Flyktingar och nationalism

Jag läser just nu Kalifatides bok där han reflekterar på djupet kring sin invandrarbakgrund och
alla dess aspekter. En oerhört intressant bok av en person som varit i Sverige i snart 40 år och borde känna sig som svensk......

Detta ger mig många tankar jag ofta brottas med.
Jag är för det multietniska samhället. Jag är positiv till invandring, till invandrare, till en generös flyktingpolitik etc. Jag tar också gärna del av andras kulturer i alla dess former: musik, mat, dans, vanor, seder, kläder, kultur, ja allt.
Jag är tämligen internationell, har rest mycket och ett av mina största intresse är utrikespolitiken.
Samtidigt är det väldigt viktigt att värna om det nationella, våra särdrag. Vår kultur, vårt arv, våra vanor. Med risk för att direkt bli kallad rasist, så kontrar jag med att säga att jag vill återövrera svenska flaggan från allt vad högerextremistiska och rasistiska partier heter.
Jag vill gärna värna om det svenska och det nordiska. Här finns ett djupt kulturarv.
Lika viktigt som att ta till sig det nya är att kunna förstå, veta, lära sig, anamma, ta del av, utöva, sitt eget arv. För mig är det en del av samma gren. Och går hand i hand. Och det blir än viktigare att hänföra sig till sitt eget kulturarv när man tar in ett nytt.
Det är plus plus, win win.
Så jag ställer mig gärna med svenska flaggan och kan hylla mycket av det som vi och våra förfäder gjort och denna hyllning sänder vi över med värme till alla nytillkomna medborgare
i detta land, med öppen famn för vad de ger oss.

NK-huset

NK-huset heter idag Hansakompaniet.
När det byggdes på 60 -talet var det magnifikt , stort och spännande.
Och huset är konstruerat så att alla lägenheter ligger i långa gångar. Och dessa gårngar går runt hela huset. Så man kunde springa runt en hel våning. Det var ett bra stycke för det är ett stort hus.
Oj, vad vi lekte där. Och sprang i dessa enorma gångar. Och så hade vi en kompis som bodde högst upp i radhusen. Det fnns ju villa radhus på taket med trädgårdar, träd, buskar , ja allt.
Helt otroligt egentligen. Finns än i idag.
Däremot är gångarna nu avspärrade, var gång för sig. Och man måste ha nyckel eller kod för att gå in. Som i så många andra hus. Förr var det bara att gå in, åtminstone på dagtid.

Att få stryk på vägen hem

Året är 1963, kanske 1964. Lite svårt att fastställa. I närheten där jag bor ligger Jerusalemsgatan. Malmös värsta slum. Gatan finns inte längre, slummen har ändrat karaktär och flyttat på sig. På denna gata bodde en klasskamrat. Sista delen av ordet är lite svårt att ta i sin mun. Vi kan säga: "han gick i min klass". Vi kan kalla honom "dansken". Han var nog egentligen helt ok, men han var inte ok mot mig. Han hade självhävdelsebehov. Och jag var svag, blyg, hjälplös. Den absolut svagaste och ynkligaste i hela klassen, ja kanske på hela skolam.
Österportsskolan.
Dansken ville slå mig. Han provocerade mig och så fick han slå mig. Ibland väntade han på mig när jag skulle gå hem så han skulle få "slå lite". Han var inte ensam om att göra detta, men han gjorde det ofta. Ibland fick jag gå stora omvägar för att komma hem. Och lura av honom. Jag lärde mig alla portgångar, gränder, genvägar etc. Oj vilken bra lokalkännedom om närområdet jag hade. Men orsaken därtill var kanske inte så kul.