Fotboll med min far

När jag var sådär 10-11 år så spelade jag och min pappa mycket fotboll.
Det var lite speciellt. Jag var ju väldigt tabellbiten ( och det är jag fortfarande idag. Kan sitta och läsa sporttabeller i dagstidningen hur mycket som helst), så vi gjorde all vår fotboll som att spela Allsvensdkan på riktigt. Vi la upp ett matchschema där alla lag mötte alla. Örebro-Norrköping,
Sundsvall - AIK, Malmö FF - Helsingborg osv. Och så spelade vi matcher. Vi hade vars ett mål.
Och varje resultat fördes in i tabellen. Oj vad roligt jag tyckte detta var. Och så glad jag blev varje gång min pappa hade tid att spela med mig. Det var inte alltid så lätt att fånga honom....

Förflyttning 35 år framåt i tiden. Min pappa var ju vital ända tills de sista 10 dagarna av sitt liv.
Och så sent osm när han var 84 år så spelade vi fotboll igen. Nu med Emanuel och Manfred.
Det jag och pappa i et lag , och Emanuel och Manfred i det andra.
Och vi spelade på stor plan med stora mål. Det fanns en plan nära sommarstället i Skanör som vi kunde använda. Jag förstår inte hur min far orkade. Och vågade? Han hade ju haft flera hjärtinfarkter. Men se, det gjorde han. Och Emanuel och Manfred uppskattade detta lika mycket som jag gjorde i mina barnsår. Fotbollen med min far kommer alltid att vara et av mina bästa minnen av hur en enkel lek kan bli så betydelsefull.

När krigslarmet gick träffades vi....

För en del år sedan var jag med och anordna en återträff av alla som gick ut i
9:an på Rörsjöskolan 1969. Vi var 7 st niondeklasser, ca 200 personer.
Det var ett gigantiskt arbete att ordna denna fest. Och festen i sig blev suverän
med ca 110 deltagare. 25 år efter att vi gått ut högstadiet.

Vi var en grupp som förberedde festen. Ca 10 personer med representanter från alla de olika 7 niondeklasserna.
Och vi träffades i 8 månader före festen med start i september och så var festen i maj året därpå.
Vi träffades första måndagen i månaden kl 17.00 nere hos Horst, det tyska mastället på Norra Vallgatan.
På den tiden så testades krigslarmet den första måndagen i varje månad kl 15.00.
Så när signalen ljöd, så visste man att det var dags att dra sig iväg till Horst för att
ha möte Rörsjögänget.
När krigslarmet gick ställdes siktet in mot den tyska bierstuben.....

Vänner

Nyligen har min son rest till Frankrike för ett jobb i 5 månader.
Givetvis lämnar han ett tomrum och en saknad efter sig.
Men jag tror att det är nästan allra värst för en av hans kompisar.
Han har en bästis och jag vet att han tycker det är jättejobbigt att
Manfred nu är borta ett tag.
Så kände jag det också i hans ålder. Vännerna stod högst och främst i livet,
vännerna var allt . Vännerna var en trygghet (så är det fortfarande för mig, men det var än
mer påtagligt i unga år) som man inte kan vara utan.
Och det är intressant att det känns så.
Det finns ju det gamla uttrycket, som i mångt och mycket gäller, nämligen
"Allt i livet kan komma och gå, men vännerna består"

Att bli utsatt för en tidstudieman

När jag jobbade på KF-lagret jobbade vi under ackord. Ackord var väldigt vanligt i all industri
under 60-70-80-talet. Väldigt kritiserat främst av vänsterörelsen i Sverige, som menade att ackord bidrog till stress, sjukdomar, splittring bland arbetare, samt bara var ett sätt att få
mer ut av arbetskraften. LO och fackföreningarna hade en något modifierad syn, som var ganska typisk socialdemokratisk och såg ackorden som en del i uppbygget av välfärd. Ackord gav arbetarna en chans till att tjäna lite extra.

Emellertid jag jobbade under ackord , men jag körde på i min takt. Ackordet var satt så snålt att även om man jobbade hårt, så blev det inte så mycket mer i plånboken. Värst var när de införde gruppackord, dvs allas insats "lades i en korg" och sedan fördelades. Det var ett direkt förödande system som slog mot den svage, den kanske något sjuke, den äldre etc, som inte kunde bidra till gruppackordet så som andra i gruppen önskade.

En dag blev jag utsatt för en tidstudieman. I 3 hela dagar gick det en man och förföljde mig.
Och tog tiden på alla arbetsmoment jag utförde. Han stod en meter ifrån mig i 3 dagar!! Oavsett vem det hade varit som stått och betraktat mig i 3 dagar så hade jag tyckt det var obehagligt.
Tänk att någon står och betraktar dig i det oändliga. Och det var inte en kvinna som stod och beundrade mitt utseende.
Nej, det var en ohygglig upplevelse kring ett system som i grunden var orättfärdigt.
Jag försökte koppla bort honom och göra mitt , men det var inte helt lätt.
Resultatet av tidstudien fick jag aldrig se.
Men jag gladde mig åt allt stöd från mina arbetskamrater. Tidstudiemannen var ett hatobjekt, minst sagt.

Bilbesiktning 2

Dags igen för att kolla hur bilen mår.
På väg till Valdemarsro. Eftrsom jag är ibland är förvirrad och tanskspridd kan allt hända.
Mina tankar kan ju ibland vara nån helt annanstans. Det var en mörk novembermorgon kl 07.30. Så följer jag skyltarna som säger "Bilprovning". Plötsligt befinner jag mig i ett område som jag inte riktigt känner igen. Äsch tänkte jag det är säkert rätt. Det är nog "där framme". Jag kör på. Till slut tar vägen slut och där finns banne mig ingen bilprovning. Men väl nån konstig industribyggnad och ett kontorsannex till densamma.
Hmm, var är jag? Ska jag gå av och fråga? Nej , det är pinsamt. Jag hamnar ju alltid i pinsamma situationer, så jag undviker att exponera min pinsamhet genom att fråga.
Så jag kör tillbaka igen för att se om jag kan itta Bilprovningen. Då visar det sig att jag kört in på
ett fabriksområde. Och när jag nu kör tillbaka konstaterar jag att infarten hade bommar. Och dessa är nu nere. Och där fanns ingen person, ingen att fråga, ingen klocka att ringa på.
Nu måste jag kanske vända tillbaka , gå in i i fabriksbyggnaden och generat gå fram och fråga var jag är , och hur jag ska komma ut?
DÅ kommer räddningen. På andra sidan bommen, alltså på väg in i fabriksområdet, kommer en lastbil. Och uppenbart har chauffören nån slags access för nu öppnas bommarna. Snabbt kör jag ut och så hittar jag Bilprovningen som ligger alldeles bredvid.....
Som sagt, bilbesiktning är inte min starka sida..

Bilbesiktning 1

Bilbesiktningar är inte min specailité.
Jag har en relativt ny bil som nästan aldrig krånglar.
Och krånglar den är jag helt ställd för att allt är helautomatiskt
och elektroniskt. Man skulle kunna säga att det är en Hi-tek-bil.
När jag skulle besiktiga bilen förra året så åkte jag till Valdemarsro som jag brukar.
Beställde och ställde mig i kön. Stängde av motorn av miljöskäl, som man ska göra.
Så plötsligt lyste mitt nummer på skärmarna.
Men vad nu då? Bilen startar inte. Är helt död? Har aldrig hänt förut.
Och där ser jag min besiktningstid flyga iväg. Och vad ska man säga till besiktningsmannen. "Jo, min bil startar inte"...
Plötsligt gick den igång igen och jag lyckades få tillbaka min tid.
Men det var en gastkramande minut.

Att bli inlåst i Malmö Arena

För ett tag sedan skulle jag gå på ett möte i Malmö Aena.
Det var ett möte med anledning av Malmö Redhawks kris i början av detta år.
Eftersom jag är väldigt engagerad i Redhawks så skule jag gå på mötet för att fp liute information. Jag var särskilt inbjuden från en person i styrelsen.
Efter en lunch i Percys Restaurang så skulle jag bege mig till mötet. Emellertid är det många dörrar, trappor och gångar i Arenan. Och av någon anledning gick jag fel, helt själv.
Och hamnade i en trappa där jag varken kom in eller ut. Kom inte tillbaka till korridoren och kunde inte komma ut överhuvudtaget. Och detta var mitt på dagen en vardag och då är det inga människor i arenan. Förutom de som nu skulle på mötet och som redan var där!
Till sist fick jag ringa till personen jag kände i styrelsen som också skulle deltaga i mötet. Först fick jag ingen kontakt och sakta började jag känna en viss desperation. Nu missar jag möte och sitter inlåst i Malmö Arena! Vilken bedrift!
Efter flera försök på mobilen når jag min kontakt. Obs, den enda kontakt jag har för att komma ut ur det fängelse jag hamnat i. Nästa kontakt skulle ha blivit att ringa polisen.
Pinsamt!
Sagtoch gjort. Vi får kontakt. Han säger att han kommer. Vi försöker lokalisera varandra, så att han vet var jag är. Det är inte helt lätt att beskriva var man är i Arenan, där många väggar och trappor ser likadana ut. Till slut så förstår han och lyckas hitta mig.
Problemet är bara att han befinner sig på våningsplanet ovanför mig. Och trappan och lokalerna är så beskaffade att vi kan inte nå varandra. De går "förbi" varandra.
Ovanpå allt så blir han också innelåst!!! Så nu sitter vi 2 st personer innelåsta i Arenan! På två olika platser! När vi egentligen skulle deltaga i ett möte. Och så nära varandra att vi kan kommunicera genom en trappa utan att se varandra! Det börjar likna en dålig film
Så då får min kontakt ringa någon som arbetar i Arenan, som till slut kommer och låser upp och får ut oss båda från våra båda fängelser.
Ett litet oväntat trauma i en av Malmö finaste och mest utvecklad byggnader, men där det gäller att veta vilken dörr man ska gå in i....
För den som undrar så kom jag till mötet ca 15 minuter försenad.
Och jag kunde ju inte säga att jag hade varit inlåst....

Jag och min gamla gitarr ( och en tillbakablck i Malmö affärer)

I Malmö har det funnits en del legendariska affärer. Eller åtminstone affärer som alla har känt till, någon gång varit i och haft något förhållande till. Det är lätt att bli nostalgisk över något som
tillhör det förflutna och jag får väl kosta på mig det nån gång ibland.
Men Ohlsson klädaffär som låg på Stortorgets ena hörna och som asedan flyttade til Kärleksgatan är en sådan affär.
En riktigt klassisk herrekepediering.
Oscaria var en skoaffär som bara försvann?
Broddman var radio-grammfon affären som var först med att sälja skivor billigt.
Alla skivor var faktiskt billigare. Oj vad jag hängde där i mina tonår. Och köpte rariteter som
jag än har kvar.
Och så har vi Anderssons Musik på Södra Förstadsgatan. Som ju faktiskt "levde" länge.
Ursrungligen en not- och instrumentaffär, sedan även skivaffär. Som notaffär var Anderssons Musik outstanding.

Här lämnade jag in min gamla gitarr som är från 1800-talet. Gitarren har gått arv från min mormors morfar som var sjöman. Han hade köpt denna gitarr utomlands.
När jag lämnade in den för renovering Anderssons Musik så ville de inte lämna tillbaka den.
De ville köpa den, för den ansågs värdefull.
Men samlare som jag är så säljer jag sällan något utan har allting kvar. Varför vet jag inte. Men saker, ting och människor, uppölevelser etc är mer värt änpengar. Så de fick vackert renovera och gitarren är fortfarande min.