Kastanjeträdet

I min uppväxt, mellan 6 och 18 år, bodde jag på Rundelsgatan i Malmö. Rundelsgatan
tillhörde det riktigt gamla Malmö och kvarteren runtomkring var definitivt slumbetonade. I utbyggnaden av välfärden på 60-talet fanns det en filosofi att "allt gammalt ska bort, in med det nya". Ett slags tänkande att nu ska vi alla få det bättre och nu har vi möjligheterna till det. Vilket faktiskt var sant eftersom 60-talet var ett av de mext explosiva decennium någonsin på alla plan. Och där framtidsoptimismen härskade. Vad man förbisåg eller inte insåg var att även i det gamla finns ofta mycket bestående värden. Och allt det nya var verkligen inte guld som glimmar. I min stadsdel rev man varje hus och jag menar verkligen varenda!! En hel stadsdel utplånades och merparten av de som bodde flyttade till det alldeles nybyggda Rosengård(?). Och gatunätet utplånades, flera gator finns inte ens kvar i stadsplaneringen. Ett hus blev dock kvar. Mitt hus. Vårt hus. Det s k Sirius-orden-huset. Och medans man byggde runtomkring bodde vi kvar.
Mittemot vårt hus stod ett kastanjeträd. Ett jättegammalt, stort och lummigt träd.
Ett verkligen vackert träd. Mitt i stadsbebyggelse. Här lekte jag, här klättrade vi.
Så småningom sattes en bänk upp runt trädet. Altså en cirkelformad bänk som följde
trädets stam. Det blev ett tillhåll på kvällarna för alkoholister och utslagna som tryggt kunde sitta och dricka under kastanjen, även om det regnade och haglade.
Detta träd fick också vara kvar. Mitt hus och kastanjeträdet.
Idag åkte jag förbi för att se hur det såg ut. Jodå, huset står kvar som tidigare.
Och kastanjeträdet också. Fast de har planterat ett nytt. Det gamla blev för gammalt och nu står det ett yngre träd. Som växer och frodas. En dag ska det bli lika vacker och ståtligt som sin föregångare. Hoppas jag får uppleva det.