt. Här formades människor. De skulle inte forma sina egna liv. Det fick man göra senare. Byggnaderna andas just gå in, hämta kunskapen, och gå sedan ut och bygg ditt liv.
Men visst är det nåt visst med dessa skolbyggnader. Vackra, ståtliga, pampiga.
Och förhoppningsvis fyllda med bättre innehåll idag.

Madonna 50 år

Läste att Madonna blir 50 år i år.
Tänka sig. Nu kan man nog vara ung för evigt. Plötsligt kände jag mig yngre, även om
jag inte känner mig gammal. Plötsligt är vi flera som verkar unga, lever ungt och modernt, som ändå är 50 eller över. Levande förebilder? Kanske. Men man kan åtminstone njuta av tanken
att åldern för vissa, eller snarare många, har mindre och mindre betydelse.

När jag var med i Tio i Topp

Förr var Tio i Topp programmet med stort P.
Här kom den nya musiken, här placerade sig låtar efter röstning på olika orter.
Det var spännng och dramatik. Och allt var nytt.
En sommar skulle Tio i Topp hållas i Falsterbo. Jag , som bodde i Skanör på somrarna, stack dit.
Och lyckades komma med. Platserna var begränsade, efterfrågan enorm. Jag hängde utanför Falsterbohus , där detta ägde rum, i timmar före.
Plötsligt öppnades dörrarna, plötsligt var jag med. Och fick en mentometerknapp i handen.
Mentometerknapp! Har aldrig hört ordet vare sig före eller efter.
Men det var en slags knapp som man tryckte på när man skulle rösta. 3 låtar av 15 fick man lov att rösta på.
Spännande, roligt, jag glömmer det aldrig.
MEN efteråt så gjorde alltid Carl-Eivar , så hette programledaren, en intervju med några medverkande. Och så fick dessa önska en låt. Så det var ett specialprogram bredvid tio-i-topp
som han hade. Men han "använde" tio-i-topp-juryn för att få fram låtar m önskningar och intervjuer.
Och lilla jag blev uttagen att vara med!!
13 år. Jag har hela intervjun ( ca 3 min) på rullband. Och givetvis fick jag uttryckt hur mycket jag älskade Beatles. Och jag önskade "All You Need Is Love" som precis var släppt denna sommar!