Frisören som kände sig hotad

Jag var ungefär 11 år, kanske 12. I samma hus som jag bodde på Rundelsgatan fanns en herrfrisör.
En typisk frisör i tiden. En gammal man som hade klippt hela sitt liv. Han kund i princip bara klippa på ett sätt. Frisörstolarna var från 40-talet. Det fanns inga finesser. Hårmode var något som enbart tillhörde kvinnokönet. Hit gick jag och blev klippt. Alltid på samma sätt, ca var tredje vecka.
Men världen hade börjat röra på sig. I England slog ett band igenom som hette The Beatles. De blev större än vad något hade varit tidiagre och faktiskt har ingen överträffat deras succé hittills.
Det var inte bara ett band, eller bra musik, utan The Beatles förändrade allt i samhället. Inte medvetet, men det blev så. En helt ny ungdomskultur växte fram, en ny musik , en ny livstil,
nya grundåskådningar, revolutionära strömningar i samhället fick luft etc etc.

En sak som också förändrades snabbt var hårmodet för män. Beatles hade tjocka hängande kalufser och långt hår. Långt hår var en sanning med modifikation. Allt är ju relativt. Det var långt då, men knappast vad man skulle kanna långhårigt sedan.
Men tillräckligt långt för att min frisör skulle reagera. Han hatade Beatles. Hatade det nya håret.
Han kände sig hotad. Hela hans existens som frisör var hotad. Hela hans yrkesverksamma liv och hans stolthet, yrkeskunskap var hotad. Varje gång jag gick dit frågade han mig , nästan bedjande: "Du ska väl inte också bli en sån där Beatles". Jag hade det förlöjligande svaret på tungan: "Nej, de är redan fullt manskap i bandet...". Men jag förstod hur illa han mådde av utvecklingen och höll tyst.
Men ganska snart gick jag inte dit mer. Men vi bodde i samma hus, så han såg ju mig - med förtvivlan.

Tänk så paradoxalt. Jag växte upp med något nytt som var livsbejakande. Jag älskade Beatles och allt runtomkring. Här var utvecklingen, glädjen, möjligheterna. Min frisör hatade dem och kände sig hotad.