Han fick inte ens lov att vinka

I mina uppväxtår, närmare bestämt mellan 9 till 15, så bodde jag på Torget i Skanör. Jag bodde i Skanör samtliga år fram till 18, men just under dessa år hyrde vi en del av ett hus vid Skanörs torg. Jag bodde på andra våningen. Hade ett fönster med utsikt på gatan. Mittemot låg ett jättehus som tillhörde den rika Nathorst-familjen.
En förgrening av Axelson-Jonsson - släkten. Huset var helt insynsfritt. Ingenstans kunde man se in. Fönstren var alltid fördragna. Aldrig såg man någon, även om man visste att de var där. Det var ett mycket stort hus med pooler och trädgårdar innanför. De var mycket rika. Jag var alltid nyfiken. Frågade mig hur ser de ut? Vad äter de? Hur lever de? Är de som vanliga människor? Jag kände inga rika, kom från helt andra miljöer, faktiskt slummiljöer i Malmö. Och nyfikenheten växte i takt med att man aldrig fick se dem i huset mittemot.
Men så en dag såg jag en kille i ett fönster. Han var i min ålder. Vi sågs flera gånger. Till sist började vi vinka till varandra från våra fönster. Men vi träffades aldrig. Han fick inte lov att prata med mig, att träffa mig. Jag var från en annan samhällsklass. Han fick inte umgås eller leka med någon som mig. Han fick inte ens lov att vinka. Klasssamhället när det är tydligt. Det låter som 1800-talet, men det jag beskriver ovan är sent 60-tal.