Mörkrädd

Jag har alltid varit mörkrädd. Lite bättre har det blivit på senare år.
Men jag minns särskilt när vi bodde i Skanör på somrarna.
Vårt hus låg på en enslig väg. De sista 400 m var helt mörka, utan ljus.
Jag kom ofta hem sent på kvällen när det var mörkt.
Och varje kväll var jag så rädd , så rädd.
Jag cyklade alltid ( nåt annat skulle jag inte våga).
Så jag tog sats. Och cyklade det fortaste jag kunde. Rusade in genom grinden, ställde cykeln mot huset och rusade in.
Det tog ca 1 minut och denna minut var lika lång och obehaglig varje gång.

Malmö Redhawks

Det är inte alla som vet det, men mitt förhållande till Redhawks är mycket starkt.
Att gå på hockey är bland det roligaste jag gör och så har det varit i massor av år.
Det räcker att jag kommer in i Malmö Arena, innan matcherna ska börja, så fylls jag
av ett välbehag. Totalt avkopplad, totalt bortkopplad från allt annat och kan bara leva i den stunden. Det är underbart.
Sen gillar jag hela den inramning, den underhållning, spänning, musiken, farten, dramatiken som man bjuds på under ca 3 timmar.
Jag har även engagerat mig i Redhawks. Köpt in mig i laget med aktieandelar, om än blygsamma, går på alla möten och är väldigt intresserad av allt som sker i klubben.

Bilprovningen

Besiktigade bilen nyligen. Förr var besiktningen en pärs. Bilprovarnas attityd var som östtyska gränspoliser. Idag tycks de ha gått på charmkurs. De är trevliga, hjälpsamma, språksamma.

Inlåst på en Statoilmack

För dem som följer min blogg så har jag ytterligare en egenhet, nämligen att bli inlåst på det mest märkliga ställen. T ex Malmö Arena som jag tidigare berättat om.
Detta jag nu ska berätta hände för en del år sedan. Jag var på Statoil och tvättade bilen.
Det var kväll. Jag var med inne i "tvättstugan". När tvätten var klar så höll jag mig kvar och satte på antennen, ändrade backspeglarna m m. Plötsligt går dörrarna igen.
Och jag kommer inte ut hur jag än gör. Dessutom var detta sent på kvällen , så det var ingen annansom skulle tvätta bilen.
Jag kom inte ut. Inlåst på Statoil!
Och detta var när mobiltelefonerna var gammalmodiga. Inga sms, inget internet. Jag fick ringa hem till Tina, som i sin tur fick ringa macken. Så kom de ut och öppnade. Pinsamt!

Personligt

Jag har fått höra från olika håll från dem som läser min blogg att jag borde skriva mer om mig själv. Mer personligt. Om inte jag gör det kommer ingen att göra det.
Jag tar den uppmaningen och utmaningen på allvar. Dock kommer jag att hålla fast vid min etiska bloggprincip att inte lämna ut andra (såvida det inte är helt oskyldiga saker) , utan hålla allt till mig själv.

Branddammarna

I Skanör, där jag bodde på somrarna, så fanns det s k branddammar.
Några var naturliga dammar, några var "anlagda".
En branddamm hade funktionen att här kunde brandkåren hämta vatten och fylla på brandbilen vid brand. Därför ansågs barnddammarna förr fylla en viktig samhällsfunktion.
Vi hade stor respekt fär branddammarna. De låg nära hus och bebyggelse. Och särskilt en damm i "Vången" i Skanör var inbäddad i mystik. Ingen visste hur djup den var. Det sades att den var så djup att det inte gick att mäta. Och om man gick i dammen så var den full med gyttja längs kanteran ( troligen sant) så då skulle man aldrig komma upp igen. Så vi var alla så rädda för att ens närma oss denna branddamm och ävenalla andra branddammar.
De var den verkliga skräcken; det mystiska och det farliga.

Bakväg till Kulturbolaget

PÅ 80-talet låg KB vid Erikslust, i det gamla "danspalatset" som just hette Erikslust.
Här var jag mycket och såg många konserter. Och hade band/artister som spelade här.
Och jag har själv spelat där med Sieben Slips.
Dan Hyöander spelade på KB flera gånger om året som oftast.
Jag kände de dåvarande ägarna väl. Och relativt ofta fick jag gå in bakvägen ( som vissa andra också fick. Vi var en liten "KB-svans"). Bakvägen var en järntrappa som satt på sidan av huset.
Den sida som vetter mot Fridhemstaden.
När man kom upp för trappan kom man rakt in i KB's kök. Så i likhet med Kramer Pub (se tidigare blogg) så sa man "hej hej" till kökspersonalen och så försvann man snabbt in i lokalerna...

Gula faran

När jag var liten var vi alla rädda för "gula faran".
Gula faran fanns på Kirseberg. Ingen visste riktigt vad det var.
Troligen nåt gäng som man kunde hamna i slagsmål med.
Själv vet jag ingen som råkat ut för den, men alla levde med skräcken "gula faran".
Namnet är också lite märkligt. Vet inte varifrån det härstammar. Visserligen fanns det ett gult hus i Beijers park. Och på 60-talet var många rädda för Kina. Kineserna kommer och tar oss ( om inte ryssen hinner före).
Fenomenet är dock att i varje stadsel var man rädd för den närmaste grannen. Där fanns farliga gäng. Trodde vi , eller så var det sant...

Bakvägar

Det finns ett "fenomen" som är vårt att uppmärksamma, nämligen bakvägar..
Jag vet inte hur vanligt förekommande det är idag, men det fanns en periodi mitt liv där jag tillbringade största delen av min lediga tid på krogen. När jag var ute ständigt och jämnt.
Då blev man också "känd" på vissa ställen och började tillhöra "the incrowd".
Dessutom hade jag vissa fördelar med mitt jobb i musikbranschen.
Med bakdörrar menar jag då att det gick att komma in på vissa nöjeställen via en bakväg eller bakdörr. Ofta ganska absurda sådana.

Det verkligt roliga exemplet är Gungan. Gungan var ett jazzställe som var mycket populärt under 70 - och delvis 80-talet. Det låg i Kramerhuset och ingången låg ungefär mittemot
Kockska Krogen ( idag Årstiderna). Kön in var oftast lång och tråkig. Gick långsamt.
I samma hus låg Kramer Pub som var ett annat andningshål. Där var ingen kö utan det var ett "öppet " ställe, - bara att gå in.
Efter ett tag var vi några som kom på att man kunde ta sig in till Gungan via Kramer Pub.
Genom att springa igenom köket på Kramer Pub så kom in på Gungan på andra sidan.
Givetvis inte tillåtet och kökspersonalen blev rosenrasande. Men vi bara sa "hej" och så rusade man vidare innan någon han reagera. Och vips så stod vi inne på Gungan och sedan var det ingen som kunde bry sig. Och där blandade vi oss snabbt med alla andra gäster.
En utmärkt bakväg. Det kommer flera.

Om snällhet

Många sätter likhet mellan snällhet och dumhet.
Tycker att vara snäll är väl ingen egenskap som räcker.
Jag håller verkligen inte med.
Jag sätter likhetstecken mellan snällhet och godhet.
Att vara snäll är oftast den finaste egenskap en människa kan ha.
För mig innebär det en person bryr sig om andra. Som vill andra väl.
Oftast förknippad med ödmjukhet och förståelse, vänlighet och värme.
Egenskaper jag värderar mycket högt.
Dags att inte se ner på ordet snäll.
Dags att "uppvärdera" snällheten.

Alfölds bröd och hjortron

När jag gillar något vill jag försäkra mig om att jag har rikligt av detsamma.
T ex Alfölds ungerska bröd som inte alltid var så lätt att få tag på.
En gång var jag på Coop vid Wessels. Då kom det in en vagn med Alfölds ungerska som de lastade in i hyllorna. Till expeditens stora förvåning så tog jag alla bröden och tömde hyllan direkt. Köpte samtliga. Lika bra tänkte jag och åkte hem och fyllde frysen.
En annan sak jag gör. Jag älskar hjortron. Varje år i aug-sept så finns det hjortron att tillgå. Ibland färska, men även djupfrysta. Dessa finns bara en ytterst begränsad period. Då går jag in på Ica Maxi och köper samtliga paket. Åker hem och lägger i frysen. Så har jag för ett år framåt. Till Tinas stora förtret som bara tycker att jag fyller frysen......

Österportskolan

Jag började min skolgång på Österportskolan i Malmö. Häromdagen gick jag förbi denna skola.
Och den ser exakt ut som den gjorde när jag gick där. Exkt samma fasad, samma skylt, samma grindar. Förmodligen är den helt renoverad invändigt, men utanpåhöljet är exakt.
Bredvid skola låg det ungerska bageriet Szantos Bageri, som sedermera blev Alfölds Bageri.
Bästa bröd jag nånsin ätit. Tyvärr gick bageriet i konkurs för en del år sedan. Szantos son gick i min klass.
Min skoltid på Österport är från 1:a till 6:e klass. Sedan när jag kom till Rörsjäskolan, så hade vi ändå vissa lektioner på Österport, bl a hemkunskap.

Telefonsnarkande

Vi går tillbaka ca 4-5 år i tiden. Jag deltog i en telefonkonferens med 6-7 personer.
Det var ett långt och tråkigt möte. Jag tror ( eller snarare jag vet) att jag nickade till efter ett tag.
Och uppenbarligen så har jag snarkat lite. För plötsligt hör jag nåon av deltagarna som undrar vem det är som snarkar? Då "vaknar" jag till. Och låtsas som ingenting.
Det var ju ingen videokonferens. Och ingen fick nånsin veta vem det var som somnade och snarkade i mötet....

Kan man stå och sova?

Kan man stå och sova? Det påstås åtminstone att jag har gjort det.
Ibland kan jag bli väldigt trött.
En gång på 90-talet var jag i London med några medarbetare från MNW. Vi
gick till en afrikansk klubb sent på kvällen.
Det var en svängig musikupplevelse i en mycket trång lokal.
Enligt mina kolleger stod jag rakt upp och sov delar av konserten.
De tyckte att det var en otrolig bedrift och undrar hur jag gjorde.
Det vet jag inte, jag sov ju.

Malmö vill alltid vara störst....

Malmö är ingen riktig storstad. Det är en underbar stad och har fördelarna av att var både stor och liten på samma gång. Men staden , eller snarare de som styr, vill alltid att Malmö ska vara störst.

Kronprinsen var länge Nordens högsta byggnad
Turning Torso ÄR Nordens högsta byggnad
Malmö Stadsteater var länge den tredje största teatersalongen i Europa.
Kockums Varv var det tredje största i världen
Värnhemskolan var länge Nordens största skola

osv osv
Listan med exempel kan göras längre.
Om man inte är störst kan man ju leka störst. Det är vad Malmö gör.
Med god framgång.

Jag och Sven Tumba

Sven Tumba har avlidit. En av Sveriges största idrottsmän någonsin och förmodligen den bästa ishockeyspelaren vi sett.
Jag kände inte Tumba ( men det gjorde däremot min far, men säg vem han inte kände?).
Men han var som en barndomsvän. Någon jag växte upp mig.-
Och så fick jag till min stora glädje vara med och se och följa honom när han asvlutade hela sin karriär med att spela ishockey i Malmö FF (det som numera är Malmö Redhawks).
Varje gång han var inne på isen var det en fröjd. Det är mitt eget speciella minne av Sven Tumba.