En bra dag i Varkala

Det finns bra dagar och mindre bra. Ibland stammer allt och flytet infinner sig. Andra dagar strular allt och det mesta blir fel.
Varkala pa Indiens sodra kust, vastra sidan, ar en by som hittills ganaska fa har hittat till. Har finns ingen charterturism, ingen flygplats, valdigt fa stora hotell.
I Varkala samlas man for att coolt leverne. Bada, sola, lasa, ata gott, lyssna pa musik, slappna av.
Som backpacker eller drommare.
Varkala ar ocksa ett av de storsta centrum for ayurveda tankandet. Har finns kurser, massage, behandlingar, ja allt som tillhor och behovs.
Idag hade jag en underbar dag i Varkala. Lite solm for jag solar inte mycket. Lang lunch med lasning. Promenad langs klippbyn , flera kilometer. Gick pa platsens rock restaurang pa kvallen och larde kanna agaren. Trevlig manniska som berattade jattemycket om Indien.
Plotsligt fick jag Uppenbarelsen. Nej, det var inte Gud som steg ner fran himlen. Utan plotsligt var jag 20 ar eller mer tillbaka i tiden. Jag var pa Ios. Detta ar ju Ios. Samma stil, kansla, atmosfar, typ av manniskor. Vilken Uppenbarelse. Att paminna om Ios ar inget daligt betyg.

Jag reste med min mamma

Nar jag ar ute och reser tanker jag ofta pa mina avlidna foraldrar. Plotsligt uppenbarar sig dem.
Som om de vore med pa min resa. Och jag saknar dem djupt. Vilka spar ens foraldrar satter. Och sarskilt min far, som hela tiden ar med mig, nastan dagligen var jag an befinner mig.

En gang reste jag med min mor till Kanarieoarna. Jag var sa dar 25 ar. Jag skamdes. Aka med min mor, det kan man val inte gora. Vagade knappt saga det, jag lindade in det for alla i omgivningen. Men jag gjorde resan, for att jag ville och for att jag vet hur mycket det betydde for henne. For det gjorde det verkligen! Och vi hade trevligt. Ochj nar hon lagt sig gick jag ut och pa krogen ibland.
Sen ville hon gora om resan innan hon blev for gammal. Jag var lite tveksam, men var positiv.
Av olika skal kom vi aldrig ivag. Och det angrar jag. Jag vet vad det hade betytt for henne att fa resa med mig, som hon alskade sa mycket. Inte sa att jag kanner daligt samvete, men om jag fatt gora om den episoden i mitt liv, sa hade jag sett till att vi kommit ivag.

"Jag har min lön"

Året är 1969. Jag har just avslutat högstadiet på Rörsjöskolan och ska börja på Latinskolan i Malmö. Skilnnaden mellan högstadiet och gymnasium är stor. Två helt skilda världar. Åtminstone på den tiden.
Och så var det 1969. 60-talet , det revolutionerande decenniet då allt ändrades.
Just detta år inför man på Latinskolan , tillsammans med 2 andra skolor i landet, ett experiment.
S k VGL-utblidning. VGL = varierande grupp-och lagstorlek. Klassindelningen skulle brytas. Vi var ömsom 8, 30 eller 90 i klassrummen. Oftast 90. S k storklass. Lärarna stod med mikrofon längst fram. Alla fick tala i mikrofon.
Tänk att vi var 15-16 år och kommer till en ny värld. Plötsligt är vi 90 pers i klassen och alla ska tala i mikrofoner. Bizarrt!
Och så är vi historiskt i 1969. Samhället lutar åt vänster. Det är protester mot allt, en revolutionär stämning. Så blev det också på Latinskolan. Protesterna mot VGL var massiva.
I storklassen gick det inte att bedriva undervisning. Det var protester, slagord, oordning, uppror hela tiden.
En dag stod en av lärarna där framme och talade för döva öron. Det var helt upproriskt i bänkarna. Då sa hon de bevingade orden att "jag bryr mig inte, för jag har min lön"....
Och så tod hon där och pratade för sig själv.
Två år senare lades VGL projektet ner och det testades aldrig på ytterligare skolor i Sverige.
Men det var intressant erfarenhet.

Altonagatan

Malmö är fyllt av mindre pärlor. En liten tvärgata till Stora Nygatan heter Altonagatan. Här ligger några ytterst små äldre hus bevarade. Som en liten rest av försvunnen tid. Så härligt att bara se och gå förbi. En gata som nästan ingen Malmöbo känner till. En gata bland de minsta.

Inte lätt med artister

I hela mitt liv har jag arbetat med artister. Mer förr än nu. Förr var det artistkontakt och jobb varje dag. Jag hade en artist som vi kan kalla Kenneth (fingerat namn). Han var alkoholist, fast han erkände inte det. När han hade gjort en ny skiva lyckades jag få in honom i ett TV-program som sändes från Göteborg. På bästa sändningstid kl 20.00. Problemet var bara att det var live. Och programmet föregicks av repetitioner hela dagen. Och kl 20 gick man live ut i etern.
Hur skulle detta gå? Han drack ju hela tiden och när kvällen kom hade han en hel dags alkoholkonsumtion bakom sig. Vi skulle åka tåg tillsammans upp till Göteborg.
När vi gick på tåget hade vi vars en plastkass. Han hade ett sexpack starköl. Jag hade ett sexpack folköl. Vad nu då? Skulle vi supa ihop?
Nejdå. Men jag hade räknat ut att det finns bara en metod. Kenneth måste ha alkohol i sig, annars går det inte. Men samtidigt ska han inte få för mycket. Han måste kunna genomföra TV-programmet. Han var professionell , så om han inte var ALLTFÖR onykter så visste jag att han skulle fixa det. Så det gällde att ge honom alkohol, fast i begränsade mängder.
Därav våra två kassar.
Varje gång han tog upp en starköl ur sin påse, tog jag upp en folköl ur min.
Och så bytte jag ut hans starköl mot en folköl. Han fick och drack folkölen, inget annat. Jag tog had om starkölen. Drack givetvis inte. På så vis lyckades jag hålla honom någorlunda hela tågresan och på repetitionerna på TV-huset i Göteborg.
Det lyckades och han gjorde ett bra framträdande.
Efteråt frågade han mig om han kunde få ta en vinare. Jag var så totalt slut efter att varit hans daddy hela dagen, så jag bara sa: Drick hur mycket du vill.
Och det gjorde han. Och det hade han ju faktiskt gjort sig förtjänt av.