Den otroliga historien om resväskan som kom bort

En gång när jag reste till Grekland, så fick jag inte mitt bagage.
Skulle till Ios. Katastrof utan bagage. Jag hade begränsad reskassa och behövde verkligen det hag tagit med mig.
Ställde mig i kön på Atens flygplats för att reklamera bagaget.
Lång och trist kö. Framför mig stod en affärsman. Han var upprörd, Han sa till kvinnan bakom disken att du skickar mig bagaget dit jag vill. Punkt, slut.
Hoppsan, tänkte jag. Kan man vara så tiff. Jag sträckte på ryggen och samlade mod. Då ska jag vara likadan, tänkte jag. Sagt och gjort. Jag gick fram och förklarade mitt ärende. Sedan sa jag att jag åker till Ios imorgon ( från Aten alltså) och jag vill att ni skickar bagaget dit. Ja, men det kan vi inte sa hon. Jo, sa jag, jag har bestämt resa dit och jag kan inte vänta här i Aten, för att ni inte har mitt bagage med. Ja, men vi har inte dem möjligheterna, sa hon. Det bryr jag mig inte om, sa jag, det är ert problem. Nej , riktigt så tuff var jag inte, för der kan jag inte. Men jag sa att ni får väl försöka lösa det då.
Vi ska se vad vi kan göra , sa hon och tog alla uppgifter.
Så gick jag därifrån nedstämd. Och utan nåt större hopp om att få min väska. Och vad skulle jag göra. Vänta i Aten? Eller åka till Ios för att möta mina vänner på bestämt tid, som vi ju had sagt? Svårt, svårt. Och hur skulle jag klara mig utan väska. Köpa allt nytt med min begränsade reskassa?
Så gick jag där på flygplatsen och visste varken ut eller in.
Plötsligt ser jag en grön ryggsäck liknande min stå lutad mot en pelare.
Vad är detta? Den står där helt ensam. Mitt i flygplatsen. Jag går fram och vad är det jag ser? Jo min väska!!! Den bara står där. Helt för sig själv. Jag har ingen aning hur den kommit dit och varför eller hur. Och jag kommer aldrig att få veta det.
Men jag vandrar ut ur flygplatsbyggnaden som den lyckligaste killen i världen.

Mitt symmetriska öga

En reflektion från vardagen. Mitt öga söker symmetri. Eller är det jag som önskar det.
När jag tittar ut från mitt fönster på mitt kontor, så försöker jag anpassa linjerna
från persiennerna med andra linjer utanför. T ex fönster, trottoarer etc.
Försöker få det att passa ihop symmetriskt i linjer.
Kanske är det så att det är ett uttryck för ordning. Eller säkerhet kring det man ser. Att undvika kaoset. Eller tvångsneurotiskt. Jag vet inte. Oavsett mitt öga söker symmetrin, vare sig jag vill eller ej.

Jag var på väg till Kina

Min far hade en speditionsfirma i senare delen av sitt liv. Han vad VD för firman
fram till han blev 78 år. Och arbetade jättemycket, faktiskt ända upp i denna åldern.
Hans firma var en av de första företagen som utvecklade handeln med Kina.
Kommunistiska Kina. Han hade jättemycket med Kina att göra. De var ofta på besök här och hemma hos oss. Det stämde dåligt med bilden av min far. Han var inte kommunist och borde normalt inte vara intresserad av detta handelsutbyte. Men nu blev detta istället väldigt stort för honom.
Han blev inbjuden till Kina. Ville resa dit. Och han ville att han och jag skulle göra resan tillsammans. Jag ville gärna åka till Kina. Vi skulle dessutom bli bjudna på alLt och få bästa uppvaktning.
Problemet var att min far inte vågade flyga. Han flög aldrig i sitt 85 åriga liv.
Så om vi skulle åka till Kina så fick det bli med tåg. Transsibiriska järnvägen ända till slutstation Vladivostok och sedan fortsatt tåg ner till Beijing.
Det skulle ta ca 9 dagar. Jag skulle gärna pka transsibiriska. Lär vara en fantastisk resa och så många skiften av natur, landskap, folkslag etc. Men det skulle ju bli totalt 18 dagar på tåg. Lite väl mycket...
Så vi kom aldrig iväg.
En miss kanske, både att få göra en spännande resa, se Kina inifrån samt vara med min pappa. Men den resan får bli en annan gång.

När jag hade dycenteri

I slutet av 70-talet var jag ofta i Paris. Hälsade på mina franska vänner ganska ofta. I slutet av en av många vistelser blev jag sjuk på hemvägen. Kom hem med världens influensa. Har nästan aldrig influensa, men nu varade den i 4-5 dagar. Rent grym. Efter läkarbesök konstaterades att jag hade fått dycenteri. Svår, smittsam bakterie. Hade definitivt ätit något som inte var bra i Paris. Vid denna tidpunkt jobbade jag på KF-lagret, dvs arbetade med livsmedel.
Dycenterin försvann. Jag kände mig helt bra efter en vecka. Men bakterierna var ju kvar i kroppen. Jag blev avstängd från jobb! Av smittorisk! Eftersom jag jobbade med livsmedel var det extra viktigt. Och jag fick inte tillhöra sjukhuset utan "smittskyddsinstitutet" som höll till i Rådhuset. Jag fick gå dit 2 ggr i veckan och lämna avföringsprov. Så länge de var "positiva" dvs att det fanns dycenteribakterier kvar i kroppen så förblev jag avstängd från jobbet ( med sjukersättning givetvis). Det var jätteskönt på sitt sätt att plötsligt bli ledig och INTE få jobba. Men att känna sig helt frisk och ändå leva som vanligt.
Sällan har jag önskat så mycket att det skulle finnas bakterier kvar i min avföring...
4 månader tog det innan proverna började visa "negativt". Och sedan skulle de visa negativt under en viss period för att det skulle kunna säkerställas att jag var bakteriefri.

Var är min kycklingfilé?

Ibland passar jag två hundar. Emnauel och Manfred hjälper till också.
Vi gillar hundar. Själv gillar jag månnga olika slags djur, men särskilt hund.
Det är roligt att passa hund. Och det är inte händelsefattigt.
Jag skulle göra en wokrätt baserad på kycklingfile och grönsaker.
Först wokade jag alla grönsakerna och la i en wokserveringspanna. Och mot slutet
wokar jag köttet, i detta fall kycklingfilén, som nu var strimlad i småbitar. Nu hade jag ganska rikligt med kyckling (vilket snart skulle visa sig vara tursamt och viktigt), så jag fick woka i två omgångar. Allt gick inte ner i wokpannan. Så plötsligt tog en av mina grundkryddor slut. Men jag visste vi hade fler på "lagret" i källaren.
Ok, ner och hämta, Emanuel hade hand om hundarna. Tar högst 1 minut så är jag tillbaka vid spisen. Men var är min kycklingfilé? Hmm, la jag den i kylen. Eller flyttade jag bort den på bordet? Tog jag med mig den ner i källaren? Jag har ju för vana att lägga saker "fel" och sedan hittar jag inte. Utan ägnar stor tid att leta för att så småningom hitta saker till slut ändå. Både jag och Emanuel letade efter den försvunna kycklingfilén. Plötsligt säger Emanuel, tänk om vovvarna ätit upp den?
Tja, så var det ju såklart. Med blixtens hastighet har dessa kycklingbitar glidit ner
i hundarnas mage. Mätta och nöjda. Som tur var hade vi gott om filé så det räckte ändå.
Så då var vi många som fick kyckling denna gång.

Sverige är fantastiskt!

Sverige är fantastiskt. Det sägger alla partier i valrörelsen.
För en vecka sedan träffade jag en brasilianare som bor i Sverige sedan 7-8 år tillbaka. Han riktigt riktigt älskar Sverige. Han hade varit i Småland en helg och tyckte det var det vackraste han sett. Skog, sjöar, naturen, variationen, grönskan.
Han sa på fullt allvar att Sverige är ju världens bästa land. Och dessutom världen vackraste land!!

Det finns en låt av som heter "Sverige är ju världens bästa land" skriven av Ola Ström förresten. Som ett aktuellt inlägg i debatten om invandrare.
Jag har den på singel nånstans, men aldrig lyckats hitta den. En riktigt bra låt med bra text.

När okunnigheten är som störst

Kristedemokraterna är det enda parti som säger definitivt nej till fildelning.
Vänstern och miljö är de som definitivt säger ja. Hemskt! Och okunnigt. Jag har tidigare skrivit om vilken felsyn detta är i grunden. En slags ultravänsterliberalism där man konverterat kampen mot äganderätt och kommersialisering och hamnat helt fel i slutsatsen.
Moderater och Sossar söger nej lite halvhjärtat. Dessa båda partier är ju båda högerpartier faktiskt, som värnar om äganderätten. För en gångs skull möts jag i dem.
Men så sitter Göran Persson i TV och säger att lagen kan ändras. Och "vi bryr oss inte om skivbolagen, men upphovsmännen ska skyddas". Hur okunnig får man lov att vara som statsminister. Hur kan man göra ett uttalande som vittnar om en sådan inkompetens. Som om inte skivbolag också är upphovsmän. Vad vet han om hur upphovsrätt uppstår och hur verksamhet bedrives. Ingenting. Men det gör inget det. Det behöver han inte veta. Men att uttala sig så...
Säger han samma sak om skogsindustrin. "Skogsindustrin bryr vi oss inte om, men vi ska värna om skogen".

Tyvärr är det så att fildelning blivit valfläsk. 800 000 svenskar laddar ner olagligt varje dag. Läs detta en gång till: 800 000 svenska laddar ner olagligt varje dag!!!! Inget parti vågar stöta sig med 800 000.
Jag anklagar inte dessa 800 000, även om jag tycker det är hemskt att 800 000 varje dag tar något från någon annan utan betala. Frågan handlar egentligen inte om det är olagligt eller ej, även om det är viktigt också. Det handlar om copyright. Att den som skapat något , vare sig det är musik, film, bok, foto, målning, uppfinning, patent etc , så
ska vederbörande få betalt. Allt är nästan copyright, en av grundvalarna i vårt samhälle. Internet upplöser delvis detta. Det är det debatten handlar om. Hur mycket ska Internet få upplösa copyrighten utan att upphovsrättsmännen eller kvinnorna skadas.

Men det vill inte politikerna förstå. Fast det är en mcket större fråga än om skivbolag mår bra eller inte ( även om skivbolagen är värst drabbade av alla i många länder). Det förstår inte heller politikerna.
Men det man förstår är att inte stöta sig med 800 000 människor.
Men det visar också vad valet handlar om. Makten i första rummet.

Miljöpartiet eller

Valtider. Valfläsk. Normalt en tid då jag blir irriterad, upprörd. Främst över alla orättvisor. All blottor i det svenska samhället. Och att partierna är så dåliga. Mer eller mindre allihop. I många år har jag röstat blankt. I förra valet valde jag att lägga röstsedeln på Miljöpartiet. Har en viss dragning ditåt, men utan fullständig övertygelse. Det är mycket flum i deras politik. Och mycket hopkok, nästan hokus pokus. Samtidigt mycket som är bra, särskilt om man som jag värnar om miljön.
Så valde jag då att rösta på dem. Och vad hände. Direkt efter valet sätter de sig i förhandlingar om en femaprtukoaltion med borgarna. Hur ska man kunna lita på ett sådant parti. Tänk om jag alltså hade röstat på borgarna. Det kunde ha blivit så, men blev lyckligtvis inte. Ska jag rösta på dem igen. Eller ska jag återgå till blankröstning för att tala om för mig själv att jag har inga sympatier alls för dessa samtliga så dpliga partier. Tänk om det hade funnits ett stort öppet demokratiskt, framåtsyftande vänsterparti som samlade alla till vänster om socialdemokratin. Får se vad det blir.

Ensam i Hamburg

Vid 20 års ålder och några år framåt reste jag mycket själv. Inte för att jag ville det. Jag har aldrig önskat ensamhet. Men det bara blev så.
Och oj vad jag kände mig ensam många gånger. Jag har ju ofta en stor ensamhetskänsla. Förr kanske lite av att vara ensam , rent fysiskt, men mest ensam inåt mig själv. Ensam i mig sjäkv. Den känslan har jag haft hela livet och finns ständigt hos mig.
När jag nu reste själv så kände man både ensamhet och gemensakp. Ensamhet för att jag var just ensam. Gemenskap för att jag träffade många människor.
Ofta åkte jag Interrail. Och då hamnar man i Hamburg. Första bytet ut i Europa.
Vilken station. Stor, hemsk, smutsig. Symboliserar för mig ensamhet och alienation. Att vara liten i stora världen. Men likaväl en start på en resa mot okända mål.

Jag är rädd

Jag är rädd, mycket rädd.
Jag är rädd för det som sker.
Jag är rädd för det okända
Jag är rädd för förändringar.
Jag är rädd för avsked.
Jag är rädd för att mista saker och
personer.
Jag är rädd för att inte klara av saker.
Jag är rädd för att göra fel och vara fel.
Jag är rädd för mina egna tankar och känslor.
Jag är rädd för mig själv.

Östra Förstadsgatan 1

Östra Förstadsgatan 1. Ett slitet hus nära Slussplan, där Östra Förstadsgatan börjar.
Malmö i 70-tal. Huset hade 2 st kollektiv, vänsterkollektiv. Jag kände dem som bodde där, jag var där ofta. Det var något av ett centrum för en av de många vänstergrupper som fanns då.
Senare förföll huset helt och det blev en rivningsfastighet. Men jag fick anledning att återkomma till detta hus. Därför att jag hade min första replokal här med mitt band. Här repade Malmöbandet Liv och Lem m fl. Mitt nystartade band 1979 fick lov att repa här. Vi hette då Svensson Band som så småningom blev Sieben Slips.
Lokalen var världens skitigaste. Så skitig att inte ens råttorna ville vara där.
Men musik spelades.
Huset revs senatre liksom nästan hela stadsdelen som går från Slussplan och hela Exercisgatan ned till nya Polishuset. I likhet med Caroli slog man även sönder gatustrukturen. Det enda som är bevarat är husem längs Östra Förstadsgatan. Förutom nr 1 då. Det var inte tjänligt.

Cuba Café , rom och dumheter

Jag har precis varit på Cuba Café. En oas i Malmö om man vill gå ut och bara njuta av
folk, folkliv, musik etc. Så beställdea jag en liten trea rom. Riktigt mörk cubansk specialimporterad rom. Jag tycker det är mycket gott. I rimliga mängder.
Så långt allt väl.
Om jag förflyttar mig många år tillbaka i tiden så fanns det en period då jag inte kunde dricka rom. Inte ens vara i närheten av rom och känna doften.
Därför att i min ungdom gjorde jag en dumhet. Jag och min kompis Ronny vi skulle till en fest. Vi skulle cykla dit. Cykelfärden var beräknad till 15 min. Vi hade en flaska Hansens rom, som på den tiden var ansedd som en fin rom. Fast det egentligen är en ganska dålig tysk kopia. Nåväl, vi hade en 75 cl flaska. Vi delade på denna medans vi cyklade. 37.5 cl var! På en 15 min. Det är på gränsen till alkolholförgiftning. Vad som hände sen minns jag knappt. Men en sak stod klar; jag kunde inte dricka rom på många år efter det!
Men nu njuter jag av ett litet glas på Cuba Café.