Jag skulle egentligen inte finnas

Varför finns just jag och vem är egentligen jag? Och om inte jag hade funnits var hade jag varit då? Omöjlga filosofiska och existensiella frågor som tillhör det som ibland kallas sjätte dimensionen.

Men i mitt fall är det faktiskt så att 2 ggr historiskt sett skulle jag inte ha funnits. Men att omständigheterna ändå blev så att jag finns. Jag ska förklara.

Vid 3 års ålder fick min far difteri. Året var 1917. Difteri var en mycket svår sjukdom med oftast dödlig utgång. Lyckligtvis är sjukdomen numera utrotad.

Vid 3 års ålder har man egentligen ingen chans att överleva difteri. Min far var dödsdömd, men som ett mirakel så överlevde han. Här kunde alltså min tillkomst har tagits bortifall han hade dött.

Den andra gången kom senare i livet. Mina föräldrar fick en son, sedan inget mer. De kunde inte få fler barn. Då de ville ha ett barn till så fick de ett fosterbarn, en flicka. Emellertid så gick något snett så att barnet togs ifrån dem av de sociala myndigheterna. Troligen p gr av att min far fick problem med rättvisan och blev dömd till fängelse. Att bli av med fosterbarnet var en stor tragedi för mina föräldrar och särskilt för min mamma. Jag vet ju inget om detta utan har bara hört allt berättats, men sannolikt var det ett svårt slag.

Som mirakel nummer 2 så blev min far benådad och min mor lyckades bli gravid i elfte timmen.

Och så fick de en son till och det blev jag.

Så egentligen skulle jag inte finnas, men med hjälp av 2 mirakel så är jag här.

SMS i ambulansen

För fyra år sedan drabbades jag av ett hjärtrus. Det var sista gången av 3 och förhoppningvis sista nånsin, för jag trodde på allvar att jag skulle dö. Fick åka ambulans till Lund, därför att det var strejk på Umas i Malmö.

Under ambulansfärden blev jag bättre och allt återgick till det normala.

Så då låg jag i ambulansen och sände sms till om att jag var bättre igen.

Någon undrade om jag sände sms från dödsbädden, men så illa var det ju inte.

Uppgörelsen

För dem som inte tror det, så tänker jag väldigt mycket. Och det har jag gjort mer än någonsin efter att jag fick min livsfaskris som för några år sedan ( ska återkomma till den).

Och det är många tankar som går bakåt likaväl som i nuet. Och det är både personligt, eller personliga reflektioner om allmänna frågor, samhällsproblem, humanfrågor, ja allt.

Jag har märkt också hur jag har ändrat uppfattning om mycket. Och hur komplext livet är, från den lilla världen med ett skrubbsår på armen till globala krisfrågor. Och allt däremellan. Och det är just "däremellan" jag är, jag finns och jag kommer in.

En dag ska jag skriva en bok om mina tankar. Den ska heta "Uppgörelsen".

Här ska jag gå igenom mina tankar och göra upp med dem. Eller bara förmedla dem.

Ingen annan ska komma till skada, ingen ska vara utsatt, ingen annan kommer att vara med. Den handlar bara om mig.

Möjligen kommer den att förvåna många i sina stycken. Men det är ju en kul utmaning. Uppgörelsen.

Lille Torgny alltid minst

Idag träffade jag av en slump 2 av mina kusiner på lunchen. Jag har bara 5 st totalt, så det var ju en god utdelning. Det var jättetrevligt att mötas, om än kort.

Eftersom jag är sladdbarn ( rejält) och alla kvarvarande i min närmsta släkt är äldre, så blir jag alltid betraktad som den minsta. Lille Torgny som de alltid sa om mig.

Och det gjorde mina kusiner idag också. Fast jag har växt upp och blivit vuxen.......