Han kunde ju ha tappat håret

I min uppväxt vae jag jätterädd för att bli tunnhårig och tappa håret. Min bror tappade nästan allt hår vid 20 års ålder. Skulle jag gå samma väg?
Jag var jätteorolig. Att tappa håret var att tappa allt. Ett redan dåligt självförtroende skulle i princip bli utplånat. T ex var det ju uteslutet att få tjejer om man skulle tappa håret. Trodde jag då. Jag gick till läkare, mätte hårtätheten i hårbotten m m. Jag började ta preparat mot håravfall i preventivt syfte.
Lyckligtvis klarade jag mig helt från håravfall. Med livets gång har mitt hår blivit tunnare och glesare, men jag har ändå härtäckning över hela huvudet och har inte blivit skallig, inte ens fläckvis.
I sjätte klass på Österportskolan fanns en kille som hette Benny. Han såg bra ut, en sådan jag såg upp till. Han hade i sig väldigt tunt blont hår. Och jag vet att han var rädd för att tappa håret. En dag råkade han i ett våldsamt slagsmål, som var så vanligt på den tiden (vem säger att det var mycket lugnare förr, det är inte min erfarenhet!). Och hans motpart drog i hans hår väldeliga. Jag var jätterädd att det skulle gå av, för det såg så ut. Och det var Benny ocskå. Han klarade sig dock, men håret såg ut att vara tunnare dagarna efter slagsmålet.
Dock, jag såg Benny för ett tag sedan. Och han var precis som jag. Hade håret i behåll med täckning över hela hjässan, lite tunnare med åren, men inte värre än så.

Det är skillnad på artister och artister

Jag har alltid uppskattat de som är verkliga artister. Med det menar jag en artist som står för något, har något att uttrycka, samt gör det på ett sätt som övertygar.
Vidare att sådana artister vet vad de gör och gör det med klass. Och som kan ha båda epiteten; bredd och kred.Ofta är denna typ av artister också sjåsfria, och behöver inte lägga till massor av attityd. De behöver inte visa upp någon konstlad ytan, för det har djupet, brukar jag säga.

För många år sedan fanns det en flicka i Sverige som kom fram med en väldigt bra röst. I ett tidigt skede omsvärmad av Bert Karlson och hans omgivning, i ett tidigt skede framstod hon som ännu en popflicka bland många.
Väldigt snabbt trädde nåt annat fram. En artist som förutom en utomordentligt bra röst, även visade upp säkerhet, integritet och ett mycket brett register. En artist som plötsligt stod för sig själv utan tiden trender och uttryck, och vågade vara sig själv. Utan attityd, yta eller påklistarde etiketter. En artist som är lika bra is itt framförande som i sin röst. Ledig, med en otroligt naturlig rytmik i alla kroppsliga rörelser och som lekande lätt klarar av att sjunga allt.
En artist som dessutom är intelligent med mycket klara åsikter, i såväl politik som'
människosyn. Och som är livsbejakande och verkligen tar till sig och använder det som livet erbjuder.

För många år sedan sa jag till mig själv att detta är en verklig artist. Kände det på mig, märkte hur hon skiljde sig från mängden. Det finns få sådana. Lill Lindfors är en riktigt bra artist.
Vad jag inte visste då för några år sedan var ju att denna artist jag talar om sedan skulle bli min egen artist på mitt eget skivbolag.
Jag sågen konsert med artisten igår. Och fick allt jag tänkt och känt i många år bevisat. Överbevisat! Jag talar om Lisa Nilsson.

Esteterna

Ibland reflekterar jag över mina idoler, mina musikfavoriter.
Och förutom att jag gillar så vitt skilda musikformer, nästan allt, så
är även utförarna, artisterna, så väldigt olika.

Idag tänkte jag på "esteterna". Mitt eget begrepp. Artister som har ett väldigt
estetiskt uttryck. Ofta sofistikerat, noggrannt, väl genomarbetat, intellektuellt.
Artister som står för något som också går igen i deras person, uttryck eller sätt att
visa sig. Jag tänker på artister som David Bowie, Bryan Ferry, David Byrne, Depeche Mode etc. Esteterna.
Skulle gärna velat lägga till Freddie Mercury, men han hade så många olika sidor och
var väl mer en den moderna dekadansens artist.

Andra typer är svettiga grovjobbare som Bruce Springsteen, eller jordnära artister som Johnny Cash.

Ska återkomma till olika typer.