Jag reste med min mamma

Nar jag ar ute och reser tanker jag ofta pa mina avlidna foraldrar. Plotsligt uppenbarar sig dem.
Som om de vore med pa min resa. Och jag saknar dem djupt. Vilka spar ens foraldrar satter. Och sarskilt min far, som hela tiden ar med mig, nastan dagligen var jag an befinner mig.

En gang reste jag med min mor till Kanarieoarna. Jag var sa dar 25 ar. Jag skamdes. Aka med min mor, det kan man val inte gora. Vagade knappt saga det, jag lindade in det for alla i omgivningen. Men jag gjorde resan, for att jag ville och for att jag vet hur mycket det betydde for henne. For det gjorde det verkligen! Och vi hade trevligt. Ochj nar hon lagt sig gick jag ut och pa krogen ibland.
Sen ville hon gora om resan innan hon blev for gammal. Jag var lite tveksam, men var positiv.
Av olika skal kom vi aldrig ivag. Och det angrar jag. Jag vet vad det hade betytt for henne att fa resa med mig, som hon alskade sa mycket. Inte sa att jag kanner daligt samvete, men om jag fatt gora om den episoden i mitt liv, sa hade jag sett till att vi kommit ivag.