Blåvita varor

När jag jobbade på KF-lagret började KF sin satsning på de blåvita varorna.
Tanken var att alla basvaror skulle tillverkas till låga priser men med god kvalité.
Utan lyxförpackning och glamorösa säljande tricks.
Bra basvaror till billiga priser.
Plötsligt fanns det blåvit tandkräm, smör, tvål osv sov. Varor där åtmistone jag endast kräver en god baskvalité.
Några kritiserade idén för att vilja införa Sovjetmodell. Typ att det skulle bara finnas ett märke av varje produkt. Så var inte alls avsikten. Alla andra märken skulle få lov att leva sitt liv som vanligt och marknadsföra sig. Men de blåvita skulle utgöra ett bassortiment för alla som nöjer sig med det på just denna typ av produkter.
Vilken bra idé tycker jag. Köpte man bara blåvitt sparade man stora summor utan att förlora nåt på kvalité och resultat.
Tyvärr så sjabblade KF bort idén och vågade inte genomföra den fullt ut.
ICA har idag sina ICA-märkta varor som är billigare. Men det har inte riktogt den sprängkraften som fanns i KF-idén.
Synd att en bra idé kompromissades bort, fast det är ju tyvärr inget ovanligt.

Den första gången ...

Nu ska jag berätta om den första gången jag blev kraftigt påverkad av alkohol.
Det har inte gått att berätta om detta tidigare, så länge jag har haft barn i uppväxtåldern och då går det inte att tala om detta.
Men nu är de stora så nu blir det lättare att prata om sina egna synder.
Den första gången jag blev rund under skorna var jag bara 13 år. Det kan tyckas tidigt, och det är det väl också, men på Rörsjöskolan där jag gick var det inte ovanligt alls. Jag var 13 år 1966 och det var precis i den tid när drogerna gjorde sitt stora intrång kombinerat med allmänt stor frigörelse mot den äldre generationen och etablissemanget och allt gammalt. Jag har tidigare skrivit om hur omvälvande 60-talet var och framförallt åren 65-70. På alla plan.
Nåväl, tillbaks till mikroplanet så gick jag en söndag och köpte ut 4 mellanöl. Mellanölet innehöll 3,6 % och det kände man av ganska snabbt. På den tiden kunde vem som helst köpa mellanöl i vanliga livsmedelsbutiker, vilket också kan tyckas märkligt i vårt annars ganska hårt alkoholreglerade land. Men så var det.
Sen gick jag hem till Per Krämer, som hade egen lägenhet. Jag kan namnge honom för han är tyvärr död sedan många år. Han kom från Blentarp och för att kunna gå i högstadiet behövde han bo i Malmö. Hans föräldrar ordnade en lägenhet på Slussgatan. Gatan finns inte längre och allt är rivet, men det låg ungefär där nya Polishuset ligger nu.
Att bo i egen lägenhet vid 13 var ju väldigt tidigt. Och lägenheten blev ett tillhåll.
Jag hängde där mycket. Och denna söndag när jag gick dit var det fullt med folk. Jag minns än idag vem som var där.
Och jag drack mina 4 mellanöl. Inget dramatiskt hände och jag blev inte jätteberusad, men så pass att jag kände att något hände inom mig. Och det kan nog sägas vara första gången....

Den norska damen

Jag har en ny mobiltelefon, en I-phone. Bra på alla sätt.
I samband med att jag bytte mobiltelefon så miste jag alla mina inlagda kontakter, så jag har börjat bygga upp dessa på nytt.
Ofta sparar jag då nummer som jag ringer.
Jag ringer ofta till vårt norska kontor och han som är chef där.
Och ganska nyligen har jag sparat hans mobilnummer efter att jag sökt honom på det numret en dag. Han brukar vara svår att nå på mobil så när jag försökte igen så skrev jag ett sms och bad honom ringa mig. Men inget svar kom. Så jag ringde igen - inget svar. Sände ett nytt sms.
Osv i flera dagar.
Inget svar. Mycket märkligt eftesom denna person brukar höra av sig relativt snabbt när jag kontaktar honom.
Plötsligt ringer det en norsk dam och fullständigt skäller ut mig. "Vad håller du på med?". "´Vad är du ute efter?" "Vad vill du med mig egentligen?"
Plötsligt förstår jag. Jag har slagit fel nummer - en siffra fel. Och lagt in fel nummer i mobilens kontaktregister. Och numret och alla mina sms har gått tll denna norska dam. Vilket förklarar att jag inte fick några svar tills denna utskällning kom.
Så lätt saker kan gå fel ibland .....

Tendens

Jag inbillar mig att de flesta människor skapar sina egna uttryck och benämningar för olika fenomen och händelser i deras vardag. Och att alla utvecklar nån slags " vokabulär" som man kan säga är sin egen. Internuttryck kallas det ibland.
Jag tror jag har många sådana. Och tillsammans med mina söner , vänner etc har jag genom åren utvecklat många sådana. Vissa ord eller uttryck kanske är så interna att man bara tänker dem.
Jag har ett uttryck som många av mina vänner har anammat och använder. Nämligen "tendens".
Om jag har något som inte är fullt klart eller utvecklat men "på väg mot" så kan man säga tendens.
T ex om jag har en cykel där luften sakta pyser ut, så kan jag säga att jag har en "tendenspunka". Eller du känner början till en förkylning så kan jag säga att jag är "tendensförkyld" . Eller jag har "tendensont" i halsen . Eller när våren nalkas så är det "tendensvår"osv osv.

30 år i musikbranschen

Nu i febr 2010 är det exakt 30 år sedan jag började i musikbranschen och att arbeta på skivbolag. Det är en väldigt lång tid och har varit och är en mycket spännande, omväxlande och bitvis oväntad resa. Eftersom jag sett så många personer komma och gå, så kan jag väl faktiskt säga att jag tillhör dem som varit längst i branschen nu överhuvudtaget. Inte äldst , men bland de längst deltagande.
Det hela började som ett vikariat på 6 månader och har nu blivit 30 år.
I slutet av 70-talet och början av 80-talet fanns det några människor i mina kretsar som började försöka leva professionellt genom att arbeta med kultur i olika former. Det var teater, grafik, musik, musikföreningar etc. Ofta personer som hade arbetat ideeellt under många år, men nu försökte "professionalisera" sig. Oftast till mycket låga löner och osäker ekonomi.
Jag tyckte det var spännande. Och eftersom jag själv tillhörde kulturkretasran genom att jag spelade själv, arrangerade konserter, hade varit med att arrangera Folkfesten under många år'
och ade stora delar av mitt kontaknät i denna "sektor", så kände jag att det skulle vara roligt att ha det som jobb. Men det fanns inte någon direkt möjlighet. Tills detta vikariejobb dök upp på Amalthea. Jag antog jobbet som då var på halvtid. För att klara ekonomin så satt jag modell på krokikurser, samt bar ut reklamblad en gång i veckan. Och så hade jag lite intäkter från musiken. Jag gick back varje månad i många år. Men hade lite att ta av eftersom jag hade arbetat i många år på KF-lagret och haft en bra inkomst, samt låga utgifter.
Och sedan är det ju som så att om man brinner för något så gick det ändå att hanka sig fram.
I 8 år arbetade jag med en låg halvtidslön. Men jobbade heltid och mycket mer än så! Så man kan ju säga att jag investerade jättemycket i mitt jobb, även ekonomiskt. Först 1988 fick jag en heltidslön. Samma år hamnade Amalthea i akut kris och konkursen var så när som den kunde vara. Genom en mirakulös plan, där jag fick delvis arbeta som säljare på Musikdistribution inom min Amalthea tjänst så lyckades vi jobba oss ur konkurshotet och sakta komma tillbaka. Under en period var jag den enda anställda. 1993 gick Amalthea formellt upp i MNW och jag blev ansvarig för hela utlandsrepertoaren inom MNW tillsammans med andra ledningsfunktioner.
Denna avdelning växte kraftigt och blev MNW's mest framgångsika under 90-talet.
1999 slutade jag på MNW och senare startade jag Playground, som fortfarande är min verksamhet.