Cadiz och ensamheten - del 2

Efter att ha blivit nervarvad och uttråkad i Cadiz åkte jag till Marocko för en dag.
Hade tänkt åka till Marrakesh, men det ligger en dags resa ner på Afrikas västra kust. I det tillstånd jag befann mig var jag inte riktigt på humör för nya utmaningar. Ville verkligen åka till Marrakesh och jag var övertygad om att där skulle finnas betydligt fler likasinnade västerlänningar än i Cadiz. Men hur det var så var jag bara i Marocko en dag och åkte sen tillbaka. Så började jag åka norrut, så sakteliga på väg hem. På tåget från Cadiz till Sevilla mötte jag en schweisiska.
Hon var så trevlig. Och jag pratade som jag aldrig har gjort. Hade ju ett uppdämnt behov. Och det hade hon också. Hon hade nämligen också varit ensam i flera dagar.
Vårt samtal flöt på. Jag blev nästan förälskad i denna tjej och skulle kunna gift med mig henne direkt i det tillståndet jag var. Nästan. Det var en speciell situation att möta någon efter så många dagars ensamhet. Och att träffa någon som hade upplevt detsamma. Hon skulle emellertid gå av i Sevilla och vi tog farväl. Jag fick hennes address, men tyvärr tappade jag senare bort den. Jag minns inte heller hennes namn.
Men så tydligt som jag minns hela min Cadizvistelse minns jag också henne.
Vilka kontraster livet har att erbjuda.