Rosengård

I 7 år bodde jag på Rosengård, 1975-82. Jag bodde i det område som ansågs vara värst.
Här var arbetslösheten stor, många utslagna, zigenarproblem etc. Jag och flera jobbade aktivt på att förändra både inne-, ute- och samhällsmiljön.
Under dessa år såg jag nästan aldrig något hända. Trots att jag bodde i de kvarter som ansågs vara kanske Sveriges mest kriminella. Det finns ingen anledning till skönmålning, problemen var enorma. Men samtidigt så intressant att få se hur människor lever som har det svårt. Och hur fina de flesta människor är. Och hur spännande det är att vara inifrån och inte utanför. Dessa år lärde mig mycket om människor med trasiga liv, oklara levnadsförhållanden och drömmar de aldrig skulle få uppfyllda.
Jag var aldrig särskilt rädd. Kanske är det värre idag, vad vet jag. Men mitt i värsta moderna slum levde man sig leva med det och vara orädd, känna sig som en del av området. För jag kände verkligen att ; här bor jag och här lever jag.
Rosengård är ett kapitel i mitt liv. Jag återkommer.