Odödlighet

Jag har flera gånger skrivit att min far ansåg sig själv vara odödlig. Och så var det faktiskt.

Om jag minns rätt så hade han 7 hjärtinfarkter. Men överlevde alla och det var inte det han dog av. Så det kanske inte var så konstigt att han ansåg sig vara odödlig....

Kan djur tänka eller kan min katt tänka?

När jag gick i skolan fick jag lära mig att djur inte kan tänka. Jag vet inte om det är rätt eller om det var ett utslag av att hylla människan framför djuren.

Men det jag fick lära mig var att alla djur handlar efter sina instinkter, eller av inlärt beteende, samt reflexer i form av skydd mot yttre fara etc. Men att tänka , nej det var otänkbart.

Jag tror att djur kan tänka . Och jag tror att min egen katt kan det. Nyligen har vi renoverat ovanvåningen på vårt lantställe. Ovanvåningen var en av hennes favoritplatser. Massor av grejor, vrån att krypa in i, spännande alltihop. Nu har vi tömt andra våningen och inget är sig likt.

Merparten av sakerna ligger i trädgården under ett skjul. Katten känner sig bestulen på sitt hem. Har blivit helt förvirrad. Men hon hämtar mig gång efter annan. Och så tar hon till mig sakerna som varit på ovanvåningen. Hon ser det fortfarande som sina. Och vill visa mig att det är hennes. Så nog tycker jag inte det är bara instinkt eller reflex.

Hur ser man ut?

När jag nu var på en släktings begravning så mötte jag många människor från min mammas släkt.

Det är hela den gamla Tegner-släkten i Skanör och den är stor. Eller var.

Och vid sådana här tillfällen möter man personer som man aldrig annars träffar, eller i vart fall mycket sällan.

Flera säger då till mig att jag ser likadan som ut som jag alltid gjort. Det låter som om jag fått min fars gener. Han åldrades inte utseendemässigt alls efter 50 år fyllda. På foton av honom mellan 50 till 85 ser han likadan ut hela vägen. Tänk om det är så... det vore ju trevligt.

Min far och begravningar

Min far var alltid på begravningar! Dels hade han ju ett jättekontaktnät. På hans egen begravning kom närmare 600 personer . Avskedet höll på att aldrig ta slut.

Men dels spelade han på en masa begravningar. Själv ansåg han sig vara odödlig ändå tills de sista dagarna.

Begravning

Jag har precis varit på en begravning av en nära släkting. Begravningar berör mig alltid ganska starkt. Särskilt om det är en person jag har tyckt om eller kanske haft en nära relation till.

Begravningar väcker många tankar, utöver alla tankar kring själva personen som har gått bort och alla anhöriga. Nämligen tankar om livet. Att livet är inte oändligt och man har bara livet en gång ( såvitt vi vet). Och det gäller att göra det bästa möjliga av det, så långt man bara kan och förmår.

Sydsvenskans reception

För många år sedan arbetade jag i kontorsvaktmästeriet på Sydsvenskan. Som de flesta jobb jag haft - ett roligt jobb. Och intressant och omväxlande.

En av mina arbetskamrater var en man sm tidigare hade jobbat i Sydsvenskans reception.

Receptionen i Sydsvenska Dagbladet höghuskrapa vid Ludavägen. Här jobbade många människor och det var en ständig ström av människor ut och in. Så det behövdes en reception.

Han berättade då för mig att han alltid satt med batong när han hade suttit i receptionen.

Trots att han ite var utbildad securitasvakt ( så hette det inte då) eller liknande, så hade han en batong. Varför det , undrade jag? Var det för att det kom störiga människor som kanske var onyktra och då kunde det behövas ett verktyg att hota med?

Nej , inte alls. Han hade batongen för att försvara sig. Jaha mot vem?

Jo mot vattenråttorna!! Nära Sydsvenskan ligger Sjölunda-tippen. Och härifrån sökte sig vattenråttor till värmen och stack in i Sydsvenskan huset. Men det var inte vilka rttor som helst, utan vattenråttor stora som taxar. Och aggressiva mot människor. Min kollega sa att det var det värsta han varit med om nr han hade sett en vattenråtta komma emot honom.

Så efter det satt han alltid med batongen i beredskap.

Sedermera bad han om att bli förflyttad för att slippa detta obehag.

En gång såg jag en sådan vattenråtta där, som visserligen inte angrep.

Men efter att ha sett den förstod jag verkligen varför receptionisten behövde sitta med batong.

När jag följde med en artist till TV.....

Jag har jobbat med många artister. Den jag tänker berätta om här kan vi kalla Göran, som fingerat namn. Jag vill som alltid inte lämna ut någon i min blogg, men historien här nedan är som sådan helt sann och självupplevd.

För många år sedan släppte Göran en ny platta och denna skulle lanseras. Vi lyckades få med Göran i ett aktuellt underhållningsprogram i TV. Som gick på bästa sändningstid.

Programmet spelades in i Göteborg av Göteborgs TV och spelades in/sändes live direkt.

Ungefär vid kl 20-tiden på kvällen.

Göran var alkoholist, kraftigt alkoholiserad. Att han skulle göra ett liveprogram kl 20.00 var i princip otänkbart, då han drack större delen av dagen. Och när kvällen kom var Göran inte i bästa form. Eller så tyckte han kanske själv att det var dagens höjdpunkt, men knappast för ett liveframträdande i direktsändning.

Jag skulle resa med Göran till Göteborg och se till att allt fungerade. Jag var skivbolagets representant. Hur skulle detta gå?

Jag kände ganska väl till Görans vanor. Och misstänkte att han skulle ha med en kass med öl.

Vi skulle åka tåg tillsammans till Göteborg. En resa på den tiden på nästan 4 timmar.

När vi möttes på tåget kom han mycket riktigt med en kass öl. Starköl så klart!

Men jag kom också med en kasse öl. I min kass var det folköl (detta skedde under perioden då mellanölet var förbjudet).

Och så fort Göran tog upp en öl i sin kasse, så bytte jag ut hans starköl mot en av mina folköl.

Och så gjorde vi hela resan. Och hela dagen. Göran gick med på det. På så sätt så hölls Göras fylla något i schack. Och han genomförde TV framträdandet alldeles strålande!!

Taktiken med att byta ut hans öl hela tiden hade lyckats.

När TV programmet var över var jag så matt av denna anspänning, så jag sa till Göran: "Nu kan du dricka hur mycket som helst, jag bryr mig inte". Nästa dag åkte vi hem och Göran satt med sin kass med starköl (han jhade ju sina kvar). Mina folköl var slut....

När Don Cherry jammade med oss

Det är möjligt jag har berättat denna anekdot tidigare. Men den tillhör en av de upplevelser jag inte skulle vilja vara utan.

För många år sedan drev och spelade jag i ett band som hette Sieben Slips. Innan vi tog det namnet hette vi Svensson Band. Jag minns faktiskt inte om vi var Svensson Band eller Sieben Slips när detta hände, men det har mindre betydelse.

För att börja baklänges så var Don Cherry en mycket duktig jazzmusiker, trumpetare.

Internationellt berömd. Han bodde halva året i New York och halva året i Tågarp i Skåne.

Han dog för några år sedan.

Hans har 2 berömda döttrar, nämligen inga mindre än Neneh Cherry och Titiyo.

Mitt band hade replokal på Carlsgatan i Malmö, nära Centralstationen.

Lokalen låg i källarplan med fönster ut mot gatan.

En dag när vi repade, så knackade någon på rutan. Vi undrade givetvis vem det kunde vara?

Nån som ville klaga på oväsendet?

Nej, men utanför stod en distingerad herre med en liten väska. Han undrade om han fick komma in för han tyckte det lät så spännande och trevligt. Vi var väl ganska klara på att det var Don Cherry som stod där, men situationen i sig var så osannolik så vi blev osäkra.

Då tar han upp sin trumpet ur väskan och ber oss fortsätta repetitionen. Och så spelar han med i ett jam en stund. Efter ett tag säger han att han tyvärr måste gå för han var egentligen på väg till Tågarp och tåget går snart. Han tackar ödmjukt för musiken och går ut ur lokalen.

Vi står kvar förundrade. Vi har nyss haft besök av en världsberömd jazzmusiker som har jammat med oss. Av egen vilja och eget initiativ.

Ödmjukt, trevligt, positivt.

Ett minne för livet!

Skola på lördagar och skolmat på lördagar

Jag tillhör dem som har gått i skolan på lördagar. Det var mycket speciellt.

Skoldagen var ungefär 8-12. Jag minns vilken oerhörd befrielse det var när lördagen avskaffades och man var fri redan från fredag eftermiddag.

Lite speciellt i sammanhanget var att vi var tvungna att anmäla om vi skulle äta i skolan på lördagar eller ej. Eftersom det var det sista som skedde för veckan (måltiden serverades kl 12)

så var det många som inte skulle ha skolmat utan äta med sina familjer senare.

Jul i folkton

Nyligen var jag på en konsert under namnet och konceptet "Jul i folkton". En på alla sätt fantastisk konsert. Och musikerna som framträdde utstrålande en otrolig glädje, ödmjukhet och

engagemang i vad de gjorde. Och de var ömsinta och varma mot varandra.

Jag gjorde då en reflektion. Tänk om alla människor och världen i stort verkligen försökte vara

varma och snälla mot varandra. Bry sig, visa ödmjukhet och förståelse. Då tror jag faktiskt att väldigt mycket skulle se annorlunda ut. Det kan låta politiskt naivt och det är det nog också om man betänker vilka sociala och politiska problem vi står inför.

Men samtidigt tycker jag inte man ska förakta det lilla perspektivet. Hur global, hur stor, och hur omfattande alla problem är, så är vi ändå människor av kött och blod mitt i allt detta. Och det är i det lilla och nära perspektivet vi mår dåligt eller vi mår bra. Jag kan bli upprörd över orättvisor och förtryck i t ex Syrien, men mår kanske inte dåligt av det. Men om jag t ex hamnar i en jobbig situation med en närstående person såsom partner, familj, vän, kollega, så kan det påverka mig väldigt mycket.

Just därför tror jag det kan ha stor betydelse hur vi är mot varandra och kan påverka mer än vi tror.