Den statistiska paradoxen

Jag har 20 poäng i ämnet Statistik vid Lunds Universitet. När man studerar Statistik så läser
man om sannolikheter och sannolikhetslära. Det är en av grundpelarna i statistisk bearbetning.
Det mest banala sannolikhetsexemplet är att om man har 2 st likvärdiga möjligheter under samma villkor kommer dessa att utfalla ca 50-50. Eller som man uttrycker det på matematiskt språk att de "drar sig mot 50-50". T ex om man kastar en svensk krona 100 ggr så kommer kronsidan resp klavesidan att komma upp ca 50 ggr vardera.

Ibland reflekterar jag över vardagssituationer, särskilt om de är lite extrema.

Utanför mitt jobb finns ett trafikljus i korsningen Drottninggatan-Ö Förstadsgatan. Två gator med extremt mycket trafik. Det röda ljuset är lika långt på båda gatorna. Jag har tagit tiden. Och jag kommer ibland från olika håll till denna korsning.
Men när jag kör ut från mitt jobb på Ö Förstadsgatan så får jag alltid rött ljus. Det kvittar om det är morgon, mitt på dagen, kvällen, på en helg eller vad. Det är alltid rött. Jag har räknat. På 100 ggr borde det vara ca 50-50, men nu är det typ 98-2 i det röda ljusets favör. Det är en statistisk paradox eller omöjlighet. Jag förstår det inte.

Bussar med konduktörer och " jag och bussar"

Det är inte mer än 30 år sedan som man gick på där bak på stadsbussarna.
Och där satt en konduktör och tog betalt. Varje buss hade alltså både en chaufför och en konduktör. Tänk så många som fick jobb förr. Sen kanske det inte var så produktivt.
Själv var jag alltid jätteintresserad av alla busslinjer. Var dem gick, vilka bussar de hade ( förr hade vissa linjer speciella bussar jämfört med andra).
Jag kommer ihåg att jag åkte 27:an. De hade en busstyp som bara fanns på den linjen. 27:an gick till Bunkeflo. Bunkeflo var något rent exotiskt på 60-talet. Då var man långt utanför staden , på
okänd mark.
Jag och bussar är nåt mycket speciellt. Det finns en speciell relation mellan mig och bussar. Det finns en "busshändelse" som har haft en alldeles enorm betydelse för hela mitt liv. Buss 35 och där jag träffade Mia, som öppnade upp för en helt ny bekantskap, helt nytt umgänge och ändrade hela mitt liv. Det är en helt otrolig historia på alla sätt. Den kommer snart.

Vad händer med min stad?

Vad är det som händer med min stad? Plötsligt är det den ena skandalen efter den andra.
På Länstyrelsen låste de först in internrevisorn. Han fick inte komma ut om han inte lämnade ifrån sg några papper. Sen när han gjort det blev han utslängd för gott. Bara för att han kritiserat några av cheferna. Rena rama maffiametoder på en offentlig myndighet!

Och hur fungerar Fritidsförvaltingen och de som ansvarar för fritsanläggningar i Malmö.
Nu är både Aq-va-kul och Kallis stängt. Och fler inrättningar kan snart bli stängda.
Vanskötsel utan dess like på anläggningar som egentligen är till för vår hälsa. Och ska gynna sundhet och friskvård. Jag kan inte se något försvar för detta. Men ingen tar på sig ansvaret.
När ska tjänstemän och politiker stå till svars för sina handlingar?

Såskoppar och luspudlar!

Jag har växt upp med en del speciella ord och uttryck. Jag vet inte om dessa är knutna till min föräldrageneration eller om uttrycken fortfarande används. Ibland testar jag sådana ord och uttryck på mina barn. Ibland fungerar det, ibland är de som levande frågetecken.

Såskopp och luspudel är just två sådana uttryck. Helt skilda från varandra, men jag har buntat ihop dem för de betyder ungefär samma sak. En person som är långsam, sävlig, sen i stegen, drar benen efter sig. Det kan också vara en bil som kör längsamt eller nåt fenomen som går långsamt.
Såskopp. Luspudel.

"Great gig"!

Jag går relativt ofta på konserter. Dels konserter jag vill se för att det är artister jag giller, dels konserter jag måste se för att det tillhör jobbet.
En gång skulle jag se ett engelskt indierockband som spelade på en klubb i samband med en mässa. Jag var på middag med några skivbolagskolleger. Mioddagen drog ut på tiden som den oftast gör. Plötsligt insåg jag att jag kommer att missa en del av konserten. Men jag tänkte att kan jag bara se hälften så får det vara ok. Det var inget band jag drömde om att få se. Men jag arbetade med deras skivbolag och de skulle vara där. Så de förväntade sig att få se mig där också och få höra vad jag tyckte om konserten.
Till sist lämnade jag middagen och åkte iväg till konsertlokalen.
När jag kom in så höll bandet på att avsluta en låt. Jag kom in precis i avslaget, då trummisen
slår av låten. Hörde ca 10 sek. Det visade sig var de sista 10 sekunderna av konserten. Avslaget på sista låten, det var vad jag fick höra.
Så fick skivbolagets representant syn på mig och gick fram och frågade vad jag tyckte om konserten. Situationen var ju pinsam. Hur ska jag klara mig ur detta? Vad förvöntar han sig att jag ska säga? Jag fattade mod, tog ett djupt andetag och svarade kort och gott: "Great gig". Och han var jätteglad för att tyckte det. Inget ifrågasättande. Han hade ingen aning om att jag bara sett 10 sekunder.
För de andra som var med mig har uttrycket "great gig" nu blivit bevingat för konserter man inte sett , men borde ha sett.

Abro Lakiz

Kärt barn har många namn, sägs det. Det vet jag inte om det stämmer, men vad jag vet är att jag har haft väldigt många smeknamn genom åren. En del helt obegripliga, men så var det ofta i tonåren.
I tidiga år kallades jag Torre i skolan. För att jag ansågs så torr och var hackkyckling. Jag var ju ganska hårt ansatt. Sen blev det Mirre I många år. Sen blev det ibland Murre. Eller Mudre Halvkvinna som var ett av de konstigare. När jag klädde om på gymnastiken såg alla att jag hade lite stora bröst. Ungefär som en kvinna. Det har jag fortfarande, vet ej varför. Min fru brukar fråga om jag glömt Bh:n. Och min terapeut säger att jag som person har en kvinnlig profil...
Senare fick jag smeknamnet Flackande Blicken. För att jag hade lite svårt att fixera blicken med den jag talar utan gärna flackar, sades det. Sen blev det förkortat till Flackis, som jag faktiskt kallades för i många år. Det fanns en vidareutveckling på det, ett slags sidospår. Eftersom jag reste mycket till Grekland blev Flackis istället Flaky The Greek. Och sen fanns det ett barn som kallade mig Farbror Flackis. Och när detta skulle bli lite grekiskt så blev det Abro Lakiz.

När jag jobbade på KF-lagret så var jag alltid Gnistan. Inte för att jag var snabb som en gnist, utan för att de trodde jag sålde vänsterorganet Gnistan, vilket jag inte alls gjorde.

På mitt nuvarande arbete är jag ganska befriad från smeknamn, men en del kallar mig Togge.
Sen finns det en del lustiga namn som används sporadiskt som El Grosso Bosso eller Tony Lake.

Sen har jag ju ett man som är omöjligt för utländska människor. Främst att uttala , men även stava. Jag ska återkomma med några av de mest otroliga försöken att stava mitt namn rätt där
de lyckats få allting fel.

trodde

Att göra bort sig!

Jag har väldigt ofta gjort bort mig. Hamnat i ovanliga och lustiga situationer, trampat i klaveret
eller helt enkelt bara gjort något tokigt. De är inte elaka eller otrevliga situationer. Snarare roliga eller knasiga. Mina vänner känner mig som en person som ofta gör bort sig, ofta med ett glädjeskratt som följd.
Jag vet inte varför det är så här. Troligen beror det på min allmänna osäkerhet och mitt dåliga självförtroende. Istället för att ta saker för vad de är och lita på mig själv, så är jag osäker, trasslar till det eller gör något fel.
Alldeles nyligen stötte jag på en person. Hon liknade en annan person jag känner. För ett kort ögonblick, låt säga 10 sekunder, drabbades jag ev en total black-out. Jag såg "fel" person.
Jag såg den jag egentligen känner och trodde det var, och började tala till henne som om det var hon. Vederbörande var lite förvånad över vad jag sa, för det stämde liksom inte. Plötsligt var jag tillbaka i verkligheten och insåg att den person jag talade med INTE var den person jag trodde jag talade med.
Lyckligtvis hände inget, jag sa inget ofördelaktigt eller så.
Men nog var hennes min lite konstig inför det jag sa.
Ännu en bortgörelse att lägga till långa listan.

Jag fick kämpa - hur hinner de med?

När jag var pojke så kämpade jag mycket i skolan. Många av mina skolkamrater satsade på idrott och sport. Tränade 3-4 ggr i veckan, men klarade sig ändå bra i skolarbetet.
Hur hann de med? Eller hade de så lätt för allting? Behövde de inte plugga? Var de så intelligenta?
Själv kämpade jag, läste mycket, ansträngde mig. Var säkert överambitiös, men alltid orolig att
jag inte skulle klara mig. Och att jag inget kunde. Och att jag var tvungen att kämpa för att kompensera att jag var ju så dålig. Så jag kunde inte ägna mig åt en massa extra aktiviteter.

En stad i dofter

Jag befinner mig nånstans mitt i 70-talet. Bor på Rosengård. Natten är sen.
Måste vandra hem från Triangeln mot Rosengård. Först möter jag de härliga doften
av Mazetti, chokladfabriken. Kakaodoften är stark över hela Bergsgatan och Möllevången.
När jag kommer till Lantmannagatan ligger Saturnusfabriken, som gör essenser. En härlig doft av godis ligger över hela kvarteret. Och bara ett stenkast bort ligger Pågens bageri. Denna morgons bröd är precis färdigbakat. Min vandring till Rosengård blir en promenad mellan olika dofter.

Att sätta det kreativa först

På 70-talet kände jag en person som en dag överraskade mig rejält. Och den händelsen har på nåt sätt stått som symbol för mig gällande hur man kan hantera sitt liv. Eller åtminstone som ett mycket ovanligt exempel där man låter sitt inre styra.
Personen ifråga har ett ovanligt namn, jag låter honom vara anonym.
Han hade en högt uppsatt post inom kosmetikabranschen. Reste mycket, såg väldigt bra ut, välklädd. En man i sina bästa år som såg ut att gå igenom livet med välbehag. Åtminstone till det yttre.
Emellertid han var kreativ i grunden och hade sedan barn varit duktig på att teckna och måla.
En dag bestämde han sig. Sa upp sig från jobbet och bestämde sig för att bli konstnär. Han sa till mig att jag har ekonomiska medel för att kunna klara mig i 6 månader.
Redan efter 2 månader hade han skaffat skägg och såg allmänt lufsig ut. Borta var affärskostymen och slipsen , in kom bohemlooken. Men det konstnärliga satte han igång direkt. Han var om sig och kring sig och märktes,. Han blev kritiserad av andra konstnärer för att vara amatör, inte riktig konstnär.
Men han kämpade på för han visste vad han ville, och vad han kände. Och vad som var rätt.
Språnget från framgångsrik kosmetikasäljare till bohemisk konstnär är långt. Och stort.
Men han gjorde idag. Och nu , ca 25 år senare är han en mycket etablerad konstnär.
Alldeles nyligen fick han en stor artikel i Sydsvenskan med anledning av en galleriutställning.
Tänk att han vågade. Tänk att han gjorde det. Hans steg, hans språng är ett levande exempel på hur viktigt det är att följa sin intuition och inre känsla.