Astma

När jag var liten hade jag astma.
Det har jag´fortfarande fast det är betydligt lindrigare. Då var det riktigt jobbigt.
Jag fick det vid 3 års ålder efter en luftrörskatarr. Så det var inte ärftligt. Och inte lika vanligt förr heller så som det är nu. Själv har jag ju "gett det i arv" till mina barn, tyvärr.
Varje vår så åkte jag ner till morfar och bodde där ¨några dagar. Varje år fick jag våldsam astma.
Och kunde inte göra nånting av det jag ville. Inte spela fotboll , inte springa omkring och leka etc.
Och jag kunde inte ligga och vila för då fick jag verkliga andningsvårigheter. Det var verkligen hemskt- Sitta upp, utmattad med andningsvårigheter.
Detta var innan allergimedicinen var utvecklad. Det fanns inte inhalator, som ju är en fullständigt revolutionerande allergimedicin. Dessutom helsvensk "uppfinning", resultat av svensk medicinforskning.
Överhuvudtaget fanns det i min barndom nästan ingen medicin alls, utom kortizonsprutor, som ju egentligen inte alls är bra medicin.
Det skulle dröja ett antal år innan jag kom iväg till Docent Mörner - en av landets främste allergiexperter. Han var fullständigt lysande läkare. Trevlig, förstående och som sagt en ledande expert på området. Hans medicinering och hans metoder hjälpte mig mycket längre upp i tonåren.
Tyvärr avled han i tidig ålder av cancer.
Jag kommer alltid i hela mitt liv att hylla Docent Mörner.
Och det gjorde även min ständigt kritiske och skeptiske far, som normalt inte hade mycket till övers för läkare.

Att komma in till stan

I mina tonår bodde vi alltid i Skanör på sommaren. Väldigt sällan åkte jag in till Malmö då.
Men varje gång jag kom in såg jag hur stan var förändrad. Eller att den var full av liv. Det var nån slags nyhetens behag att komma tillbaka till staden. Samma känsla varje gång.
Jag tänker på Edward Hoppers fina tavla "Approaching a city".
Känslan av att ha varit nån annanstans och återvända.
Och vilken glädje man kan känna av att åter träffa sin stad.