När form blir innehåll

Ibland sägs det att innehållet står för sig själv. Eller så kan man säga att det är tekniken som styr människan. Eller att våra liv styr vi helt själva genom filosofiska begreppet fria valet.
Detta är en livsfilosofisk diskussion som kan leda långt - eller ingenstans.

Jag tänker mig något mer konkret, närliggande. Och tänker uppehålla mig vid kreativa uttrycket "album", "skiva" etc. Musikartister producerar gärna en skiva för att visa vad de vill,
vad de står för och vad de kreativt vill uttrycka. När LP-skivan tog över efter stenkakan utvecklades det som som med modern term kallas album. Artister ville uttrycka sig i mer än en eller två låtar. LP-skivan innehöll oftast mellan 10-15 låtar, beroende på längd och orkestration.
Med LP:n följde också ett kreativt uttryckssätt. Plötsligt blev det möjligt att "visa upp sig" i ca 45 minuter. Eller längre om man gjorde en dubbel.
Formen LP-skivan skapade ett kreativt innehåll.
Det visade sig fungera ganska bra efter ett tag. 45-50 minuter är oftast en bra längd för att hinna variera sig, ta ut svängarna i en eller ett par låtar , men samtidigt bibehålla ett koncept som känns helgjutet och sammanhållande.
LP-skivan utvecklade sedan en egen logik. Första låten måste vara bra. Den ska fånga lyssnaren och få honom/henne att vilja höra mer. Andra låten är "uppföljaren" till den första. Den bara måste vara bra. Tredje låten kan vara en variation. Här kan t ex en ballad komma, efter två upptempolåtar i inledningen. Fjärde låten är mindre viktig. Nu vågar artisten bortse från lyssnaren för ett ögonblick. Likaså på låt nr 5. Sjättelåten - oj vad viktig. Nu ska ju lyssnaren strax vända sida. Då måste han/hon ha en positiv känsla. Dvs viljan av att vända och lyssna vidare. Sjätte låten kan vara lite annorlunda, spännande rentav experimentiell. Men den måste väcka intresse.
Första spåret på andra sidan ska vara bra. Punkt slut. Nu är vi igång igen. Spåren 2,3,4 på andra sidan kan vara lite mer blandat. De minst viktiga på albumet. Slutlåten måste däremot återing vara en kanon. Lyssnaren måste ju ha med sig en önskan om att lyssna igenom hela plattan en gång till....

Snacka om att formen blir innehållet.

För precis så här var mallen.
När CD-skivan kom luckrades denna "kreativa form" upp. CD:n kan ta in 74 minuter och upp till 20 normal låtar. Ofta fyllde man på i början för att utnyttja tiden. På bekostnad av det kreativa. Ofta blev det många utfyllnadsspår. En känsla av längre och sämre skiva, sämre konstnärligt uttryck. Less is more är nästan alltid en vinnare.

Det konstnärliga uttrycket, vilket är en förutsättning, kan förstärkas genom rätt form alternativt försvagas.
Så nog vill jag påstå att form kan bli till innehåll.

Frisören som kände sig hotad , kapitel 2

Denne frisör, som jag såväl minns, var verkligen en man av den gamla stammen, av den äldre generationen. Fram till 60.talet, ja t o m 70-80-talet var generationsåtskillnaden skarp.
De äldre var verkligen äldre, och skiljde sig från den yngre delen av befolkningen. Många var gamla i förtid. Idag är det nästan tvärtom. Man ska vara ungdomlig upp i pensionsåldern.
Helst gå i kortkort, eller jeans, eller köra motorcykel eller..... allt som gör en ung.
Till stor del en bild framskapad av media och kändisskapet.
Det som är sant i denna bild är dock att gränserna mellan generationer, mellan ålder, mellan åldersbeteende har suddats ut eller avstånden minskats.
Men det gällde minsann inte för frisören på Rundelsgatan. Jag kan inte tro att han lever, så jag skulle kunna skriva hans namn, men avstår.

Men jag var glad, och han var ledsen - för samma sak!

Frisören som kände sig hotad

Jag var ungefär 11 år, kanske 12. I samma hus som jag bodde på Rundelsgatan fanns en herrfrisör.
En typisk frisör i tiden. En gammal man som hade klippt hela sitt liv. Han kund i princip bara klippa på ett sätt. Frisörstolarna var från 40-talet. Det fanns inga finesser. Hårmode var något som enbart tillhörde kvinnokönet. Hit gick jag och blev klippt. Alltid på samma sätt, ca var tredje vecka.
Men världen hade börjat röra på sig. I England slog ett band igenom som hette The Beatles. De blev större än vad något hade varit tidiagre och faktiskt har ingen överträffat deras succé hittills.
Det var inte bara ett band, eller bra musik, utan The Beatles förändrade allt i samhället. Inte medvetet, men det blev så. En helt ny ungdomskultur växte fram, en ny musik , en ny livstil,
nya grundåskådningar, revolutionära strömningar i samhället fick luft etc etc.

En sak som också förändrades snabbt var hårmodet för män. Beatles hade tjocka hängande kalufser och långt hår. Långt hår var en sanning med modifikation. Allt är ju relativt. Det var långt då, men knappast vad man skulle kanna långhårigt sedan.
Men tillräckligt långt för att min frisör skulle reagera. Han hatade Beatles. Hatade det nya håret.
Han kände sig hotad. Hela hans existens som frisör var hotad. Hela hans yrkesverksamma liv och hans stolthet, yrkeskunskap var hotad. Varje gång jag gick dit frågade han mig , nästan bedjande: "Du ska väl inte också bli en sån där Beatles". Jag hade det förlöjligande svaret på tungan: "Nej, de är redan fullt manskap i bandet...". Men jag förstod hur illa han mådde av utvecklingen och höll tyst.
Men ganska snart gick jag inte dit mer. Men vi bodde i samma hus, så han såg ju mig - med förtvivlan.

Tänk så paradoxalt. Jag växte upp med något nytt som var livsbejakande. Jag älskade Beatles och allt runtomkring. Här var utvecklingen, glädjen, möjligheterna. Min frisör hatade dem och kände sig hotad.

Ios - here I come

Vi har beslutat oss för en ny resa till Ios i sommar.
Ett härligt beslut. Detta är mitt andra hem. Bara jag tänker på Ios, så formligen väller det
fram känslor inom mig. Det är t o m så stort att jag inte riktigt kan förklara det för mig själv.
Att en plats kan sätta sådana spår, väcka sådana känslor och framför allt ge mig en riktg "må bra känsla".