Att bärga en bil...

Det finns en film som heter "Att angöra en brygga".
Här kommer historien om "att bärga en bil".

Kommer snart så fort jag hinner.

"Vi delade ut LSD till publiken"

I mitt grävande i amerikanskt 60-tal och flower-power-eran som intresserad mig särskilt, så såg jag idag en DVD med en dokumentär om gruppen Jefferson Airplane.
Jag har alltid varit en stor beundrare av Jefferson Airplane. En ytterst flummig, experimentiell grupp som är bland det mest tidstypiska man kan hitta från eran
1966-69 i USA. Från California som de flesta. Politiskt till vänster, fast otydligt.
Musikaliskt tydligt präglande tiden: sökande, utmanande, nydanande och expermintiella. Dock med den unika sättningen av att ha 2 sångare, en manlig och en kvinnlig. Och den kvinnliga, Grace Slick, hade en otrolig karisma.
Ovanligt nog för denna tidens band, så är de flesta bandmedlemmarna fortfarande vid liv.
I filmen berättar de hur de genomförde sina konserter. Ibland hade de dem med sig LSD och delade ut till publiken, så att alla skulle få ta del av "verklig upplevelse" av deras musik. Otroligt att höra med dagens mått mätt. Men det fanns en drogromantik utan dess like. Och drogerna var kraftigt utbredda. Och var verkligen en del av hela kulturen, upproret och livstilen.

Rosengård

I 7 år bodde jag på Rosengård, 1975-82. Jag bodde i det område som ansågs vara värst.
Här var arbetslösheten stor, många utslagna, zigenarproblem etc. Jag och flera jobbade aktivt på att förändra både inne-, ute- och samhällsmiljön.
Under dessa år såg jag nästan aldrig något hända. Trots att jag bodde i de kvarter som ansågs vara kanske Sveriges mest kriminella. Det finns ingen anledning till skönmålning, problemen var enorma. Men samtidigt så intressant att få se hur människor lever som har det svårt. Och hur fina de flesta människor är. Och hur spännande det är att vara inifrån och inte utanför. Dessa år lärde mig mycket om människor med trasiga liv, oklara levnadsförhållanden och drömmar de aldrig skulle få uppfyllda.
Jag var aldrig särskilt rädd. Kanske är det värre idag, vad vet jag. Men mitt i värsta moderna slum levde man sig leva med det och vara orädd, känna sig som en del av området. För jag kände verkligen att ; här bor jag och här lever jag.
Rosengård är ett kapitel i mitt liv. Jag återkommer.

Riseberga

Det finns delar av Malmö som jag sällan besöker eller komm till.
Och så finns det områden där jag under vissa år befunnit mig väldigt mycket
på gr av att nån vän har bott där eller att någon aktivitet har pågått.
Områden som man sedan inte besöker längre.
Häromdagen var jag i Riseberga. Ett fint område som ligger lite vid sidan av Malmö.
Man "kör inte igenom" kan man väl uttrycka det som.
Men här var jag jättemycket i början av 70-talet. Några av mina närmaste vänner bodde här. Många av mina gymnasiekompisar bodde här. Här var det fester och trevligheter. Jag har många starka minnen från Riseberga.
Det känns egendomligt att åka in i Riseberga nu. Allt ser likadant ut, ungefär, men här bor sannolikt ingen av de jag kände. Och inga nya personer i mitt liv heller.
Det finns fler områden i Malmö jag kan känna så för. Och det är spännande. Det gör Malmö till min hemstad för evigt. Här har jag rört mig i olika miljöer, stadsdelar och umgängeskretsar. Tid, plats och innehåll förändras men staden lever vidare. Så även jag med nya vänner och upplevelser såväl som gamla minnen.

Togges Toast

Jag skulle öppnat en sandwichbar. Först på Ios, sen i Malmö. Det var på Ios jag fick idén. Där kunde man göra sin egen toastsandwich genom att välja ingridiendser från ett stort läckert urval. Verkligen goda toastade sandwiches. Har aldrig sett nån liknande bar denna. Jag har sett kopior, bleka sådana.

Under de år jag reste till Ios såg jag det som mitt andra hem. Min andra hemstad.
Och jag tänkte flytta dit. Flera av mina vänner där hade gjort det. De åkte hem till sina hemländer några månader varje vinter och tog tillfällighetsjobb. Sen åkte de till Ios och var där 6-8 månader. Jobbade i barer, som windsurfinglärare, servitörer, busschaufförer etc. De gjorde allt för att kunna vara på Ios och bara ha så att man klarade sig för dagen. Så tänkte jag också. Och att jag skulle öppna ännu en sådan sandwichbar, för den var både så läcker och gick så bra.
Nu blev det inte så. Då tänkte jag öppna i Malmö. Minst en, kanske en kedja.
Och de skulle alla heta "Togges Toast". Många av mina vänner ville verkligen jag skulle göra detta. Men jag satsade istället på musik, min egen musik och mitt skivbolag. Men en god idé är aldrig för sen. Vem vet,
jag kanske öppnar Togges Toast en dag.

Man kan gråta av glädje också

Det händer att jag gråter och är ledsen. Ganska ofta.
Men det händer också att jag gråter - av glädje.
Nyligen bevistade jag en ishockeymatch. Det är inget ovanligt, jag går
så ofta jag kan. Och jag ser det lag som mitt hjärta brinner för kämpa och
kämpa. År ut och år in - i motvind. I år har det varit värre än vanligt.
Trots goda odds och trots att de kämpar så går det inte. Med oflyt följer ofta
otur och så blir det än värre. Så ser det ut för mitt Redhawks som jag har engagerat
mig så mycket i.
Men i den senaste matchen hände något ingen kunde tro. Plötsligt ramlar målen, pucken
går Redhawks väg. När Malmö gjorde 4-2 i matchen mot Linköping, då grät jag.
Äntligen fick dessa kämpar utdelning. Sen bara fortsatte dem att lägga mål, totalt 8 i matchen. Man kan gråta även av glädje.

En bortgörelse i Alperna

När jag gick i nian åkte jag med på en skidresa till Österrike, som anordnades av skolan. Vi var i en liten by i Österrike vid namn Thiersee.
En kväll gick jag ut för att köpa en läsk. På väg tillbaka till hotellet så tappade jag korken till läsken. Jag gick omkring utanför ett hus och letade efter korken som hade hamnat i snön. Ett ganska hopplöst letande.
Plötsligt kom en dam ut från huset. Hon tyckte det nog det var konstigt att en ung pojke gick och letade efter något i snön utanför hennes hus. Så hon frågade : "Was suchen sie?" (Vad söker ni?). Jag visste inte vad kork hette på tyska. Så jag skulle säga och svara att "Jag vet inte vad det heter". På tyska "Ich weiss nicht was es heisst". Men istället sa jag "Ich weiss nicht was ich heisse" som betyder "jag vet inte vad jag heter". Fel på ett ord alltså.
Så frågade hon igen "was suchen sie". Och jag svarade återigen att jag inte visste vad jag hette...
Hon tittade på mig mycket förvirrat. En ung kille ute mitt i natten och letar efter något och så säger han att han inte vet vad han heter....
Till slut hittade jag korken och försvann snabbt iväg.
Tänk vad ett enda litet ord kan betyda mycket.

Ios - en del av mitt liv

Ios är en av de minsta av öarna i den grekiska ögruppen Kykladerna.
En urbefolkning på lite drygt 1000 och egentligen bara en by. Nu har det blivit fler
i takt med att turismen satt sina spår.
I 10 år reste jag till Ios varje ledig stund, paralellt med att jag även gjorde helt andra resor. Ibland kombinerade jag så att jag först reste till en plats, sen reste jag till Ios för att "landa där". Länge såg jag det som min andra hemstad. Det gör jag fortfarande även om det är 20 år sedan jag var där. 20 år sedan. 1987. Men nu är det snart dags, 2007 återvänder jag till denna paradisö. Som trots allt jag sett, och jag har rest en hel del, är det vackraste jag sett på jordens yta.
Jag hör invändningarna eka som en kör bakom mig. "Men det är ju bara ett j-vla hålligång där". Förvisso sant, men ön blir inte mindre vacker för det.
I en serie kommer jag att berätta olika upplevelser från Ios.

Malmös stadsbussar

Malmös stadsbussar diskuteras flitigt nu.
En stor del av bussparken är undernålig och klarar inte besiktningskraven.
Då tänkte kag på året 1967. Året då vi gick övr till högertrafik.
I samband med högertrafikomläggningen så ändrade Malmö hela sitt bussnät.
Alla busslinjer började på 30 och uppåt.
Dessutom byttes hela bussparken ut. Från den 3 september 1967 rullade bara splitternya bussar i Malmö. Det kändes verkligen som en utveckling, och som en välfärd.
Många av dagens bussar är miserabla, låter mycket och systemen fungerar inte.