Inlåst i biltvätten

När jag tvättade bilen och den var klar, så skulle jag sätta tillbaka radiomasten sant ändra tillbaka backspeglarna. Jag valde att göra detta inne i tvättrummet. Det tar ju bara nån minut. Och det regande utanför. Vips så stängdes tvättrummet igen.
Jag försökte öppna dörrarna. Gick ej. Jag försökte trycka på olika knappar. Inget hände. Jag försökte ropa på nån utanför. Där var ingen. Och personalen på macken gick ej att nå för att biltvätten ligger långt ifrån mackem.
Där stod jag inlåst i biltvätten mitt på ljusa dagen.
Och jag hade inget nummer att ringa. Men jag hade ju mobilen. Fick ringa till Tina.
Lyckligtvis fick jag tag på henne. Hon fick leta upp numret till macken, ringa dity och säga att hennes man har blivit inlåste i biltvätten (!!!). Vilket samtal!
Och så fick de komma och öppna. Gissa om de skrattade.

Slottstaden

Slottstaden är en stadsdel i Malmö. Ofta förknippad med fördomar och benämnd som
"överklasstadsdel" , "käppastaden" osv. Om det finns någon sanning i dessa beämninar så finns det åtminstone många andra sanningar.
Slottstaden är stadsdelen nära havet. Omgiven av parker, Slotts- och Kungsparken,
Rönneholmsparken och Pildammsparken. Slottstaden är nog Malmös ljusaste område. Husen är för det mesta byggda med stora avstånd. Stora grönområden emellan. Överhuvudtaget ett luftigt område.
Jag har alltid haft en stark känsla för Slottstaden. Kanske för att jag bodde där mina 6 första levnadsår. Eller för att min släkt bodde här.
Men jag har också haft kompisar här. Men framförallt tycker jag det är en så fin atmosfär i området. Och idag är det knappast käppastaden...

Abbey Road del 2

Så är jag inne i Abbey Road studios. Tittar först i den "lilla" studion, där de flsta Beatles låtar gjordes. Kontrollrummet, mickarna , ja allt. Och i byggnaden fanns t o m catering.
Jag inser också att här har många spelat in sedan 40-talet. Detta är en legendarisk studio, inte bara på gr av Beatles. Många klassiska verk har fått sin bästa inspelningar här. Egentligen var det en inspelningstudio för klassisk musik. Därför gick vi över till den stora studion. Ett jätterum som rymmer en symfoniorkester. Med kontrollrummet ovanför. Många Beatles låtar, även utan stora orkestrationer, spelades in här. Och så sprang de upp till kontrollrummet på andra våningen för att lyssna på tagningen.
Mikrofonerna från 60-talet är kvar. De är fortfarande bland de bästa som finns. Varje mikrofon kostar ungefär 1 milj styck.

Onekligen kändes det magiskt att vara på plats. Kreativitetens inre rum. Det var här det hände. Det var här det blev till. Några av de största melodierna någonsin.
Denna kväll på Abbey Road Studios etsar sig fast som ett av de bästa minnena jag har
gällande musik och kreativitet.

Abbey Road del 1

1998 fick jag den stora förmånen att få avslägga en visit i Abbey Road Studios i London. Abbey Road Studios är den studio där merparten av allt Beatles gjorde är inspelat. Studion ägdes av EMI och EMI var Beatles skivbolag. Egentligen skivmärket Parlophone på den tiden, men EMI-ägt.
Abbey Road studios ligger precis som namnet anger på Abbey Road.
Genom en bekant som var studiotekniker hade han ordnat en helt PRIVAT visning av Abbey Road för mig. Vilken förmån. Jag satte mig i en taxi och sa "kör till Abbey Road". Taxichauffören som var lite äldre, kanske 65 år, reagerade direkt. Han frågade om jag skulle besöka studion och jag svarade glatt och naivt; ja.
Då blev han som ett rinnande vatten. Han började berätta sitt 60-tal med Beatles.
Och han sa de bevingade orden, som jag också hört från så många andra håll, nämligen att "Beatles förändrade ALLT i England". Totalt allt. Med dem växte fram en ny kultur, samhället moderniserades och det musikaliska de åstadkom är odödligt. Och odödligt stolt för en engelsman. Han menade att hela samhället förändrades. Det var som en revolution, fast en positiv sådan. Plötsligt öppnades dörrar som alltid varit stängda. Det var en mycket intressant taxiresa.
Väl framme vid Abbey Road studios stod jag länge och beskådade denna byggnad. Och övergångsstället precis utanför som ju blev skivomslaget till plattan "Abbey Road".
I nästa kapitel ska jag ta er med in i studiobyggnaden.

Kreativitet

Lyssnade på Led Zeppelins "Stairway To Heaven". Framröstad som världens bästa låt någonsin. Möjligt, i vart fall högt på listan.
Men jag tänker på att det var några personer strax över 20 som skrev och gjorde denna högst ovanliga singellåt. Totalt fria från hämningar. Kreativiteten flödade.
Beatles's alla sin mästerverk gjordes av personer mellen 20 och 30 i största kreativitet. Massor av artister från just 60-70-talet var så unga och så kreativa. Och gjorde pärlor som kommer att vara fär evigt.
Så kan det vara idag också. Det finns alltid naturtalanger. Men ofta får man jobba upp karriären under många år innan den slår. Eller att marknadskrafterna följer med.
Förr härskade kreativiteten.

Min jul som barn

Min jul som barn skulle kunna bli en hel bok.
Vi var alltid hos mina föräldrar på julafton, en mindre del av släkten på min
pappas sida. På juldagen träffades vi hela storsläkten på pappas sida. Hos min fabror. Och på annadagen träffades i allihop igen. Hos min faster.
Samma år från pr. Och det var jättetrevligt. Jag var alltid yngst. Jag är sladdbarn,
skulle egentligen inte blivit till. Så jag var yngst och allt rättades efter mig och
mina julklappar.
Vi lekte mycket. Scharade, frågesporter, julknäckarrim. Oförglömliga stunder.
Särskilt minns jag min farbror, Manthe Sjöö. Hans förnamn är så ovanligt att det inte finns registrerat i Sverige. Han var redaktionschef på Skånskan. Rolig typ.
Kroniskt kritisk till allt. Skällde på allt och alla. Allt var värdelöst. Världens kverulant. MEN ibland kom det något eller någon som var bra, enligt honom. Då höjde han detta eller denna till skyarna. Svart eller vitt helt enkelt. T ex retade han sig enormt på Lennart Hyland som världens nolla. Men om Wenche Myhre kom i TV-rutan
så var det som om ängeln stigit ned från himlen. Han hade hög bullrig röst, så allt han sa hördes och han dominerade lätt. Fast man upplevde det inte som han dominerade.

Eftersom jag är yngst lever jag förhoppningsvis längre än de övriga. På den vägen är det. Alla "ovanför" mig, i ålder sett, utom min bror, är borta. Förutom mina kusiner men vi är på olika håll. Så nu finns det ingen släkt. Inga släktträffar. Ingen jul mded stora släkter. Inte på min sida. Nu får jag istället träffa min frus släkt.

Att tillhöra communities...

Jag tillhör olika communities. Med communities kan menas mycket. I det här fallet menar jag nog närmast "sammanhang". Jag tillhör eller är delaktig av olika sammanhang.
Förutom familjen, mina vänner och jobbet, så tillhör jag bl a communities i form av
meditation, Rörsjöskolan och Malmö Redhawks.
Jag ingår i en meditationsgrupp som mediterar och träffas refelbundet. Väldigt trevligt, givande och avslappnande.
Jag är också en av dem som håller ihop Rörsjöskoaln anno 1969. Dvs vi som gick ut det året. Vi är en gruppe som regelbundet träffas , ungefär som en förening.
Väldigt annorlunda, trevligt och här är jag drivande.
Vidare går jag regelbundet på hockey på Isstadion. Där lär man efter ett tag känna igen männsiskor som man börjar prata med. En egen liten community. Och jag har nästlat in mig lite i kärnan kring Malmö Redhawks...
Det är kul och utvecklande att tillhöra olika communities utöver vänner och familj.

Att vara utanför...

Att inte få vara med. Att få stå bredvid. Att vara ignorerad. Eller åtminstone förbisedd. Eller att vara ointressant. Eller att bli betraktad som luft.
Att vara annorlunda. Att vara borträknad.
Att bli attackerad. Psykiskt eller fysiskt.
Att bli mobbad.

Jag vet, för jag blev det. Jag vet vilka spår det sätter och hur det kan förändra eller påverka ens liv. Även det mest oskyldiga kan skapa känslor som aldrig går ur.

Att vara den som sist blir uttagen till laget. Att vara den som inte blir bjuden på kalaset. Att vara den som det talas om , men inte talas till. Att vara den som ingen vill vara för nära, med risken att själv bli "offer".

Att vara utanför är att inte få komma in.
Den som är inne är inne, den som är ute är ute.
Så grym är världen ibland.

Mitt kanske bästa musikminne!!

I denna skrivande stund har jag precis varit på konsert och sett bl a Titiyo poch Eagle-Eye Cherry. Syskonen! Och båda barn till den kände och legendariske musikern Don Cherry. Don Cherry var ju svensk, fast av ursprunget amerikan. Han bodde halva året i New York och andra halvcan i Tågarp i Skåne. Vilken kombination! Måste ha varit ett intressant liv.

För att backa bandet någor så spelade jag under 70- och 80-talet i olika band.
Och olika musikstilar. Under 80-talets första hälft satsade jag mycket på musiken och mitt band. Vi hade replokal på Carlsgatan, mellan Centralstationen och nuvarande
Slakthuset ( som inte fanns då) kan man säga. En förfärlig lokal i källarplan. Vatten läckte in, det var muggigt, kallt och allmänt nedbrytande att vara där.
Men vad uppofrade man inte för musiken.
En dag när vi repade så knackade någon på dörren. In kommer Don Cherry. Han hade just kommit från New York till Köpenhamn. Tagit flygbåten över och skulle sätta sig på tåget till Tågarp. Så hör han musik och känner sig lite sugen.
Kommer in och frågar om han får vara med. Visst, tänker vi. Egentligen helt otroligt att här kommer en världskänd musiker och stövlar in och frågar om han får vara med i vårt lilla lokala bands repa. Han hade trumpeten i sin väska och plockar upp den.
Så spelar vi tillsammans i ca 30 minuter i nåt slags jam.
Sen säger han "thanks for the jam", plockar ner sin trunpet. Säger artigt adjö och lämnar lokalen för att bege sig till Tågarp.
Som en overklig dröm har en New Yorkmusiker av känt snitt hittat till oss på Carlsgatan och lagt 30 minuter av sin dyrbara tid för ett litet hälsosamt jam.
Vi fick spela med Don Cherry!

Verkligen en unik händelse som nästan är för bra för att vara sann. Men den är så bra just för att den ÄR sann. Mitt kanske största musikögonblick nånsin.

Förr åkte jag skridskor...

När jag växte upp så var vintrarna kalla. Åtminstone minns jag dem så. Och jag minns inte att somrarna var speciellt varm, så jag tror att iaktagelsen är riktig.
Det var kallare förr.
Även i Malmö. Varje vinter spolades fotbollsplaner så att vi alla kunde åka skridskor.
Jag åkte alltid på Mariedals fotbollsplan. Ligger precis invid Kronprinsen. I 10 graders kyla, väl påpälsad, cirklade jag runt. Jag var inte bra, men kunde i vart fall åka. Ibland kom min faster dit och tittade på mig. Hon bodde i närheten, på
Stallmästaregatan där jag också bodde under mina första levnadsår.
Jag åkte sällan med vänner. Jag var för dålig. Kändes bättre att åka själv. Självförtroendet räckte inte för att någon annan skulle se hur jag åkte. Jag ville vara anonym i den stora massan. Då var Mariedalsplanen bra. Mina kompisar bodde inte i det området.
Numera är fotbollsplanerna bara lervälling så här års....

Två helt olika julkort

Med julen följer många bilder, upplevelser och reflektioner.
Jag tillhör inte julens beundrare. Men samtidigt är jag svag för traditioner.
Har två "julvykort" i mitt minne.
Vem tänder trädet? Utanför Hansakompaniet står ett träd som alltid kläddes med ljus förr. Jag vet inte om det är så längre. Men förr var det nästan det största tecknet på att julen var här. Och det var ofta en känd persomn som fick uppdraget att inviga julen och tända trädet.
Bing Crosbys och David Bowies julhälsning. En helt unik duett, där dessa stjärnor sjunger Little Drummer Boy. En video på 4 minuter där David Bowie hälsar på hos Bing som om det vore en granne. Och plötsligt sätter de sig vid pianot och sjunger duett a capella. Helt lysande. Fint, vacker, och välstämt.
Två helt skilda julkort!

På utflykt i min egen stad

Idag var jag på utflykt - i min egen stad. I den del av staden som man aldrig ser.
I den obebodda delen av staden. Den del som är nästan lika stor som hela den bebodda. Jag tänker på Malmös östra hamnområden som heter Östra Hamnen, Industrihamnen och Oljehamnen. Vilka arealer! Hur kan det finnas sådana jätteområden som man knappt känner till. Allt påminner om en svunnen epok av Malmö som industristad. Här fanns stora anläggningar som står tomma, idag är det mest småföretag.
Jag besökte Tobaksfabriken som en gång var Nordens största. Gigantisk anläggning stor som ett helt bostadsområden med många kvarter. Allt flyttat, allt borta. Eller min egen gamla arbetsplats, KF-lagret. Lika stor som Tobaksfabriken, för övrigt granne med densamma. När jag ser det idag inser jag vilken enorm arbetsplats det var, en byggnad nästan 1 km lång. Även där är verksamheten borta, bara en mindre del finns kvar.
Och så åkte jag till ASG-restaurangen. Gammal anrik restaurang långt ut i hamnen. Här har jag som tradition att äta jullunch med några kompisar varje år. Så även i år.
Utflykt i min egen stad - i den minst kända delen.

Bussstallarna

Bussstallarna, så hette det för. Sen blev det busshallarna. Egentligen hette det från allra första början spårvägshallarna. För där sov stadens spårvagnar varje natt.
Och fick mat innan de gav sig ut på stadens gator för att köra folk till och från sina arbeten. Busshallarna på Celsiusgatan. Varje dag kör jag där förbi på väg till mitt arbete. Påminner mig om historien då jag gick in i hallarna med min far och blev så rädd. Historien som jag redan har berättat.
Nu ska busshallarna flyttas, utanför staden. Normal modern infrastruktur att flytta ut den typ av verksamhet till ett industriområde. Istället ska bostäder byggas.
Men de allra äldsta spårvägshallarna, de äldsta byggnaderna från 1910-talet ska bevaras.
Jag gick på Rörsjö, lekte på Celsius och Industrigatan. Uppväxt och fascinerad av busshallarna. Nu ska de bort. Ett under att platsen har räckt till. Det har varit samma plats i nästan 80 år.