Jag skulle behöva 5 liv

Ibland önskar jag att jag gjorde nåt helt annat, eller var nån helt annan.
Kanske bodde på landet och njöt av det livet. Eller var biståndsarbetare i ett land långt bort.
Eller var en musiker som levde vagabondliv.
Det fanns egentligen fem olika saker som jag under min lervnad har velat bli. På allvar.
Först var det journalist. Sen skulle jag satsa på att bli nationalekonom. Därefter var det biståndsarbetare. Allt låg nära, inom räckhåll, och jag kände mig fram.
Sen var det nära att jag stannade som lagerarbetare på KF's lagercentral i Malmö, för att jag trivdes så bra där.
Så fanns det en underliggande dröm att jobba med musik i olika former ( vilket jag alltid gjort parallellt) och kanske driva skivbolag.
Så blev det också och har varit nu i nästan 30 år. ATT det blev så var en slump.
En kompis, som jobbade på Amalthea, skulle ta ett sabbatsår och åka til Sydamerika.
Jag skulle vikariera. Det har jag gjort nu i 30 år....

Det blev kanske det mest spännande, varierande, breda, svåra, omfångsrika, mångfacetterade jobb jag kunde få.
Och har inneburit så många goda stunder genom åren.
Men också mycket slit, extremt mycket jobb och tuffa motgångar av och till.
Och otacksamt. Jobbet består till stor del att hjälpa, lamnsera och föra fram arytister till rampljuset, samt
göra ett bra jobb med olika partners. Många av de jag arbetat har kommit långt . Tack vare dem själva, men kanske också lite tack vare lilla mig. Men tacjsamheten tillbaka är ringa.
Den kanske man får först efter man lämnat detta livet.
Mina övriga 5 liv lär jag nog aldrig få leva, men jag nafsar fortfarande på livets goda stunder
när det bjuds.

Trygghet på en tankstation

När jagkommer in på en tanksstation modell större, sådana som de är idag t ex Staoil, Preem m m, så går man in i en stor butik där plötsligt allt man behöver för stunden finns att köpa. Åtminstone upplever man det så. Förutom tidningar och tobak, så kan man fika, handla mat hem, äta där, köpa godis, köpa verktyg.
Jag kan känna mig trygg när jag kommit in på en tanksstation. En tillfällig känsla av trygghet.
Mankan t o m hänga där ett tag. Märklig känsla.

Jag och folkmusik

Jag skrev nyligen om mittf örhållande till jazz, som är lite speciellt.
När det gäller folkmusiken har jag mycket starka band.
Jag skull vilja påstå att jag är en gpd kännare av svemnsk folkmusik. Jag har och spelar själv svensk folkmusik på dragspel och andra instrument. Jag har meverkat på skivor och jag har varit medverkande producent. Jag har gett ut mycket folkmusik.
Men framförallt älskar jag svensk folkmusik av skilda slag. Och har alltid gjort.
Det största av allt jag rört vid är Filarfolket som än idag framstår som den största
folkmusikgrupp av modernt snitt som Sverige haft. Inget kommeri närhetena av den unika mix
och kunnande , glädje och känsla som de förmedlade.

Jag vet inte varför jag böjer mig så för svensk folkmusik. Det kanske är det vemodiga, tungsinta
som vilar över musiken och sannolikt speglar det hårda liv vi nordbor har levt under många hundra år i historien.
Det är också ett bejakande av sin egen kultur. Och framförallt historia. I positiv bemärkelse.

MEN allra mest är det som alltid i mitt fall musiken själv som talar. Det finns så mycket bra melodier, kluriga låtar och intressanta rytmer och danser i svensk folkmusik.

Nu är jag en stor älskare av fpolkmusik i världsmening också. Och då ska vi väl kalla det world music. Min skivsamling är full med musik från alla världens hgörn. Och jag gräver ständugt djupare och lyssnar regelbundet på all typ av folkmusik.

Ljungmans Verkstäder

Ljungmans Verkstäder i Limhamn. En gammal verkstadsindustri , numera avsomnad.
Här jobbade jag en sommar som lagerinventerare. Jag räknade muttrar, spik, skruvat i det oändliga. Vi var ett stort gäng som fick detta jobb. Långa dagar. Långt för mig att cykla dit.
Men ett lärorikt sommarjobb.
Miljön var verkligen verkstadsindusti. Mörkt, skitigt, tungt.

Jazz

Vad väldigt få vet är att jag är till stor del uppväxt med jazz. Och har en relativt stor kunskap och insikt i jazzmusik och jazzens historia. Min bror spelade jazz hela 60-talet. Genom honom fick jag en ofrivillg ingång till jazzen. Själv lyssnade jag ju 60-talspop och rock och allt som egentligen hände då. Men jag kunde inte undgå jazzen i vårt hem...
Min bror spelade med alla tänkbara jazzmusiker och konstellationer i Malmö. Jazzen var stark här. Speciellt stark i Malmö och Köpenhamn. De flesta "stora" artister började som jazzmusiker såsom Mikael Wiehe, Jaqcues Werup etc. Min bror har spelat med dem alla. Så det var jazz paralellt med Beatles, Stones, Who, Jefferson Airplane etc hemma. Gissa om det var strid kring grammofonen. Först hade vi gemensam som hela familjen använde. Lyckligtvis fick min bror sedan en egen grammofon.