Min jul som barn

Min jul som barn skulle kunna bli en hel bok.
Vi var alltid hos mina föräldrar på julafton, en mindre del av släkten på min
pappas sida. På juldagen träffades vi hela storsläkten på pappas sida. Hos min fabror. Och på annadagen träffades i allihop igen. Hos min faster.
Samma år från pr. Och det var jättetrevligt. Jag var alltid yngst. Jag är sladdbarn,
skulle egentligen inte blivit till. Så jag var yngst och allt rättades efter mig och
mina julklappar.
Vi lekte mycket. Scharade, frågesporter, julknäckarrim. Oförglömliga stunder.
Särskilt minns jag min farbror, Manthe Sjöö. Hans förnamn är så ovanligt att det inte finns registrerat i Sverige. Han var redaktionschef på Skånskan. Rolig typ.
Kroniskt kritisk till allt. Skällde på allt och alla. Allt var värdelöst. Världens kverulant. MEN ibland kom det något eller någon som var bra, enligt honom. Då höjde han detta eller denna till skyarna. Svart eller vitt helt enkelt. T ex retade han sig enormt på Lennart Hyland som världens nolla. Men om Wenche Myhre kom i TV-rutan
så var det som om ängeln stigit ned från himlen. Han hade hög bullrig röst, så allt han sa hördes och han dominerade lätt. Fast man upplevde det inte som han dominerade.

Eftersom jag är yngst lever jag förhoppningsvis längre än de övriga. På den vägen är det. Alla "ovanför" mig, i ålder sett, utom min bror, är borta. Förutom mina kusiner men vi är på olika håll. Så nu finns det ingen släkt. Inga släktträffar. Ingen jul mded stora släkter. Inte på min sida. Nu får jag istället träffa min frus släkt.