Typograf Torgny Sjöö

Jag ville satsa på mycket. Musik, skriva, bli journalist, nationalekonom, biståndsarbetare m m.
I mitten av 70-talet fascinerade jag av att flera av mina vänner börjad bygga upp sin "egna" verksamheter. Frilansjournalister, bild- och fotofirmor, fotografer, musiksatsningar, arrangera konserter m m. Jag var med lite på ett hörn här och där. Detta är precis innan min Amalthea period och även inna Sieben Slips satsningen.
Jag ville också bli min egen. Tänk om jag kunde vara lite "mångsysslare" och göra lite av allt detta.
Då tänkte jag att min bas för att försörja mig skulle vara att utbilda mig till typograf. Det vore bra. Typografer behövs. Och det verkade vara ett roligt yrke.
Hantverksmässgt men ändå lite kreativt. Dessutom lite "arbetarmässigt" vilket också passade mig på den tiden. Visserligen minskade behovet av typografer på 70-talet då offset-tekniken blev alltmer dominerande, men ändå.

Dock, jag kom aldrig längre än till tankarna, drömmarna.
Jag blev aldrig typograf, inte ens i närheten av.

Biståndsarbetare Torgny Sjöö

I min ungdom, liksom nu, hade jag ett stort intresse för internationella frågor.
Följde internationell politik. Jag har alltid solidraiserat mig med förtryckta folk och kämpat för en rättvis världsordning. Mitt perspektiv har där alltid varit mycket klart. Jag var aktiv i svensk Chilekommittén i många år och satt i den nationella styrelsen. Chilefrågan brann inom mig. Aldrig har jag känt så för ett folk som fick lida. Jo, möjligen är det idag samma känsla för palestinas befolkning.

Jag hade en rent personlig plan att resa till Sydamerika i 6 månader. Bara resa runt.
Sparade pengar i många år då jag jobbade på KF-lagret. Tyvärr blev resan aldrig av.
Däremot säkte jag som biståndsarbetare till biståndsorganisationen UBV (Utbildning för biståndsverksamhet). UBV var en progressiv biståndsorganisation som arbetade mestadels i Sydamerika. Och som arbetade i Chle fram till kuppen 1973 och sedermer bl a i Colombia. Jag kände flera inom UBV. Det var en bra organisation och utförde ett bra arbete. Jag sökte dit för att bli biståndsarbetare. Man var borta 2 år i taget.
Dessvärre blev jag inte antagen. Jag hade väl de flesta kvalifikationer utom en:
ingen yrkesutbildning. Jag har ju "bara" en massa universitetsbetyg, med aldrig avslutad examen. UBV behövde färdigutbildat folk såsom ingeniörer, lärare, läkare,
psykologer m m.
Så det blev inget. Hade jag kommit med hade mitt liv sannolikt sett annorlunda ut.
Att vara borta i 2 år är en lång tid. Och det sägs att de som blir biståndsarbetare och arbetar mycket utomlands söker sig ut igen. De blir rotlösa och får svårt att vara hemma för länge. Mycke vanligt fenomen.

Det var nog meningen att jag inte skulle bli biståndsarbetare. Jag trivs bäst hemma (med lite småresor emellanåt). Jag trivs att vara rotad och ha det tryggt omkring mig. Det passar mitt dåliga självförtroende och det passar min längtan efter att ha det tryggt och bra. Jag är så orolig i själen oavsett trots alla trygghetsfaktorer.

Jag kunde har blivit något annat...

Nyligen var jag hemma hos en familj från Uruguay.
Han var konstnär och sysslar med speciell tryckteknik.
Plötsligt kom två minnen fram.
Innan jag började jobba med det jag nu gör, så hade jag många olika planer.
Seriösa planer som jag planerade och arbetade för. Och som mycket väl kunde ha blivit av. Jag undrar hur livet då hade sett ut? Därför att mina planer var i stor kontrast till det som sedan blev min livsuppggift - att jobba med musik, artister och driva skivbolag.
Jag undrar om jag hade bott här, haft samma vänner, samma familj osv. Sannolikt inte.
Mina planer kommer i nästa anekdot.

I bara skjortan....

Jag var på en konsert i Köpenhamn på numera avsomnade klubben Montmartre.
Ett suveränt trevligt ställe och bra konsertplats.
Jag var där och såg en konsert med Marie Bergman, som då var artist på mitt skivbolag. Efter konserten gick jag backstage. Vi hade trevligt tillsammans i flera timmar. När jag gick ut ur backstage upptäckte jag att stället hade hunnit stänga.
Gick bort till garderoben där jag hade min jacka. Stängd! Frågade någon kvarvarande personal om de kunde öppna så jag kunde få min jacka. Men tyvärr visade det sig att garderoben drevs av en egen firma, självständig från stället. Och personalen på Montmartre hade vare sig nycklar eller något inflytande över garderobens drift.
De sa att garderobens personal skulle komma tillbara nästa kväll kl 21. Vilken tröst.
Detta hände mitt i vintern. Det var snö och och blåst ute. Detta var också på flygbåtarnas tid. Så jag fick bege mig hem i bara skjortan. Ut mitt i natten i snöoväder i bara skjortan!! Och ta flygbåt hem och så vidare. Gissa om jag blev uttittad. För att inte tala om hur jag frös.

På taket på en badhytt

Under min uppväxt bodde jag i Skanör på somrarna.
På Skanörs badstrand finns något ovanligt förekommande; nämligen
badhyttor. Små hus som var privata placerade vid strandkanten. Där man kunde klä om, ha badgrejor, fiskeverktyg m m. Det var mycket svårt att få badhyttstillstånd. Man var tvungen att ha tillstånd och det fick inte lov att finnas för många.
Några av mina vänners föräldrar hade badhytt.
En lördag sommaren 1966 var det varmt. Och vi var och badae. Vi lånade en av dessa badhyttor. Sen klättrade vi upp på taket och låg och solade där.
När kl blev 15.00 var det dags för Tio i Topp. Man missade aldrig Tio i Topp.
10 låtar på listan, 5 nykomlingar. Alltid lika spännande. På den tidean hade man full koll på allt som kom och allt strömmade in till Tio i Topp.
Denna lördag testades 5 nykomlingar som vanligt.
En av dem var Lovin' Spoonfuls "Summer In The City". En av århundradets sommarlåtar och en klassiker för alltid. Vidare Beatles "Yellow Submarine".
Jag och mina vänner var så begeistrade att vi nästa trillade ner från badhytten.
Vilka låtar.
Ett sommarminne för evigt.

Vad har jag gjort?

Ibland skulle jag vilja skriva vad jag har gjort med kultur i Malmö. Och vad jag har varit inblandad i. Jag tror inte det är så många som vet allt där jag haft ett finger med. Det kanske inte är intressant heller. Och jag är inte ute efter något pris eller utmärkelse. (Jo , kanske lite ändå, för det är så mycket att jag kanske skulle bara vilja få det uttryckt ,men det ska jag förklä väl i en anekdot....). Men jag skulle vilja sammanfatta det för mig själv. och kanske för mina barn. Men det får bli till mina memoarer nån gång, om jag nånsin kommer att skriva några sådana. Eller så kommer det i olika berättelser.

Liten har blivit stor

Malmö har väl aldrig varit någon liten stad. Men lite av liten storstad eller stor småstad. Tillräckligt stor för att ha en storstads utbud såsom bio, teater, kultur,
flygplats, infrastruktur etc. Men ändå liten och nära i så måtto att man kan överblickla staden. Man kan träffa på människor man känner spontant på vissa platser. Och man kan ta sig från ena änden till den andra på max 1 timme.
Men på senare år har det ändrats. Och jag skulle vilja säga att det har förändrats bara i år. Plötsligt är det fullt med människor överallt. På caféer och restauranger.
I köpcentra och affärer. Och det är mycket trafik överallt och närsomhelst på dygnet.
Och fullt med folk i de nya jättebyggvaruhusen vid Svågertorp. Blott för några är sedan fanns det bara Ikea och Optimera. Överallt får man vänta, stå i kö eller räkna med att inte ens få plats. Liten har blivit stor.

Min stadsdel som de tog ifrån mig

Jag är uppväxt i Caroli. Bodde på Rundelsgatan i det enda hus som numera finns kvar, Sirius ordens hus. Några av mina bästa kompisar bodde på Jerusalemsgatan. Vi lekte i gårdarna på Grönegatan. Vi sprang på S:t Tomasgatan som ej finns längre.
26% av husen var förslummade och behövde saneras. Resterande 74% var i gott skick.
Då beslöts att riva alltihop, och bygga ett stort köpcentrum (Caroli City) med tilhörande nya lägenheter och hotell. Då beslöts att utplåna en stadsdel, som var Malmös och kanske Sveriges äldsta. Gatunätet gick ända tillbaka till 1200-talet.
En kulturskatt!
Då beslöts att förinta gatunätet, förpassa människorna som bodde där till en ny stadsdel som hette Rosengård(?). Och som låg på en åker långt ut där ingen kände ingen.
I Caroli kände vi varandra. Då beslöts att dessa människor var inget värda. Det var mycket ensamma kvinnor, och splittrade familjer i ett uppslitande 60-tal.
Men här fanns en miljö, idyll och en kulturhistoria som på några veckor raserades brutalt. Se filmen Mitt Hjärtas Malmö vol 3 så får man bästa möjliga närbild.
Här bodde jag. Här fick jag mina viktigaste uppväxtår , 6-18 års ålder.
Jag fick inte behålla bilderna av min uppväxt annat än i mitt minne.
Kortsiktigt byggintresse och total avsaknad av humant tänkande raserade den plats på jorden där jag formades. Jag kommer aldrig att förlåta beslutsfattarna bakom stadsdelen Carolis utplånande.

Stormen 1967

Just året 1967 är 1900-talets mest magiska år. På alla sätt. Politiskt, kulturellt, historiskt, socialt. Jag återkommer ibland till 1967. Jag ska skriva en bok om detta historisk år, kanske ett av de mest omvälvande någonsin.
Men nu är jag bara på hemma plan. Den 17:e oktober 1967 drabbades Malmö av en orkan.
Morgonen efter cyklade jag till Rörsjöskolan, 14 år gammal. Såg förödelsen. Överallt träd omkullvräkta, tak avblåsta, bilar förstörda. Hade vi blivit bombade natten innan?
Jag har aldrig sett en stad så förstörd, Jag har ju inte levt i en krigszon. Men nu kändes det nästan så.
Denna orkan var den värsta i modern tid och orsakade mycket stor materiell förstörelse i hela Malmö. Samt att 3 människor miste livet.
Även detta hände der magiska året 1967, då allt hände!

Från vänster till höger

1967 övergick Sverige från vänstertrafik till att köra på höger sida.
Beslutet hade föregåtts av en folkomröstning, som är sällsynt i vårt land.
Folket hade sagt nej. Men lika ovanligt som folkomröstningar är, lika ovanligt gick man emot folkviljan i denna fråga. Oavsett rätt eller fel, så fanns det goda skäl för en trafikomläggning.
Omläggningen tog år av förberedelser. I två års tid byggdes landet om. Gautnät, markeringar, vägmärken, trafikljus, allt måste ändras. Det är inte så enkelt att man bara kunde vända på skyltarna.
Utan överdrift är denna händelse den enskilt största infrastrukturella förändring något land någonsin har gjort. Utan överdrift var det en omvandling som knappt går att föreställa sig. För att inte tala om vad det kostade.

Har åldern någon betydelse?

Det är en stor filosofisk fråga med oerhört många svar och infallsvinklar.
Och ytterst individuellt präglat. Eller om man så vill följa Deepak Chopra så har ju han en helt egen syn på åldersbestämningen och våra cellers utveckling enligt modern kvantteori.
Jag tänker inte svara på frågan här, inte ens utifrån mitt eget perspektiv. Men jag tänker återge en liten berättelse. Alldeles nyligen var jag på en middag med människor jag inte känner så väl. Mitt i kvälllen hamnade vi i "frågeleken" "gissa åldern". Alla skulle gissa allas ålder. Gissningen på mig blev 42-43. Inte så illa för en dåvarande 52-åring.

53 + 53

Den 1 okt 1953 såg jag dagens ljus för första gången. Det är idag exakt 53 år sedan.
1953 + 53. Det händer bara en gång.
Jag föddes kl 06.10 på morgonen.
Hemma har vi en riktigt gammal klocka som går med lod. Loden måste dras upp varje dag. Klockan är från 1830-talet. Verkligen fin och värdefull. Och den går som en klocka.... stannar aldrig, såvida man inte glömmer att dra upp loden.
Men en enda gång har den stannat. Det var dagen då jag fyllde 50 år!! Då stannade klockan av sig själv på..... just det... 06.10! Hur är det möjligt?
Var det ett tecken från den andliga världen att nu "resettar" vi ditt liv, Torgny.
För just sedan jag blev 50 år har jag påbörjat en lång resa i livsförändringens tecken...