Anekdoter

måndag, januari 11, 2010

Min Sydamerikaresa

När jag var mellan 20-25 så planerade jag att göra en lång Sydamerikaresa. Vara borta i typ ett halvår. Jag sparade pengar, jag planerade och jag läste in mig på Sydamerika, som ändå var ett stort intresse genom Chilekommitte-engagemanget etc.
Jag sökte även till att bli biståndsarbetare. Sökte till UBV, som var ett underorgan till SIDA.
UBV stod för Utbildning för Biståndsarbetare. Jag kom så långt att jag fick åka på intervju i Stockholm. De tog bara in 10 st per år och jag var bland 20 utvalda.
Tyvärr blev jag inte antagen. Jag hade alla kvalifikationer , men saknade yrkesutbildning. Och de behövde yrkesutbildat folk.
Detta stärkte mina planer på att resa till Sydamerika själv.
Menm det blev aldrig. Jag vågade inte. Mitt behov av trygghet var för stort. Främst gällande vänner som jag alltid satt så högt. Jag klarade helt enkelt inte av att vara borta i 6 månader.
Så jag kom aldrig iväg.
Hade jag det hade kanske mycket blivit annorlunda. Men nu fortsatte jag mitt arbete på KF-lagret, fortsatte träffa mina vänner och ägna mig åt min egen musik istället.

lördag, januari 02, 2010

Vi spelade om toscan

I många år var vi fyra st arbetskamratet från KF-lagret som varje fredag spelade badminton.
Vi hyrde en bana på Aurahallen , som för övrigt drivs av en mina gamla klasskamraet från Rörsjöskolan.
Varje fredag kl 18.30 körde vi en timmes badminton.
Och vi var alltid samma lag.
Kampen gällde fikan efteråt. Förlorarna fick betala toscakakan.
Så ibland , mot slutet av matcherna, så kunde man känna smaken av den goda kakan i munnen...

Det var en mycket trevlig tradition och vi hade jätteroligt.
Tyvärr så gick min axel ur led en gång när vi spelade.
Och det var början till stora problem för mig som så småningom också ledde till
att jag fick operera axeln och ledbanden . Det var en komplicerad operation och jag var sjukskriven många månader.
Där slutade min badmintonbana, men jag gläds fortfarande över alla de goda stunder vi hade.
Och toscan.

fredag, januari 01, 2010

En hyllning till.....

Det finns många människor jag vill hylla. Vardagshjältar, människor med stort hjärta, de som gör nåt stort fast det kan vara väldigt litet, talangfulla personer som musiker, artister, konstnärer etc etc.
Nu ska jag hylla en person, men det kunde har varit väldigt många andra. Men just idag , 1 januari 2010, känner jag för att hylla en malmöbo som visade väldigt god moral och osedvanligt stort hjärta i en speciellt utsatt situation förra året.
Han är mycket framgångsrik och redan för några år sedan spåddes han en lysande karriär.
Han hade även erbjudanden i USA och Kanada, men valde att stanna i Malmö.
Redan för några år sedan kändes den malmöitiska snålblåsten, men han stod upp för sitt Malmö redan då. Förra året blev situationen satt på sin spets och över en natt miste han jobbet.
Du är fri att gå, du kan inte ens få någon lön mer. Svenska trygghetslagar gällde inte. Nu gällde nåt annat. Det var kris, inte bara för honom och hans "arbetsplats" utan också för Malmö. Decenniers arbete, stora framgångar var på väg att smulas sönder till ingenting. Världens modernaste och bedömd som kanske den finaste arena, var på väg att bli monument över en svunnen tid, när den precis blivit klar.
Min hjälte var ute i kylan bokstavligt talat. Återigen haglade flotta erbjudanden över honom och över en natt skulle han kunna få en ny plats. Istället ställer han frågan : Kan jag inte få spela gratis?
Jag talar om Carl Söderberg. Malmö Redhawks stolthet. Malmöpåg fostrad och fullfjädrar i Malmö Redhawks sen barnsben.
Plötsligt såg han allt det han kämpat för vara på väg att förvandlas till grus.
Alla spelare blev uppsagda över natt och alla löner ställdes in. Men det var match redan dagen efter.
Vad skulle hända? Tränaren sa, jag går dit och tar denna matchen, sen får vi se. Han var också uppsagd och utan lön.
Men jag vill veta kl 11.00 på matchuppvärmingen vilka spelare som ämnar infinna sig, så jag vet
vilket lag jag kan sätta ihop, sa han. OM det finns nåt lag. För alla var ju fria att gå och ingen skulle få betalt. 7 spelare fick nya jobb i andra klubbar den förmiddagen och lämnade. 7 av totalt 22.
Men Carl Söderberg frågade : Kan jag inte få spela gratis?
Det gjorde han och han lyfte ett helt lag som i en månad spelade utan pengar och endast med hjärta. Och insatsen överträffade allt vi någonsin sett tidigare.
Och räddade klubben, gjorde så att Malmö fortfarande kan ha ett ishockeylag värt namnet och räddade Malmö Arena. Och Carl blev och inte minst är en stor inspirationskälla för många yngre spelare.
Carl Söderbergs känsla och rakryggat goda moral är värt en riktigt stor hyllning!