"Är du en sån där beatle?"

Under min uppväxt var min far mycket noga med att jag klippte mig regelbundet.
Jag fick inte ha långt hår, inte ens när det blev populärt och delvis accepterat.
Detta var något som jag succesivt revolterade emot, för att sedermera göra upproret ullständigt genom att ha ett mer hippieliknande utseende.
Men det är en annan historia. Nu är vi vid ca 12-13 årsåldern. Åren 1965-66. Vi bodde på Rundelsgatan precis nära där Caroli City ligger idag. I huset där vi bodde fanns en frisör. Det var typ en riktigt gamlla hederlig herrsalong där tiden hade stått still i minst 40 år. Frisören där hade varit frisör så länge han själv kunde minnas. Inredningen var väl lika gammal som han
och saxar, hårvatten och klippstolen var det mest elementära en frisör kan ha.
Han var också ganska elementär som person. Han kunde bara klippa på ett enda sätt. Klippa av allt hår vid sidor och i nacken ända in till huden, alltså snagg. Och så kunde han variera sig lite med klippningen på hjässan beroende på hårsvall och hårtyp. Men i princip kunde han bara göra en gammeldags traditionell herrklippning som bara kunde se ut på ett sätt.
Jag led varje gång jag satte mig i hans stol. Och jag visste resultatet. Jag såg alltid likadan och lika tråkig ut när jag gick därifrån. En gång försökte jag få honom att klippa lite annorlunda. Det var första och sista gången. Då sa han "Du är väl inte en sån där beatle"? Syftningen var tydlig.
Han hatade Beatles och deras hårmode. Det var hans stora hot i tillvaron. Många frisörer trodde ju att de skulle bli arbetslösa p gr av Beatles och hårmodet. Och denna, min frisör, var helt förfärad, upprörd och orolig. Hela hans världsbild hade rasat samman med Beatles. Och här satt jag, den största Beatles -fantasten av alla, som önskade mig en helt annan frisyr fast jag inte fick p gr av min far och får höra av min frisör att "du är väl inte en sån där beatle".