Vänner

Nyligen har min son rest till Frankrike för ett jobb i 5 månader.
Givetvis lämnar han ett tomrum och en saknad efter sig.
Men jag tror att det är nästan allra värst för en av hans kompisar.
Han har en bästis och jag vet att han tycker det är jättejobbigt att
Manfred nu är borta ett tag.
Så kände jag det också i hans ålder. Vännerna stod högst och främst i livet,
vännerna var allt . Vännerna var en trygghet (så är det fortfarande för mig, men det var än
mer påtagligt i unga år) som man inte kan vara utan.
Och det är intressant att det känns så.
Det finns ju det gamla uttrycket, som i mångt och mycket gäller, nämligen
"Allt i livet kan komma och gå, men vännerna består"