Fredagsnöje som ledde till svår operation

När jag jobbade på KF-lagret var vi 4 st som alltid spelade badminton varje fredag.
Vi var alltid två lag - och samm i varje lag. Kampen stod om vem som skullle stå för fikan efteråt.
Vi spelade på Aurahallen, som då drevs av min gamla klasskamrat, Jan-Åke Persson. Själv juniormäsate i badminston sådd en fantastisk karriär som kom av sig nånstans.
Allt detta var ett trevligt fredagsnöje. Och riktogt bra motion- Så kul vi hade.
Men en dag så sträckte jag mig så mycket i badmintonmatchen att axeln gick ur led.
En obeskrivlig smärta, det värsta jag nånsin varit med om. Och jag fick åka in på sjukhus för att få dit armen igen. Fruktansvärt!
Efter 2 veckors konvalescens så fick jag börja träna armen igen. Och sedan börja jag spela badminton igen.
Men så hände det en gång till. Där slutade min badmintonkarriär, den trevliga fikan och fredagsgänget från KF-lagret.
Tyvärr så är det så att när en axel går ur led, så tänjs ledbanden. Och risken att det ska hända igen ökar för varje gång.
Så blev det ocks¨. Nästa gång hände det när jag dansade med Tina. Och sen hände det ytterligare en gång. Historien om kaustiksodan och när jag färgade kläder, som jag har skrivit om.
Det var så hemskt varje gång det hände.
Så till slut estämde jag mig för operation, tillsammans med läkaren.
Det är en svår operation. Med viss osäkerhet. Ledbanden ska kapas för att hålla arm och axel ihop.
Då måste kirurgläkaren veta hur mycket som ska kapas. Läkaren sa att jag kan inte garantera att det blir helt bra, men troligen.
Operationen utfördes sedermera av den mest erfarna ortopedkirurgen på Mas, Per Edwards.
Enormt skicklig. Operationen gick bra. Armen fick ligga fastlåst i 2 månader och sedan var det många veckors träning innan den kom igång.
Egentligen visste maninte hur bar det hade blivit förrän jag började träna.
Men reselutatet var fantastiskt bra och axeln har aldrig åkt ur ledigen.
Jag har ca 10% mindre rörlighet i högerarm, men det märks inte.