Beatles - 50 år

I den gångna veckan fyllde Beatles 50 år. Dvs det var 50 år sedan deras första riktiga singel släpptes.
Det har varit mycket uppmärksamhet och skriverier. Jag skulle kunna skriva min Beatles-historia.
Jag växte upp med dem mer än något annat. De var mina barndomskamrater i barnkammaren, på pojkrummet, med kompisarna. Jag har skrivit det förr att Beatles förändrade allting, ja hela samhället.
De var först med allt nytt , även utanför musiken. Från långt hår till att kritisera Jesus, införa meditation, anlägga skägg ( plötsligt gjorde alla det när samtliga betalar skaffade skägg) etc etc. Man gjorde "omöjliga" singelsläpp mot alla konventioner, regler etc. Bara för att nämna några saker. Listan skulle kunna bli oändlig av påhitt de gjorde som många sedan följde.
Åren 1965-1970 förändrades världen på alla sätt och på ett sätt som knappast skett vare sig tidigare eller senare. Den största omvälvningen nånsin där ungdomskulturen blev både en social, ekonomisk och politisk faktor som genomsyrade hela samhället.
Det var inte Beatles i sig själv som stod för hela denna förändring, men jag vågar gå så långt att de var en katalysator för allt det som växte fram. Deras inflytande satte igång en islossning av sällan skådat slag.
Musiken är än idag helt outstanding. Förmodligen den bästa musik som har skrivits nånsin om man beaktar helheten. Melodierna, sångerna, rösterna, arrangemangen, odödligheten, nyskapandet, bredden.
Oslagbart. Har aldrig funnits nåt liknande före och ej heller efter.
Med detta sagt så finns det otroligt bra musik av alla slag , i alla genrer och länder, som hela tiden flödar fram. Det är viktigt att framhålla, då Beatles utifrån min horisont INTE handlar om nostalgi. Det var bara extraordinärt bra! Därför säljer de fortfarande väldigt bra och alla nya generationer upptäcker dem i ett konstant flöde.
Men jag tror aldrig det kan komma ett nytt "Beatles" igen. De var unika och förblir sådana.

Stocholms tunnelbana

Under min semester på Ios i år så blev jag kallad för "Stockholms tunnelbana".
Varför? Jo , vi semestrade tillsammans med ett annat par. Och varje gång vi skulle gå nånstans, vd förflytta oss från en plats till en annan gångledes, så gick jag alltid före alla dem andra. I snabb takt. De hängde inte med. Jag går nämligen ofta väldigt fort. Så de tyckte att jag går som folk gör i Stockholms tunnelbana.

Väluppfostrad?

På vårt lantställe har vi en katt. Katten kom en sommar för några år sedan och på ett mycket charmerande sätt bjöd in sig själv till huset. Katter har ju en inneboende strävan att hitta ett hem. Denna katt hade funnits något i området just denna sommaren och gjort sig känd som "mormorn".
Hon hade nämligen fått källingar, varav en i sin tur fått nya källingar ganska tidigt. Därav uttrycket mormor. Emellertid vet ingen  var hon kom ifrån utan hon bara dök upp. Sannolikt har hon blivit övergiven och hon ville så gärna hitta ett nytt hem.
På alla sätt visade hon sin tillgivenhet och kärlek till oss direkt. Hon följde med var man än gick och vad man än gjorde (det gör hon än idag). Varje gång vi åkte till sommarstället var hon dör och fick mat
Och fick vara inne. Och fick sova inne. Och hon var så glad för det. Och lika ledsen varje gång vi lämnade. Till slut blev situationen ohållbar. Varje gång vi skulle lämna och "ta ut" henne så sorang hon och gömde sig. Till slut sa jag att då får du bo här. En i princip lika ohållbar situation , men så fick det blI. Hjärtat fick bestämma.
Sedan dess lever hon som en prinsessa i et helt hur med värme och komfort, alltid fyllda matskålar, men kan samtidigt njuta av utelivet när vi är och hälsar på. Vilket vi är ca 2 ggr i veckan.
Det speciella med henne är att när det är kväll så kommer hon och hämtar mig för att nu är det dags att gå och sova. Hon bokstavligen talat "hämtar" mig. Sen lägger vi oss och hon ligger kloss intill hela natten. Med kroppen exakt intill och nära huvudet. Sen ligger hon kvar tills jag går upp.
Mycket väluppfostrat!! Man undrar vem som ha lärt henne detta? Och hur de har gjort, för detta är ju något hon säkert har gjort hos första ägaren, även om hon har utvecklat det till sin grej hos oss.
Men ytterst artigt och väluppfostrat.

Otacksamhet

För många år sedan jobbade jag som redaktionsvaktmästare på Sydsvenskan. Vi servade alla journalister med pennor, papper, tömde teleprintrar, gick ärenden, fixade saker som gick sönder. Ja allt som kan tillhöra ett vaktmästeri.
Där arbetade en äldre mycket snäll man. Han hade varit där i många år. Han började alltid kl 7, men var trots allt på jobbet 20 minuter före. Alltid. Då gjorde han lite förberedande jobb för journalisterna innan de skulle komma.
Han var den gamla typen av arbetare som verkligen ville göra rätt för sig och göra ett bra och hederligt jobb ( jag säger inte att det inte är så idag, men beskriver här hans karaktär).
En dag kom en journalist in på vaktmästeriet ( vi hade ett eget rum) och skällde ut honom för något som han hade gjort fel. Eller som åtminstone journalisten uppfattade som fel.
Det var en mycket otrevlig och obehaglig utskällning. Jag tog illa vid mig å min kollegas vägnar.
Men denne snälle man behöll lugnet och så sa han följande, med tårar i ögonen:

"Jag går hit varje dag 20 min före arbetstid. Inte för att jag måste, och jag får inget betalt för det , men jag gör det  för att jag vill hjälpa er journalister så att ni har allt på ert bord när ni kommer till jobbet.
För att ni ska ha det bra. Men om detta är tacken, så kan jag sluta med det omedelbart, ifall det är det du vill"

Journalisten blev helst ställd och paff. Han sa inget, inte ens en ursäkt utan gick bara ut.

Jag glömmer aldrig denna episod. Den berörde mig mycket illa och jag tänker ibland på den som ett exempel på hur man ska vara med sina medmänniskor. Och hur mycket empatin betyder.

Tillbaka till bloggen

Många har frågat varför jag inte bloggat på sista tiden. Och jag svarar att jag tyvärr inte hunnit. Men att jag har jättemånga uppslag, idéer, reflektioner och anekdoter jag samlat. Så det kommer.
Jag har också fått förfrågningar om att jag skulle bli än mer personlig i min blogg. Om inte jag skriver det jag vill uttrycka, så är det ingen annan som gör det heller.
Jag kommer nog att bli mer personlig och lämna ut mig mer. Men jag kommer inte att frångå principen att jag inte lämnar ut någon annan. Denna blogg handlar om mig och utifrån mig. Den etik jag håller med att normalt inte utlämna något som kan skada eller påverka andra i min omgivning kommer jag att hålla fast vid. Nu kommer det snart en fin historia från ett av mina jobb: Redaktionsvaktmästare på Sydsvenskan