Glädjestunder

Jag har naturligtvis jättemånga glädjestunder. Och det skulle kunna fylla en hel bok. Alltifrån att träffa en vän, gå på hockey match, läsa en bra bok, sätta på en bra skiva, få sig ett gott skratt av en bra historia etc etc.
Sen finns det alltid stunder man minns lite extra. Även dessa är många. Men ibland förtjänar de att nämnas.
Ifjol var jag på Roskildefestivalen tillsammans med flera medarbetare från mitt jobb. En dag åt vi tillsammans på festivalen. En sen eftermiddag när solen började sänka sig. Det var inte supergott, vi satt på hårda bänkar och det var ganska trångt. Och det var stökigt och allmänt obekvämt.
Men vi var både barn och vuxna och vi hade så trevligt ihop. Helt enkelt bara trevligt!! En helt suverän upplevelse som lever sig kvar.
En annan är det gäng från Rörsjöskolan som träffas 2 ggr om året. Varje gång olika den andra. Olika människor som dyker upp. Vi väljer olika restauranger. Men det är lika roligt varje gång. Trots att det dricks, snackas och vi har olika liv nuförtiden, så är det som den bästa familjeträff. Och aldrig tillstymmelse till bråk, ovänskap. Inte ens några heta diskussioner. Inga krav, ingen prestige. Vi har helt enkelt bara roligt ihop och njuter av varandra.

Hånad!!

Under de mest utpräglade proggåren gick det ibland så långt att man inte fick lyssna på viss musik. Eller att det ansågs fel. Det fanns ju ofta en både puritansk och även sekteristisk syn på många sakerna proggvärlden. Och i fallet musik var det nog värre än allt annat. Abba var t ex bannlyst. Det fick man inte gilla. Abba var den kommersiella musiken främsta exempel. Andra exempel var Bee Gees. Eller även David Bowie, som i en period sades ha uttalat sig positivt om rasistiska National Front i England. Vilket var helt felaktigt. Queen var också tveksamt. Proggen visste inte var man hade Freddie Mercury
Jag gillade Abba. Redan från början. Jag älskade Bee Gees och det gör jag fortfarande. Bee Gees är ju ett band som genomgått många faser. Först 60-talspop där bandet sedermera blev påverkat av den psykedeliska vågen. Sedan Saturday Night Fever  och deras disco-era. Sedan som låtskrivare till Dionne Warwick, Barbara Streisand m m. Genomgående kanonbra. Och allt beroende på deras synnerliga talang för att snickra melodier.
Jag gillade Abba, Bee Gees och Queen
Jag blev hånad för min musiksmak. Många i min omgivning tyckte det var hemskt att jag kunde förfalla så och lyssna på dessa artister. Inte bara lyssna, utan njuta. Men jag ger aldrig avkall på det som jag anser vara bra musik eller som jag upplever som tilltalande.

Tivoli

Idag var jag på Tivoli med Playgrounds Malmökontor.
En trevlig upplevelse och härlig dag.
Förutom att jag älskar Tivoli och tycker där är jättemysigt och trevligt så har Tivoli en särskild plats i mitt hjärta. Nämligen att min far älskade Tivoli. Och han åkte dit med mig som liten. Och under alla uppväxtåren. Särskilt minns jag när vi körde de små båtarna i dammen. Ett härligt minne.
Min far fortsatte att åka dit. När Emanuel och Manfred var små tog han dem med sig dit. Och vi hade så trevligt. Sista gången var så sent som året innan han gick bort.
Så Tivoli kommer för alltid att leva starkt inom mig.
Och dagens utflykt dit befäste alla positiva känslor

Att tycka synd om alla

Jag har en egenhet som är att jag tycker synd om så många. Både människor och djur.
Det kan handlar om att jag tycker synd om ngn för att något har hänt eller för att någon ser ledsen ut.  Eller för att jag vet att ngn inte mår bra, av olika skäl. Då kan jag både känna medlidande, empati och verkligen bry mig. Jag kan t o m tycka synd om en liten mus som tagit sin i i vår källare. Eller som vi nu har; en katt som olydig tar sig och äter upp Lizzies ( vår katt på Aglaiavägen) mat. Trots att det är en tjuv tänker jag att den katten kanske inte har nåt hem. Och ingen egen mat. Jag skulle t ex  kunna ha värdens största utskänkninghus  bara för att jag tycker synd om så många djur. Eller bryr mig, hur man nu vill se det.

Att vilja mycket .... för mycket

Som bekant är jag ingen person som sitter still och väntar på att saker ska ske.
Snarare är det väl så att jag är intresserad av så mycket och vill använda mitt liv till så många saker som möjligt hela tiden. Förutom ett synnerligen aktivt jobb som ligger på maximum av vad en människa kan klara, så träffar jag regelbundet mina vänner ( som betyder så mycket) , har alltid prioriterat familjen, går på hockey som är ett stort intresse, spelar i band, skriver musik, går på meditation och läser gärna en bok inemellan. Förutom att jag har stora intressen i politik, historia, kultur,  musik ( inte minst, som jag lever med lika mycket på fritiden), cirkus -  mitt "okända" intresse osv.
Nu blev jag rent trött när jag skrev detta. Gör jag allt det här?