Faster Greta

Faster Greta bodde också på Stallmästaregatan 9 A i Malmö. Mittemot oss på samma våning. I en stor enrummare. Greta var min riktiga faster, min fars syster. Hon bodde där långt efter oss, ända tills hennes död. Jag var där ofta och hälsade på .
Faster Greta levde ensam. Och hon älskade oss brorsbarn. Hos henne var man alltid välkommen. Än idag önskar jag att jag hade besökt henne än mer.Hon har berättat o.ch gett mig så mycket om gamla Malmö, gamla tider. Hon var en berest och erfaren människa. Kommen från arbetarhem och hade allt vad arbetarklass heter i själen. Och så älskade hon Beatles.
Hennes stora förtjusning på äldre dagar.
Faster Greta finns närvarande i vårt hem. Vi har massor av ärevegods. Vår gamla klocka,
delar av vår servis etc. Men mest av allt lever hon kvar i minnena. Faster Greta har en mycket stor plats inom mig.

Stallmästaregatan 9 A

Stallmästaregatan 9 A är min första address. Här bodde jag mellan 0-6 år. Jag minn delar av dessa år förhållandevis tydligt. Jag kan se rummen framför mig. Vi hade 2 rum + kök. Vi var tämligen trångbodda. Hela familjen sov i ett rum. Och så hade vi ALL dag verksamhet i det andra rummet. Det stora rummet. Där hade vi bl a ett piano. En morgon , ytterst tidigt, sate jag mig som 5-åring och klinkade på det. Varpå min far blev upprörd och sa att så tidigt kan man inte spela piano. Men då svarade jag att "det skiter jag i". Och då blev han vansinnig. En av få gånger som han har blivit rikigt arg på mig i hela livet!

TV - missöde nr 2

Jag jobbade i flera år med det danska bandet Dodo & The Dodos.
Bra band, trevliga månniskor.
Det var en jättesatsning. Dodo slog igenom som sångerrskan i den danska
fotrbollssången " Vi är röde, vi är hvide".
Som det för övrigt var jag som lanserade i Sverige och som blev en dundersuccé.

Dodo & The Dodos gick bra. Spelades mycket i radio, sålde på fint.
Men vi behövde ett riktigt genombrott.
En låt, en hit , som kunde framföras i TV.
Plötsligt infann sig möjligheten.
Jag lyckdes få in bandet i ett nytt nöjesprogram. Året var 1989. Programmet spelades in och gjordes i Växjö.
Så vi åkte dit. Det var ett liveprogram. Förberedelser hela dagen med soundcheck, make-up, genomgång av programmet , intervjuförberedelser. Ja allt!!!


Dodo & The Dodo's skulle vara med i senare delen av programmet. Även det var bra. Då hade programmet mest tittare.
Så var der dags. Sändningen kan börja. Programmet börjar planenligt, allt går enligt ritningarna.
Vi är halvvägs in i programmet. 10 minuter kvar till att Dodo & The Dodo's ska stå på scen.
Nervositeten börjar komma, men allt är ändå lugnt. Men det är mycket som står på spel. Ska detta bli gruppen definitiva genombrott till en större publik? Ja, t o m till ett helt land.

Plötsligt händer något högst oväntat. TV-byggnaden i Växjö är bombhotat. Den måste utrymmas. Sändningen avbröts. detta kan inte vara sant? Men jo, det är det. Jag frågar om programmet ändå kommer att sändas efter att bombhotet är avvärjt. Ingen vet, ingen kan svara.
Vi står ute i kylan ( för det var ju vinter) och väntar. Alllt känns totalt hopplöst och meningslöst. Hur kunde detta hända. Och varför? Och av vem?
Polisens genomsökning tar tid. Det blir allmer uppenbart att det inte blir nåt mer program.
TV kan ju inte ändra för mycket i tablåerna. Det beslutas att resten av programmet utgår.
Allt var förgäves. Och det fanns ingen chans att få in dem i ett annat program.
Det stora genombrottet blev inte. Och kom inte heller senare.
Maximal otur. Bombhot mot Tv-Hus är sällsynt. Varför i lilla Växjö?

2 gånger åkte jag på stora missöden med danska artister i svenska TV-program.
Två verkligt bra chanser som både gick om intet.

April - lurendrejeriets månad

Vi brukar alla luras den 1:e april.
Men vädret i april luras hela månaden.
Ena dagen jättefint och varmt.
Alla tar av sig, går i T-shirt och ställer sig och grillar.
Nästa dag , iskall vind som går genom bärg och men.
Och så många som blir förklylda i april.
Fört att man tror det är varmt, tror det är vår.
Men sällan så. Finare väder ja, men knappast varmt. Och ibland
riktiga bakslag.
Lurendrejeriets månad.

Fredagsnöje som ledde till svår operation

När jag jobbade på KF-lagret var vi 4 st som alltid spelade badminton varje fredag.
Vi var alltid två lag - och samm i varje lag. Kampen stod om vem som skullle stå för fikan efteråt.
Vi spelade på Aurahallen, som då drevs av min gamla klasskamrat, Jan-Åke Persson. Själv juniormäsate i badminston sådd en fantastisk karriär som kom av sig nånstans.
Allt detta var ett trevligt fredagsnöje. Och riktogt bra motion- Så kul vi hade.
Men en dag så sträckte jag mig så mycket i badmintonmatchen att axeln gick ur led.
En obeskrivlig smärta, det värsta jag nånsin varit med om. Och jag fick åka in på sjukhus för att få dit armen igen. Fruktansvärt!
Efter 2 veckors konvalescens så fick jag börja träna armen igen. Och sedan börja jag spela badminton igen.
Men så hände det en gång till. Där slutade min badmintonkarriär, den trevliga fikan och fredagsgänget från KF-lagret.
Tyvärr så är det så att när en axel går ur led, så tänjs ledbanden. Och risken att det ska hända igen ökar för varje gång.
Så blev det ocks¨. Nästa gång hände det när jag dansade med Tina. Och sen hände det ytterligare en gång. Historien om kaustiksodan och när jag färgade kläder, som jag har skrivit om.
Det var så hemskt varje gång det hände.
Så till slut estämde jag mig för operation, tillsammans med läkaren.
Det är en svår operation. Med viss osäkerhet. Ledbanden ska kapas för att hålla arm och axel ihop.
Då måste kirurgläkaren veta hur mycket som ska kapas. Läkaren sa att jag kan inte garantera att det blir helt bra, men troligen.
Operationen utfördes sedermera av den mest erfarna ortopedkirurgen på Mas, Per Edwards.
Enormt skicklig. Operationen gick bra. Armen fick ligga fastlåst i 2 månader och sedan var det många veckors träning innan den kom igång.
Egentligen visste maninte hur bar det hade blivit förrän jag började träna.
Men reselutatet var fantastiskt bra och axeln har aldrig åkt ur ledigen.
Jag har ca 10% mindre rörlighet i högerarm, men det märks inte.