Cadiz och ensamheten

Sommaren 1978 åkte jag till Spanien för fyra veckor semester. Hade läst spanska några år på kvällskurs, så jag ville träna språket. Det gjorde jag delvis i Malnö med alla chilenska och latinamerikanska kontakter jag hade. Men det är ändå skillnad att vara i landet där språket talas.
Jag hälsade på min vän Birgitta i Santander, norra Spanien. Hon gick på språkkurs där. Verkade så trevligt. Och många trevliga människor. Så socialt. Efter Santander bestämde jag mig för att göra en riktig helvetesresa. Resa tåg genom hela Spainen, från norr till söder, i ett svep. I högsommarvärme. För det första gick det inte. Jag fick byta tåg ideligen. Och Interralikortet gällde inte på alla linjer.
Så det var bökigt. Men jag tog mig fram och kom till slut till södern och staden
Cadiz. Som jag hade läst om och skulle vara fin. Och så var det sista utposten.
Mot Nordafrika och Marocko, Som jag sedan skulle resa vidare till.
Jag reste helt själv. Många resor gjorde jag själv. Inte alla, men många. Däremot träffade jag alltid folk, Spontant, eller vänner jag bestämt att träffa. Som t ex Birgitta, nämnd ovan.
Resan från norr till söder var jobbig. Ensam. Ingen som jag, inga interrailare som det hette då. Numera säger man backpackers.
Men i Cadiz skulle jag ha det bra. Bo bra, äta bra, bada, ha det mysigt. Och träffa folk. Men vad hände? Jo, i Cadiz fanns bara spanjorer och spanjorskor. Och bara spanska turister. Ofta sökte jag mig ju till likasinnade , dvs holländare, engelsmän, kanadensare, eller vad det nu var, som var ute och reste. Det var ofta lätt att få kontakt. Men i Cadiz var det bara inhemsk befolkning. Och min spanska räckte inte så långt. Och det var ingen stad med socualt umgänge. Få ställen, få samlingspunkter. Visst, vacker, fin historisk stad.
Men jag kände mig mycket ensam. Dessutom hade jag bestämt att stanna där hela 6 dagar. Det var länge när man interrailade.
Men jag höll ut. Gick på stan, gik och badade, satt och åt. Allt själv. Hela tiden.
Dödade tid. Myntade det uttrycket för mig själv: döda tid. Se till att tiden går och det inte blir alltför långtråkigt.
Till slut stod jag inte ut och åkte till Marocko. Men det är en annan story.
Cadiz är kvar i minnet som kanske de värsta ensamhetsdagarna jag nånsin haft.
Oj, så ensam jag var!