Att vara odödlig

Min far trodde aldrig att han kunde dö. Det fanns inte i hans plan eller i hans medvetande.
Inte förrän de sista 10 dagarna av hans liv.
Trots ett flertal hjärtinfarkter, och lite allmänt skröplig, så levde han på in i det sista
med både livskraft och livslust.
De sista 10 dagarna tappade han denna kraft på ett sätt som jag aldrig hade sett honom.
Plötsligt brydde han sig inte om någonting. Det som var viktigt en dag innan var plötsligt
inte intressant. Sen "försvann" han sakta bort från mig.

Kan man leva bortom döden? Och värja sig mot all dödskräck. Eller tro "att det händer inte mig". Min far kunde uppenbarligen.
Han överlevde en svårartad difteri vid 3 års ålder i början av 1900-talet då den typen
av sjukdomar ofta ledde till döden. Men som ett mirakel klarade han sig. Och det ändrade livet även för hans föräldrar, min farfar och farmor som jag aldrig träffat. Plötsligt insåg de vad livet var värt. Och de var så glada över att han överlevede så det överskuggade allt i resten av
deras liv.
Han levde i ytterligare 82 år efter difterin.
Kanske bidrog det till att min far trodde att just han skulle inte dö.