När man minst anar det

För många år sedan bodde jag i Skanör på somrarna. Många minne och upplevelser finns från dessa år. Det var oförglömliga somrar. Jag ska berätta åtskilligt om dessa i mina kommande livsbetraktelser. I vårat gäng var vi några tjejer. Det fanns en tjej som var något i periferin som hette Stina Block. Hon var mycket mycket trevlig. Jag gillade henne mycket. För några år sedan mötte jag henne på Bullen. Det hade gått många år sen sist, även om vi har mötts då och då i vuxenlivet. Detta var också ett trevligt möte. Jag märkte hur hon gärna ville prata och prata mycket. Själv satt jag på restaurangen med en annan kompis, så det blev lite splittrat. Men som sagt , ett trevligt möte.
Sedan länge jobbar jag i musikbranschen och träffar många människor. Idag såg jag bl a Timbuktu både på kontoret och på Stortorgets scen. Där fanns också¨Måns Block som jobbat med Jason och för övrigt inblandad i flera saker runt Playground.
Vad jag inte visste är att han är Stina Blocks son!! Tänka sig.
När man minst anar det finns det en koppling.

En polis fotograferar sin idol

Konsert. Mikael Wiehe hyllas av olika artister. En av dem var Timbuktu.
När jag stod och såg konserten stod det en polis något till höger om mig.
Han diggade verkligen Timbuktu och hans bidrag. När låten var slut tog polisen fram sin kamera och tog en bild. Så härligt att se. Ordningsmakten slappnar av för ett ögonblick. Tänk om samhället kunde vara så öppet.

Att åka buss och att vara rädd

Jag har alltid varit intresserad av lokaltrafiken, bussar, spårvagnar.
Ja, stadens infrastruktur gällande kommunikationer. Förr läste jag alla böcker om jag kunde hitta om linjedragningar från förr, förändringar, busstyper m m.
När jag var liten åkte jag runt på alla buss-och spårvagnslinjer. På sä sätt lärde jag också känna staden.
Min far stimulerade intresset. En dag sa han; "nu åker vi till buss stallarna".
Sagt och gjort. De låg på samma ställe som idag vid Celsiusgatan nära Rörsjöskolan.
Vi gick in där för det var helt öppet på denna tiden, tidigt 60-tal. Jag var lityen kanske 9 år. Och jag blev så rädd. Började skrika och gråta. Vägrade gå in.
Min far sa att det finns inget farligt. Men jag var rädd för att bli överkörd.
Hur mycket jag än var intresserad av bussar och busslinjer vågade jag inte gå in i buss hallen. Jag var så rädd så jag skakade i hela kroppen. Minns det som igår. Och minns hur besviken min far blev. Han ville ju att detta skulle vara något roligt för mig. Han gjorde ju detta för mig. Men vi fick lugnt gå därifrån.

Jag har alltid fått kämpa

Som liten hade jag astma, var klen, blev utsatt för mobbing, blev överbeskyddad och utvecklade ett dåligt självförtroende. Som jag jobbat emot hela livet. Klivit upp avsats för avsats, trillat ner ibland. Försökt mig på mycket, försökt vara olika personer och spela olika roller, men alltid kommit tillbaka till mig själv.
Först på senare år har jag börjat förstå resan. Kampen mot mitt dåliga självförtroende och alla felaktiga spår jag valt. Där den röda tråden egentligen varit jag själv, eller skulle ha varit. Och ändå hamnat rätt många gånger.

Vissa har alltid fått vad de velat ha. Jag har alltid fått kämpa.

Tyskelanum och Atleparken

Jag bodde på Rundelsgatan. Mitt i innerstan nära Petri kyrka och Caroli.
Jag gick på Rörsjöskolan. Rörsjöskolans upptagningsområde började ungefär där jag
bodde i innerstaden. Sträckte sig sedan över Rörsjöstaden, Värnhem, Ellstorp och Katrinelund. Och så slutade allt vid huset Tyskelanum. Malmös sista höghus österut.
Än idag. Detta monument av sin tid. Här bodde inte mindre än 30 personer i samma årskull. 30 personer som gick i samma årsklass på Rörsjöskolan, visserligen utspridda på olika klasser. Vi var 7 st 9:or, totalt ca 200 personer. 30 av dessa bodde Tyskelanum. Det måste vara unikt.
Fisken, Karossen, Hörman , jag hur många som helst.

Nära Tyskelanum ligger den helt okända Malmöparken Atleparken. Den förekommer i Björn Ranelids böcker, men annars är det ytterst som få som hört talas om den.
Denna vackra park som ligger inklämd mellan järnvägen och Ellstorp. En oas i österns land. Atleparken är dessutom känd för sin täta grenverk av träd med mycket skugga.
Stilfull och bedårande park.
Här lekte vi. Och här lekte många av de som bodde på Katrinelund och Tyskelanum.

Jag vill ha dig här nu

Jag vill ha dig här nu. Jag vill träffa dig. Jag vill att du ska vara hos mig.
Jag har lärt mig leva utan dig. Men jag har inte lärt mig leva med saknaden av
dig.
Det är snart sju år sedan du gick bort för att aldrig komma tillbaka. Men i sju år har du varit i mina tankar varje dag. Närvarande. Jag skulle vilja ha dig tillbaka. Jag skulle vilja ha dig här nu.

Han var så osäker

På en fest alldeles nyligen mötte jag en gammal bekant. Vi kände varandra under
70-talet främst, därefter har vi endast haft sporadisk kontakt. Vi kan kalla honom
Leif. Leif var förr mycket osäker, lite nervös, sökande och trevande. Men väldigt snäll och ville verkligen väl. En god människa. Men han hade ett dåligt självförtroende. Genom åren har jag hört talas om honom, vad han jobbar med och hur det hela har utvecklats. Och så träffar jag honom nu, många år senare.
En man som nu utstrålar självsäkerhet och bra grundtrygghet. Som hittat sig själv och mår bra i det. Verkligen en förändring. Och jag riktigt kan känna vad han gått igenom. Och så trevligt för en människa som ville alla väl att få hitta sig själv, sitt eget lugn och sin egen själ.

Vi köpte en svartvit TV

70-tal. Kollektiv. Radikalism. Göra uppror. Var okonventionell.
Olika ord och uttryck som gällde i ett vänsterradikalt 70-talsklimat.
Jag bodde i kollektiv. Ett kollektiv med många likheter med det kollektiv som'Lucas Moodyson beskriver i filmen "Tillsammans". Slående likheter. Hans nedslag i tiden är i det närmaste perfekt. Men han var barn i ett kollektiv. Jag var vuxen. Jag hade valt att bo i kollektiv. Det hade inte Lucas.
Vi var ett ovanligt kollektiv på många sätt. Till skillnad från de mest puritanska och rättlärda hade vi våra avvikelser på fel håll sett enligt tidens tecken.
Vi hade TV. En svartvit. Egentligen skulle man inte ha TV. Då var man renlärig, precis som kollektivet i "Tillsammans". En dag gick vår TV sönder. Jag jobbade då på KF-lagret. För en vanlig arbetare var kollektiv något mycket konstigt. Ja, det var de för de flesta. Än konstigare var att vi hade en svartvit TV , när hela svenska folket hade gått över till färg-tv. Nu hände det mest absurda av allt.
Vi beslöt i mitt kollektiv att inköpa en ny TV. Men även denna gång en svartvit.
Det var nu svårt att hitta svart vita TV-apparater. Men vi lyckades hitta en till slut.
Jag berättade detta för mina arbetskamrater på KF-lagret. Häpnade och förstummade fick de nyheten att vi hade köpt en ny TV - en svartvit. Det gick över allas förstånd.
Kunde inte 7 människor ha råd att köpa en färg-TV tillsammans.
Jag och mitt kollektiv förblev annorlunda i andras ögon - än mer.

Tomhet

Tomhet uppstår när man gjort något trevligt och det plötsligt är slut
Tomhet uppstår när man varit intensivt engagerad i något och plötsligt
tar det slut.
Tomhet är ofta en saknad av något man haft eller önskar att ha.
Tomhet kan vara att gå från ett tillstånd till ett annat och inte hinna
med omställningen.
Jag känner ofta tomhet.
Särskilt efter att jag har gjort något jag tycker är kul eller trivs med.
Eller när något är slut.
Förr kände jag tomhet när en fest var slut.
Numera kan jag känna tomhet efter vad som helst som avslutas som jag uppskattar.
Och en tomhet när jag är ensam. Ensamhet och tomhet är släkt. Kan uppstå gemensamt eller trigga varandra.
Och som ett annat exempel känner jag ofta en konstig tomhet när jag är den som går sist hem från jobbet en fredag eftermiddag, vilket ofta händer. Alla har gått till helg, jag är kvar.
Tomhet. På ett annat sätt.

Lokal patriotism

Att älska den jord man står på och känna sig hemma, rootstillhörighet, är att vara lokal. Om man extremt hyllar och jämför den gentemot andra miljöer blir det ofta
lokal patriotism. Lokal förankring och känsla ja, men lokal patriotism nej.
Ofta blir den lokala patriotismen patetisk. Dialektal, regional, inskränkt,
oflexibel, fördömande. I Göteborg ser man sig som det utvalda folket och en göteborgare är störst, bäst och mest högljudd av alla. I Malmö kallar man Stockholmare för noll-åttor och menar att allt styrs från Stockholm. Ofta byggs det upp regionala motsättningar som börjar likna rasism.
Jag älskar Malmö utan att hata Stockholm.
Jag älskar Malmö för att jag tycker om Malmö, inte för att jag tycker illa om
Stockholm.
Jag kan ibland dock beundra göteborgarna för att de orkar vara så självgoda och
uppblåsta i sin egen patriotism. Det slår nästan över i ett charmigt drag. Men bara nästan.

Jag och tavelinramaren

Vi talar om början av 80-talet och en bit in. Då fanns Måndagsklubben i Malmö.
Måndagsklubben var en klubb som krävde medlemskap för att få gå in. Men man kunde alltid ta med en vän, så blandningen blev stor. Måndagsklubben var en samling kulturarbetare, skådespelare, journalister, musiker m fl. Varje måndag på Teaterrestaurangen. Populärt och trevligt. Måndagarna behövde förgyllas, så pltörsligt var måndagen en stor utedag. För vissa utvalda. Jag tillhörde den skaran. Jag var nästan alltid där. Trivdes. Och så gick jag dit med en av mina dåvarande kompisar Henrik. Ja, jag gick dit med många olika men allra främst Henrik. Han bodde på Triangeln, så det var nära. Ofta tog vi en uppvärmning hos honom. Bland tavelramanarna. Han var tavelinramare då. Åtminstone under några år. Och han gjorde allt i sin lilla lägenhet. Så överallt var det tavlor, listor och material.
Sen flyttade han till Österlen och kontakten är numera sporadisk.
Och Måndagsklubben försvann.

Brevlådan öppnade sig

Min egen lilla thriller. Hade kontor på Hamngatan, 3 vån , med Amalthea.
Det var ett hus utan larm, utan portkod, utan låst port överhuvudtaget, på den tiden. Det var bara att gå in.
Ofta värmde sig uteliggare m m i trappan. Lite obehagligt.
En väll satt jag och jobbade sent på kvällen, som så ofta.
Då plötsligt hör jag ett ljud vid ytterdörren. Går dit och ser en hand komma
in genom brevlådan. En hand som sedan försöker ta fatt i handtaget inifrån och låsa upp. Jag blir mycket rädd.
Vad ska jag göra? Ringa polisen, gömma mig, skrämma tjuven? Försöker samla tankarna i en tiondelsekund. Inser att han inte kommer att klara av komma åt handtaget.
Kan han göra nåt annat? Jag har två val. Tala till honom, säga att polis är på väg.
Eller bara låta det stå klart att det finns någon på kontoret och han är upptäckt.
Jag skulle kunna göra det sistnämnda och ändå ha det förstnämnda kvar som en "uppföljare", steg 2. Sagt och gjort. Jag gör lite väsen av mig så han hör. Säger inget. Plötsligt dras handen bort och jag hör hur han går nedför trapporna.
Så underbart skönt.
Men den kvällen vågade jag inte gå hem förrän flera timmar efter.

Att vara någon man inte är

Shakespeare skrev: "To be or not to be" , den stora frågan.
Men jag undrar istället: "To be someone you can't be" eller "To be someone
you not are".
Om jag tar det på modersmålet så vill man, åtminstone jag, ibland vara någon annan
än den jag är. Eller ännu tudligare uttryckt så har man förebilder. "Tänk om jag kunde vara så", "Varför är jag inte på det viset". Förebilderna kan vara helt olika.
Det kan röra sig om allt från vältalighet till hur man uppträder mot andra. Det kan handla om utseende, yttre attribut såväl som emotionellt.
Men oavsett så vill man ibland vara som någon annan. Kanske beror det på ens egen dåliga självkänsla och tro på sig själv. Eller att man inte räcker till, nedvärderar sig eller söker trygghet i en annan bild. Jag har många sådana förebilder och har försökt analysera dem en efter en. Men jag tror ändå att man kan aldrig bli nån annan än den man är. Och man är nog bäst så som man är. Och bättre att gilla sig själv och göra sitt bästa i det egna jaget.

Cadiz och ensamheten - del 3

Cadiz har jag återkommit till många gånger i mina tankar.
Och att träffa denna schweisiska så direkt på. Det var ju en ren tillfällighet
att möta någon som kom ur precis samma "läge" som jag. Och att få ha roligt åt det
tillsammans. Det var speciellt. Sen var det inte mer. Men i stunden kändes det enormt. Det är nog därför jag minns det så väl.

Jag berättade allt för mina franska vänner Pierre, Francis och Jean-louis. De tyckte hela storyn var rolig. Och de kände väl till Cadiz. De gjorde min Cadizvistelse till ett begrepp. Så fort vi talade om något tråkigt, så målade de upp hotbilden av att behöva tillbringa en vecka i Cadiz. Stackars Cadiz, ingen dålig stad alls.

Cadiz och ensamheten - del 2

Efter att ha blivit nervarvad och uttråkad i Cadiz åkte jag till Marocko för en dag.
Hade tänkt åka till Marrakesh, men det ligger en dags resa ner på Afrikas västra kust. I det tillstånd jag befann mig var jag inte riktigt på humör för nya utmaningar. Ville verkligen åka till Marrakesh och jag var övertygad om att där skulle finnas betydligt fler likasinnade västerlänningar än i Cadiz. Men hur det var så var jag bara i Marocko en dag och åkte sen tillbaka. Så började jag åka norrut, så sakteliga på väg hem. På tåget från Cadiz till Sevilla mötte jag en schweisiska.
Hon var så trevlig. Och jag pratade som jag aldrig har gjort. Hade ju ett uppdämnt behov. Och det hade hon också. Hon hade nämligen också varit ensam i flera dagar.
Vårt samtal flöt på. Jag blev nästan förälskad i denna tjej och skulle kunna gift med mig henne direkt i det tillståndet jag var. Nästan. Det var en speciell situation att möta någon efter så många dagars ensamhet. Och att träffa någon som hade upplevt detsamma. Hon skulle emellertid gå av i Sevilla och vi tog farväl. Jag fick hennes address, men tyvärr tappade jag senare bort den. Jag minns inte heller hennes namn.
Men så tydligt som jag minns hela min Cadizvistelse minns jag också henne.
Vilka kontraster livet har att erbjuda.

Cadiz och ensamheten

Sommaren 1978 åkte jag till Spanien för fyra veckor semester. Hade läst spanska några år på kvällskurs, så jag ville träna språket. Det gjorde jag delvis i Malnö med alla chilenska och latinamerikanska kontakter jag hade. Men det är ändå skillnad att vara i landet där språket talas.
Jag hälsade på min vän Birgitta i Santander, norra Spanien. Hon gick på språkkurs där. Verkade så trevligt. Och många trevliga människor. Så socialt. Efter Santander bestämde jag mig för att göra en riktig helvetesresa. Resa tåg genom hela Spainen, från norr till söder, i ett svep. I högsommarvärme. För det första gick det inte. Jag fick byta tåg ideligen. Och Interralikortet gällde inte på alla linjer.
Så det var bökigt. Men jag tog mig fram och kom till slut till södern och staden
Cadiz. Som jag hade läst om och skulle vara fin. Och så var det sista utposten.
Mot Nordafrika och Marocko, Som jag sedan skulle resa vidare till.
Jag reste helt själv. Många resor gjorde jag själv. Inte alla, men många. Däremot träffade jag alltid folk, Spontant, eller vänner jag bestämt att träffa. Som t ex Birgitta, nämnd ovan.
Resan från norr till söder var jobbig. Ensam. Ingen som jag, inga interrailare som det hette då. Numera säger man backpackers.
Men i Cadiz skulle jag ha det bra. Bo bra, äta bra, bada, ha det mysigt. Och träffa folk. Men vad hände? Jo, i Cadiz fanns bara spanjorer och spanjorskor. Och bara spanska turister. Ofta sökte jag mig ju till likasinnade , dvs holländare, engelsmän, kanadensare, eller vad det nu var, som var ute och reste. Det var ofta lätt att få kontakt. Men i Cadiz var det bara inhemsk befolkning. Och min spanska räckte inte så långt. Och det var ingen stad med socualt umgänge. Få ställen, få samlingspunkter. Visst, vacker, fin historisk stad.
Men jag kände mig mycket ensam. Dessutom hade jag bestämt att stanna där hela 6 dagar. Det var länge när man interrailade.
Men jag höll ut. Gick på stan, gik och badade, satt och åt. Allt själv. Hela tiden.
Dödade tid. Myntade det uttrycket för mig själv: döda tid. Se till att tiden går och det inte blir alltför långtråkigt.
Till slut stod jag inte ut och åkte till Marocko. Men det är en annan story.
Cadiz är kvar i minnet som kanske de värsta ensamhetsdagarna jag nånsin haft.
Oj, så ensam jag var!

Möte med djävulen

En gång skulle jag färga en jacka. Förr så färgade jag kläder. En av mina vönner, Agge, lärde mig. Och hon färgade den jeansjacka som jag hade i många år. Mättat grön.
Den syntes vill jag lova. Men hon hittade en nyans som ingen annan hade snygg sådan.
En dag skulle jag färga mina jeans. I färgingsprocessen på den tiden ingick kaustiksoda, som ju var både frätande och obehagligt starkt. Jag hade en burk som hade stått för länge. Vätskan hade stelnat till kristaller. Var tvungar att hacka på dem för att få loss några och för att kunna lösa upp det hela. När jag hackade och hackade så fick jag plötsligt en kristall rakt upp i ögat. In under ögonlocket.
Frätande kaustiksoda! Jättefarligt för ögonen. Jag had handskar på mig, för det har man ju när man färgar. Gummihandskar, hårt åtsittande. Jag slet av dessa för att rädda mitt öga. Men fck inte av handskarna. Till slut tog jag i så kraftigt att det blev ett ordentligt ryck. Och vips gick min högra axel ur led. En skada jag redan led av att den hade hoppat av några gånger. När axeln går ur led inträder en smärta som knappt finns på denna jord. Det gör så ont att det nästan svartnar för ögonen.
Ovh apropå svartna för ögonen så var det ju just detta som höll på att hända.
Nu bodde jag i kollektiv när detta hände. Och några av mina kollektivkamrater hörde vad som skedde. Och förstod genast faran i allt detta.
En tog bilen och körde direkt till sjukhuset. Fråagn var vilket som var mest akut; ögat eller axen. In på akuten läkarna får avgöra. De bestämde sig för att ögat var allvarligast och kallade på ögonspecialist. Och där låg jag med min onda arm. Så kom ögonlökaren och tvättade , sprutade och gjorde allt för att rädda ögon. Varenda liten rörelse tranfererades til min axel med 20-dubblad smärta. Där låg jag. Och sedan tog de tag i axeln, Och skulle dra den rätt. Jag visste hur ont det skulle göra. Och det gjorde om något ännu mer ont. Axeln var bra sargad efter allt jobb med ögat.
Men ögat klarade sig , axeln blev sedermera opererad.
Men att två onda ting kan hända på samma gång, känns som ett möte med djävulen.
Och uppenbarligen ville han inte att jag skulle färga kläder.

Att mötas på en plats man inte önskar att man är på

Jag befinner mig på barnakuten i Malmö. Min son har drabbats av epileptiskt anfall.
Jag önskar att jag aldrig varit här och aldrig varit med om detta.
I väntrummet intill röntgen sitter en person, en man i medelåldern. Han har blivit gråhårig, jag har ännu klarat mig. Jag känner igen ansiktet. Kan inte placera det.
Min minnesdator börjar jobba och vips! Efter 10 sekunder kommer det. Jag tror han tänker samma sak. "Den där mannen känner jag igen, men varifrån?".
Jag samlar mod och kännert att jag måste fråga, för han är FÖR bekant:
"Är det inte Tengryd?" "Jovisst", svarar han och kontrar " och du är Torbjörn Sjöö?". Lite svävande på förnamnet alltså, men det är förlåtet. Jag har ju ett ovanligt förnamn också.
Så börjar vi prata. Vi var med i samma SSU-klubb för väldigt många år sedan.
Han var ordförande och jag var kassör. I SSU Husie. Vi var unga, riktigt unga.
Sedan lämnade jag SSU för att gå vänsterut. Men vi hade trevligt tillsammans i SSU.
Och han var trevlig.
Nu möttes vi på en oänskad plats - akutröntgen på UMAS! Jag med min son och han med sin fru. 35 år efter att vi drev SSU Husie.
Det har hänt en del sen dess.

"Biggen"

Vi bodde alla från Caroli över Värnhem över Katrinelund bort till yttersta utposten
Tyskelanum. Vi som gick på Rörsjöskolan alltså.
Vi hängde ofta på Östercentrums Biljard, den så kallade "Biggen".
Lokalen finns kvar men idag är där nåt spacat ställe med spel, paintboard etc.
Jag jobbar 50 m därifrån. Från Biggen.
Vi bodde ibland på Biggen. Alla samlades där. Karossen, Ägget, Fisken, Håkan Nyberg,
Knuda, ja alla. Det var samlingspunkten.
Och än idga samtalsämnet när man träffar någon som var med.
Tänk vad ett litet ställa kan sätta spår.

Carola, Ledin, Lill och Östen

Vad har Carola, Tomas Ledin, Lill Lindfors och Östen Warnerbring gemensamt?
Kanske ganska mycket, men det finns en sak som de kanske inte ens är medvetna om.
De har allla jobbat med Torgny Sjöö eller snarare jag har jobbat med samtliga dessa artister. På lite skilda sätt. Vet inte om det är en merit egentligen. Jag har ju faktiskt haft möjligheten att få jobba med väldigt många av världens mest kända artister som t ex Depeche Mode, Alice Cooper, Ringo Starr, Ry Cooder och många många andra.
Ovan nämnda artister är kanske inte de man främst förknippar med mig. Det har mer blivit så. Om man jobbar i min bransch och jobbar brett, så blir det förr eler senare så att man kommer att jobba med väldigt olika artister och av olika orsaker och "ingångar". Med Carola släppte jag två plattor, som jag fortfarande tycker är de bästa hon har gjort. Och mycket annorlunda. Med Tomas var det ANC-galan där han var en av de drivande. Överaskande och positivt! Lill är en av Sveriges bästa artister någonsin. Och Östen gjorde jag en platta med som var bra. Och det var överhuvudtaget ett roligt projekt. En lätt galen skåning med mycket idéer.
Alla var roliga att jobba med på olika sätt. Och jag kan stå för samtliga dessa skivor än idag.
En dag ska jag skriva en bok om alla och allt jag jobbar med.
Den kanske kommer att innehålla en det detaljer.... Den kanske inte alla vill läsa....