Trocadero

Trocadero. Malmös häftigaste ställe i sent 70-tal, tidigt 80-tal.
Unikt i Sverige, unikt i Västeuropa. Först med dragshow.
Och en blandad publik av sällan skådat slag. Jetset, gay, affärsfolk,
rockfolket, proggare. Glamour och dekadens konkurrerade om utrymmet.
I helt suveräna lokaler. I bästa skötsel under lednibg av Lars Hector.
Aldrig förr har Malmö eller Sverige haft ett sådant ställe.
Och aldrig efter heller.
Här händenågot speciellt. Min far var god vän med Hector. Och min far gick p¨
Trocadero, vilket får anses vara lite sensationellt vid då 70 års ålder.
Och jag gick där.
Detta är det enda stället och de enda gångerna där vi möttes i nöjeslivet.
Att han och jag var på samma ställe och förlustade oss.
En gång stod vi t om i kön tillsammans och gick in tillsammans. Han var 70 och jag var 30.

Tage Tosa

När jag bodde på Rundelsgatan mitt i Malmös slumkvarter på 60-talet, så fanns det givetvis många "original". Varje stad, stadsdel eller by har sina original.
I Malmö har det funnits många. Det finns t o m böcker om dessa original. Jag ska uppehålla mig vid mina konkreta uppleveldser.
Vid denna tid gick en man omkring som sade sig vara kvinna. Och ville vara kvinna. Han klädde sig i damkläder, la sig till med en pipig tjejröst och kallade sig Anita.
Fast han gick under benämningen Tage Tosa. Tage Tosa är troligen ett av Malmös mest kända original. Sedermera opererade han sig och blev kvinna.
I samband med rivningarna runt Carolistadsdelen försvann Tage Tosa bort.
Jag såg honom inte på många år.
I mitten av 80-talet flyttade jag till Rosenholm, som ligger angränsande till Persborg. Då plötsligt dyker Tage Tosa upp igen. Och han , eller hon ska jag väl skriva nu, ser ungefär likadan ut. Lite äldre, lite mer stabbig gång.
Hon bodde på Persborg. Men nu har jag inte sett henne på länge.

Han fick inte ens lov att vinka

I mina uppväxtår, närmare bestämt mellan 9 till 15, så bodde jag på Torget i Skanör. Jag bodde i Skanör samtliga år fram till 18, men just under dessa år hyrde vi en del av ett hus vid Skanörs torg. Jag bodde på andra våningen. Hade ett fönster med utsikt på gatan. Mittemot låg ett jättehus som tillhörde den rika Nathorst-familjen.
En förgrening av Axelson-Jonsson - släkten. Huset var helt insynsfritt. Ingenstans kunde man se in. Fönstren var alltid fördragna. Aldrig såg man någon, även om man visste att de var där. Det var ett mycket stort hus med pooler och trädgårdar innanför. De var mycket rika. Jag var alltid nyfiken. Frågade mig hur ser de ut? Vad äter de? Hur lever de? Är de som vanliga människor? Jag kände inga rika, kom från helt andra miljöer, faktiskt slummiljöer i Malmö. Och nyfikenheten växte i takt med att man aldrig fick se dem i huset mittemot.
Men så en dag såg jag en kille i ett fönster. Han var i min ålder. Vi sågs flera gånger. Till sist började vi vinka till varandra från våra fönster. Men vi träffades aldrig. Han fick inte lov att prata med mig, att träffa mig. Jag var från en annan samhällsklass. Han fick inte umgås eller leka med någon som mig. Han fick inte ens lov att vinka. Klasssamhället när det är tydligt. Det låter som 1800-talet, men det jag beskriver ovan är sent 60-tal.

Sommarpratare

Varje sommar går programmet "Sommar". Inbjudna människor får ett eget program att sommarprata i och spela sin musik. Det är artister, författare, programledare, politiker m m. Förr gick programmet på bästa sändningstid. Varje dag mellan kl 13 och 15. Jag satt som klistrad när jag kunde. Det var så spännande att höra. Deltagarna var ofta så personliga, gav av sig själv och spelade självvald musik.
Givetvis fanns det tråkmånsar. Programmet är helt beroende av vem som är sommarpratare. Men idén är suverän.
Numera är programmet förpassat till P1. Och med mycket mindre uppmärksamhet. Fast jag läste att Jenny Wilson var sommarpratare idag.

Det finns flera riktigt bra "Sommarpratar-program" bakåt. T ex när C H Hermansson var det. En klassiker.

Jag skulle gärna vilja få uppdraget. Skulle säga ja direkt om jag blev uppringd.
Då skulle jag berätta anekdoter, precis som jag gör här. Och spela riktigt bra och spännande musik, kanske lite ovanliga utflykter också. Och så skulle jag kanske gjort något utspel om det politiska världsläget.

Vattenbrist

Sommaren 2006 är varm. Det talas nu om kommande vattenbrist om inte regn kommer.
Tror jag lite överdrivet.
I 10 år bodde jag på Ios på somrarna i allt mellan 3-6 veckor/gång.
Där finns inget vatten. Det regnar aldrig mellan April och November.
Byn ligger 300 m över havet. Det krävs enorma pumpar för att få upp grundvatten.
Vattnet var ständigt rasonerat. Duscharna bara öppna mellan kl 17 till 20 på kvällarna.
Vatten var en bristvara. Man fick lära sig att hushålla med det vatten som fanns.
Man fick lära sig att vatten inte är något att ta för givet.
Vatten kan plötsligt bli något stort i livet.
Vatten var viktigt för alla på Ios.

Ratten

I början av 80-talet var jag ofta på Ribban och Kallbadhuset.
Ett härligt ställe. Mest för det sociala. Här samlades mina vänner och många människor överhuvudtaget. Caféet var en samlingsplats, ett ställe att träffa folk på. Här trivdes jag, här odlade jag gamla och nya kontakter. Detta var ett av mina
stamställen.
Särskilt lördag eftermiddag. Det fanns alltid en osäkerhet kring vad som skulle hända lördag kväll. Träffa vänner, party , vara ensam ?? Att gå på Kallis var en bra lördag eftermiddag. Och på vägen hem gled man in på Ratten för en äl och en matbit. Detta alldeles unika Malmöställe. Pub och restaurang som låg i Sjöfartshotellet nere på Citadelsvägen. Numera rivet dessvärre. Ratten var just en restaurang som hade en uteservering som gick i halvcirkel ungefär som en ratt. Halvcirkeln var omgärdad av en häck. En verkligen trevlig uteservering.
Och efter några timmar på Kallis var det skönt att sitta där i skuggan och ta en öl och äta husmanskost (för det var det som serverades).
Och på Ratten satt alla människor igen. Det gick ett lemmeltåg från Kallis till Ratten.
Festen fortsatte. Frågan var alltid var det skulle fortsätta efter Ratten.
Detta var min Saturday Afternoon i sommartiden.

Saturday Afternoon i Kalifornien

Jag har under flera år ägnat mig åt att göra en djupdykning i den amerikanska musiken
under senare delen av 60-talet. Främst den psykedeliska, flower-power eran som alltid intresserat mig och som jag själv var en del av. Jag har grävt under ytan och köpt på mig massor av skivor av både kända och okända band, främst från San Francisco och LA-området. Och det är en fantastisk resa. Så ypperligt tidsfärgad. Mycket politik, färgad av protesterna mot Vietnamkriget, kvinnofrigörelsen och ett allmänt radikaliserat politiskt klimat. Musikaliskt är det mycket experimentiellt, oförutsägbart, vackert och kantigt på samma gång. Musiken är ofta framsprungen ur stark drogpåverkan. Men tillsammans har denna musik och denna tid en sprängkraft utöver det mesta. Den talar till en! Det finns ett uttryck som är så starkt, oavsett om man gillar det eller ej. Och man behöver inte gå till Jimi Hendrix, Doors, Janis Choplin, Beach Boys, Crosy, Stills and Nash etc. Jag gör det också, men jag har gått ner en trappa. Och det är intressant.
Lyssnade till helt okända Saturday Afternoon med Jefferson Airplane.
Lördag eftermiddag - vad är det? En tid för relaxing? En tid att ladda upp inför lördagkvällens äventyr? En tid att vara med sig själv?

Hur såg en Saturday Afternoon ut i Kalifornien i sent 60-tal?
En arbetskollega till, mig som bott flera år i Kalifornien, berättade för mig att
i "Kalifornien finns det inga moln"!!
Så intressant och spännande! Det måste vara något speciellt. Särskilt en lördag eftermiddag. Hon trodde att jag verkligen skulle trivas i Kalifornien!

Libanesiska tricket

För många år sedan reste jag och min kompis Ronny runt i Europa.
Interrail. I Frankrike mötte vi Rasja och Kicki. Vi blev introducerade till
att göra det libanesiska tricket. Egentligen ett simpelt raggartick, men
libanesiska tricket hette det. Det går ut på att man lägger sina armar bredvid varandra. T ex min högerarm och kompisens vänsterarm. Så lägger man en glödande cigarett emellan. Och så ska man se vem som kan hålla ut längst. Dvs cigaretten brinner och värmer. Ronny och jag gjorde detta. Och det blev så att ingen av oss gav upp. Hela cigaretten brann ner. Ont gjorde det, riktigt ont. Men vi skulle vara tuffa och härda ut.
Priset blev högt. Första gradens brännskador. I flera år hade jag brännblåsor på det stället på armen. Och än idag har jag ett ärr, som knappt syns dock. Ronny har också ett ärr. På samma ställe. Ett minne för livet. Det libanesiska tricket.
Bör undvikas.

Konstnären från Ios

Varje kväll satt jag på Ios Club mellan kl 19 och 21.
Lyssnade till klassisk musik utomhus i bästa PA-anläggning se solen gå ned
mellan bergen i Ios Bay. Den kanske vackraste upplevelsen jag haft.
Under mina 10 år på Ios satt jag där varje kväll mellan kl 19 och 21.
En dag såg jag ett bekant ansikte från Malmö. Kände inte honom, men hade sett honom
många gånger i Malmö på uteställen. En person som fascinerade mig. Han verkade trevlig.
Han såg bra och självsäker ut. Sådana människor ser jag ofta upp till dig, förmodligen för att jag är motsatsen själv. Dessutom liknade han lite grann Bob Dylan. Ganska mycket i en period faktiskt.
Jag visste att han var konstnär så jag kallade honom "Konstnären från Ios". Det gjorde jag i flera år efteråt.

Han kom varje kväll till Ios Club, precis som jag. En kväll samlade jag mod och gick fram till honom. Sa hej, inledde ett samtal om att vi hade setts i Malmös krogsväng. Han var artigt skämtsam, men ganska tystlåten. Samtalet var vänligt men outvecklat. Klingade av, men i all välmening och vänskapligt.
Flera år senare visade det sig att han var vän med en av mina goda vänner, Jörn.
Och så småningom lärde vi känna varandra och ingick i samma gäng. Under en tid, men
inte nu längre.
Men konstnären från Ios och minnena från Ios Club lever kvar.

Grisaknoen

I sju år arbetade jag på KF's lagercentral i Malmö. Lagercentralen höll lager på allt som såldes i KF's butiker i Sydsverige. På den tiden hette dem OBS, Domus, Konsum, Solidar, Servus etc. Här fanns allt från hundmat till madrasser och djupfryst oxfilé.
Det var en stor arbetsplats, ca 200 kollektivanställda som mest.
Och en jättebyggnad. Lagercentralen är nedlagd sedan mitten av 90-talet.
På alla arbetsplatser uppstår skitsnack och omdömen om sina arbetskamrater.
Ofta får vissa smeknamn. Detta är särskilt vanligt på industrigolvet.
Och det var mer än vanligt på KF-lagret.
Här fanns Grisaknoen, som är värd en historia i sig. Och sedan hade vi Råttan,
Gumpen, Hingsten, Den Store, Prippen, Svedala för att nämna några till. Och det var verkligen smeknamn. Några av dem har jag inte ens hört deras riktiga namn någonsin.
Grisaknoen var en av de få som inte själv kände till sitt smeknamn. Däremot gjorde alla andra det! Alla sa Grisaknoen och inget annat. Och det låg verkligen en mening bakom detta ovanliga och föga smickrande smeknamn.

Rösten på berget i natten

1976 var första gången jag reste till Grekland. Här finns en rad historier som jag ska återkomma till. Men efter en lång interrailfärd genom Europa så kom jag till Aten. Och på vandrarhemmet träffade jag Jeanette Heiner och hennes kompis Maria. Minns inte efternamnet. Vi blev kompisart direkt. Jag får lätt tjejkompisar, så har det alltid varit. Och det fungerar bra. Jeanette var lite flummig i mina ögon. Jag var ju "politiskt renlärig". Hon var sökande, intressead av mystik, österlandet, stenar och mycket annat. Men jag gillade henne. Och jag var absolut fascinerad av det andliga och mystiska i henne. Det dolda intresse som alltod funnits.
Vi träffades sedan några gånger hemma i Malmö, men så flyttade hon och kontakten dog.
Jeanette - om du skulle läsa det här, hör gärna av dig!!
I Aten umgicks vi. En kväll när det var mörkt åkte vi till Akropolis. Satte oss på berget runtomkring. Plötsligt skriker Jeanette: "Pierre,Pierre". Då har hon hört en röst. Pierre från Frankrike, som hon träffat förra året på Ios. Där blev hon förälskad i Pierres kusin.
Så möttes vi; Jeannette, jag, Pierre och Maria. Jag och Pierre lärde känna varandra.
Jeanette tipsade om Ios. Jag visste inget. Vi skiljdes i Aten och sa att vi kanske ses på Ios. Några dagar senare var vi alla på Ios. Och hade hur roligt som helst- Tokroligt som man säger idag. Och jag och Pierre blev goda vänner. Jag besökte honom i Paris många gånger. Blev sedermera kompis med hans kompis, Francis. Som jag redan har berättat om när vi kastade freesby. Francis gillade inte Pierre, så med tiden blev det mer jag och Francis. Och mindre Pierre.

I många år reste jag till Ios. Mötte alla dessa människor, dock inte Jeanette som förvann bort.
I många år reste jag till Paris för att träffa mina franska vänner.
Rösten på berget i natten förändrade mycket i mitt liv. För många år framåt.

Och att mina bästa vänner blev några fransmän. Jag som inte gillar Frankrike alls.
Så kan det gå.

Krönikören

Jag har ofta velat vara krönikör, politisk krönikör.
Tyvärr har kanske mina politiska åsikter hindrat mig från att skriva krönikor.
Men numera är mina hållning till politiken annorlunda. Mer öppen, mer flexibel, mer odogmatisk och mindre förutbestämd. Även jag har insett att världen inte är svart och vit, utan en rik färgkarta. Och inte så väldefinierad som jag en gång trodde.
Om jag skulle försöka mig på någon slags beskriving av var jag står politiskt tror jag det skulle bli: oberoende vänster med en fri inställning till varje sakfråga. Dvs jag vill ha friheten att bedöma varje sakfråga utifrån vad det handlar om. Och jag tar definitivt avstånd från partipolitik och framförallt blockpolitiken som är direkt skadlig och icke-konstruktiv. Många människor blockerar sig i frågorna därför att de vill hänföras till ett visst block.
Efter denna programförklaring skriver jag mina första politiska krönika:

Socialdemokratin är på väg upp igen. Trots tsunamin, trots affärer, trots alla trovärdighetsproblem. Alla säger att det är fart på ekonomin och det gynnar regeringspartiet. Sannolikt sant! Fast den kritiske kan ju fråga sig om det verkligen finns fler jobb? Och hur länge vara högkonjunkturen?
Och Laila Freivalds. Många sa, inklusive mig själv, att socialdemokratin förlorar valet på grund av den usla skötsel av tsunamikatastrofen. Jag har aldrig gillat Laila Freivalds. Tycker hon är avskyvärd, arrogant, osympatiskt. Tycker hon representerar allt dåligt en politiker kan ha. Och hon fick ju faktiskt avgå en gång just på grund av det. Privata bostadsaffärer. Men Göran vill alltid samla kompisarna från studenttiden igen. Så i likhet med Mona fick också Laila komma tillbaka.
Nu gick det ett år så var hon i hetluften igen. Ännu värre än bostadsaffärerna. Denna gången handlade det om människor. Deras liv eller rättare sagt deras död.
Men Laila var på teater och kopplade av. Helt ok, men det är inte ok om nyhetsändningarna samma dag handlade om tsunamikatastrofen och dess verkningar.
Laila fick till slut gå. För andra gången. Vilken förnedring. Fast nu tror jag inte längre att socialdemokraterna förlorar valet på gr av tsunamiskötseln och Laila Freivalds. Nu tror jag tvärtom. På grund av att hon har gått så mår alla bättre. Laila är borta. Då kan vi rösta på sossarna igen. Därför går siffrorna upp. Åtminstone delvis därför.

En gränslös stad

Jag promenerar i nya kvarter. I Malmö hamn. På det gamla varvsområdet. Tänk att varvet var så stort. Det är ju en stad i sig själv. Här växer nåt nytt fram. Nya bostäder vid havet. Nya restauranger, nya parker, nya strövområden. T om en skatepark. Kanaler, fin växtlighet. Känns som om alla gränser sprängs. Som om det nya plötsligt får plats. Får ett eget liv. Ett plus ett blir 3.
Malmö är på väg att bli en gränslös stad. Den utvecklingen vill jag gärna vara en del av.

Lyckoträdet

När jag startade upp Playground fick jag en krukväxt som heter Lyckoträdet.
Och det är ett slags mindre träd. Fick det av personen som gjort Playgrounds logga.
Det sägs att så länge detta träd blommar finns också lyckan. Eller åtminstone möjlighet att nå lyckan.
Lyckoträdet blommar ännu, efter 7 år!

Roskildefestivalen a la 1978

1978 var första gången jag åkte till Roskildefestivalen. Det var överhuvudtaget den första större festival jag åkt till någonsin. Min referenspunkt gällande festivaler var då endast Folkfesten i malmö, som jag själv var med och arrangerade under många år. Det var en verkligt bra och omtyckt festival, som som mest hade 15-20 000 besökare. Jag trodde då, i min enfald, att festivaler såg ut så.
När jag gick till Folkfesten varje år så var vi alltid ett gäng. Och detta gäng letade upp en bra plats på gräsmattan i Pildammsparken i Malmö, Tallriken. En central plats där man kunde höra och se bra. Sen satt man där hela festivalen. Som en bas. Med kylboxar, filtar, ombyteskläder osv. Som en picknick i det gröna.
Så när jag kom till Roskildefestivalen så trodde jag att "här gör man likadant".
Vi letade upp en bra plats framför den stora oranga secenen. Ungefär i mitten.
Slog ut våra filtar och bredde ut oss med väskor och kylboxar. Vi var tidiga så det gick bra. Så här gör man väl? Några timmar senare vällde det in folk. Efter ytterligare ett tag började det bli musik från scenen. På den tiden fanns det bara 3 scener på Roskildefestivalen och allt väsentligt skedde från stora scenen.
Efter ytterligare ett tag gav vi upp. Det var omöjligt med pickning i det gröna (fast grönt var det inte utan bortbränt gräs, närmast grus). Till slut kunde man knappt stå där vi hade suttit.
På kvällen skulle Bob Marley spela. Han var på topp då liksom reggaen generellt.
Och det var verkligen storfrämmande. Han dog ju 3 år senare.
Då var det 60 000 människor framför scenen. Och jag riktigt kände de farliga vågrörelserna, som man knappt kan stå emot. Jag stod långt fram, men blev rädd och drog mig tillbaka. Det var verkligen farligt. Säkerhetstänkande fanns knappt då.
Och dessa 60 000 människor trängdes på vår lilla plätt där vi ville ha picknick i det gröna...
Men konserten var fantastisk. Ett minne för livet. Kanske bästa timingen någonsin gällande musik, artist och rätt tid. Och bra var det, riktigt riktigt bra. Oavsett om man giller reggae eller ej vill jag lova att bättre än så här kan det alfdrig bli i reggaesammanhang. Det får bli mitt statement som avslutar denna lilla händelse.

Två världar som möts

En journalist från Stockholm besöker Malmö. Det första mötet är Möllevången. Och dess utbud av internationella och exotiska såväl affärer som restauranger. Och prägel av att vara nån helt annanstans. Tankarna går osökt till MellanÖstern. Beirut eller så. En stad med stort och obegränsat utbud.
Vandringen bär vidare till Folkets park. Här blir mötet paviljonger från tidigt 1900-tal, små bersåer där arbetarfamiljer satt och åt söndagsmiddag, nöjesfält med en interiör från 1920-talet. Planeringar, vacker grönska, stora och smpå parkgångar.
Allt i en traditionell inraming som andas historia, men och trivsel och gemyt. Av svenskt snitt. Så som det är i Sverige. I det socialdemokratiskt styrda Sverige.
I ett Sverige som vill. Och det är mycket vackert.
Journalisten är förbluffad och höjer Malmö till skyarna. Hur kan samma stad inrymma denna spännande förvandling till ett Beirut, för att runt hörnet visa upp något riktigt genuint svenskt från tidigt 1900-tal. Kontraster som ger mersmak. Båda två.
Journalisten säger, detta finns inte nån annanstans, i vart fall inte i Sverige.
Och det är sant som han säger. Lika sant som att denna historien är helt sann.